A snowflake fell

and it felt like a kiss

One of a kind, two of two kind

Om man står utanför mitt hus och tittar upp i fönstret till min lägenhet, ser det ut som det omysigaste och sjaskigaste haket i hela byggnaden. Gardinen ser ut som en halv kartongbit som hänger fritt i luften och på fönsterkarmen står en gammal ölburk från den tid som nyligen tog slut, då man fick röka i fönstret. När man sen tar hissen upp fem våningar och kliver in är det ganska mysigt...
Det finns två fönster precis ovanför ytterporten som garanterat tillhör samma lägenhet. Där är prydnadssakerna symmetriskt och spegelvänt placerade i fönstrerna. alltså så här: I vänstra hörnet i vänstra fönstret står en exakt likadan krukväxt som står i det högra fönstret på dess högra sidan. Vasen som står bredvid hittas även i det andra fönstret. Tre stycken figurer i ena fönstret återfinns i det andra fönstret, exakt likadana, exakt likadant uppställda. Samma sak med gardinerna och lampan som hänger ner...återfinns.
Varje gång jag tittar upp i de där tvilling fönstrena har jag lust att ringa på hos vederbörande, tränga mig in och råka snubbla eller diva (dajva) rakt in i ett av fönstrerna så jag ställer hela symmetrin på kaotisk högkant.

Så här säger dem i spanien

HALLOJOS!

GOD JULOS!

GOD BAJOS!

FOREVOS!!!!!!!

"Love" he said

Love, he said, gas
kiss me off
kiss my lips
kiss my hair
my fingers
my eyes my brain
make me forget

He had a room on the 3rd floor,
rejected by a dozen women,
35 editors
and half a dozen hiring agencies.
Now I'm not saying he was any
good.

He turned on all the jets
without lighting them
and went to bed.

Some hours later, a guy on his
way to room 309
lit a cigar in the
hall.

And a sofa flew out the window.
One wall shivered down like wet sand.
A purple flame waved 40 feet high in the air.

The guy in bed
didn't know or care,
but I'd have to say
he was pretty good
that day.

Charles Bukowski

Berättelsen om CP-Patrik

När jag var sex år flyttade min familj och jag från Kungsbacka centrum till ett område med kedjehus i samma stad. Där bodde en kille som Patrik. Vi kallade honom CP-Patrik. Det var han inte, CP alltså. Jag misstänker att han var utvecklingstörd. Han var tjugo eller trettio. Vi visste inte riktigt, men han gillade och leka med oss barn. Vi brukade leka tic (ta fatt typ) runt en container. Det började alltid bra, men ju längre tid som gick när han inte fått tag i någon av oss desto argare blev han. Han var stark som ett djur. Plötsligt hade han glömt bort att vi lekte en lek. När vi alla kom springande efter varandra i cirkeln hade han plötsligt stannat upp. Där stod han ilsken, galen och beredd att döda, med en stor stock ovanför huvudet. Vi flydde och han skickade stocken efter oss. Sen jagade han oss hemmåt. Detta hände nästan varje gång vi lekte tic. Det var konstigt att någon aldrig blev skadad...

En gång när jag var ute och cyklade själv i vårt område en kväll stod han plötsligt där. CP-Patrik. Mitt i vägen. Han sträckte ut sin hand och sa:
”Stopp! Nu ska vi se så din cykel är laglig.”
Jag sa att jag måste cykla hem, men då blev han ilsken och befallde mig att lägga mig på rygg på gräsmattan bredvid. Jag blev skraj och gjorde som han sa. Sen gjorde han något konstigt. Han lade sig ovanpå mig. Jag låg där alldeles blixtstilla, chockad och livrädd. Han andades och flåsade högt med snabba andfådda andetag. Vi låg så i kanske fem minuter. Sen reste han sig plötsligt. Jag låg kvar, för rädd att röra mig.
”Nu kan du kliva upp”, sa han med hurtig och snäll röst
”Cykeln är kontrollerad, cykla hur många varv du vill.”
Jag cyklade hem i blixtfart. Jag sa aldrig något till mina föräldrar.
Dagen efter i skolan på 10-rasten drog en kompis åt sidan för att han skulle berätta något.
”Vet du vad CP-Patrik gjorde med mig igår...”, började han.
Jag fyllde i och vi bestämde oss för att inte berätta för nån annan...

När jag var fjorton flyttade vi från Kungsbacka till Växjö. Det är en annan historia, men när flyttgubbarna kånkade in alla möbler i lastbilen återfanns CP-Patrik, gapandes till flyttgubbarna varje gång de kom ut med ett nytt lass: ”Den här vägen! Ja det är bra in med det i bilen! Osv. För alla förbipasserande deklarerade han att det var dags för vår familj att flytta.

(I skolan fick vi lära oss att ordet CP var ett fult skällsord för utvecklingstörd. ”Det heter utvecklingstörd!”, sa läraren. Ofattbart då det är två handikapp som är helt skilda från varann)

Ikväll, sen jag kom hem har jag lyssnat på samma skiva om och om och om och om och om igen (exakt så många ggr som om är skrivet). Den omhuldar mig. Jag har en hand i frysen och en i ugnen. Jag har städat ikväll i ultrarapid och det på ställen där jag aldrig städar, bara för att bota rastlöshet, tid som står still och tankar som flyger hur dom vill.

Nu ska jag försöka sova. Det känns som det kommer bli repor i denna om och om igen skiva snart om jag inte byter eller stänger av. Även fast den spelas från datorn. Ska försöka sova trots att jag har en sova varannan dygn period nu. Oddsen e kassa. Jag sov ju som en stock i förra natten.

Guten nacht Löve osv...

Ibland
dyker det upp musik
som skjuter en i huvet.
Skjuter hål på alla organ.

Som skjuter bort
tankar om
misär
kärlek
gråa gator
och trötthet
som aldrig riktigt
tvättas bort.

Som en riktig shootgun
som en kalashnikov.
Som ett gevär
med en ljuddämpare
som inte väcker någon på kvällskvisten.

Då vill man bli skjuten
igen.

om och
om och
om och
om
igen...

Im gonna have my kicks
before the whole shithouse goes up in flames

youuuuuuuuuuuuu & me

En av de skönare sakerna när man träffar någon är att ens egen ”me-time” minskar. Man ägnar en stor del av sina tankar på och åt någon annan. Det känns bra om man drar jämnt med varandra. Det är ju ganska jävla trist och gå och älta sin egen skit hela tiden. Ganska trist att älta över huvudtaget.

En av de obehagliga sakerna med att träffa någon är att man åter blir sårbar. Skölden faller. Ens ängslan handlar inte enbart om en själv längre. Man oroar sig mellan varven att hon kanske ska råka ut för något illasinnat. En mördare, cancer eller att hon skulle vurpa ordentligt med cykeln.

När jag och broshan spelade i samma band (vilket vi gjorde i 12 år) och var i studion för att spela in en platta hade broshan lite problems med att lägga en sångfras i en låt. Rättare sagt ett ord, då det skulle sjungas in med ren sång istället för growl. Ordet var engelska me. Efter ett antal tagningar lämnade vi honom ensam därinne eftersom han hade svårare att koncentrera sig i vår närvaro. Jag gick ut och tog en cigg. Det lät ganska roligt när hans vrål ekade ut på gatan. Som att allt handlade om honom, som om han var den största egoisten av oss alla där han stod och bara gapade ut i förtvivlan gång på gång:

”Meeeeeeeeeeee!!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”

I Jakten på THE LADS!

Jag har blivit enormnt sugen på att lira med ett band igen. Som sångare. Saknar allt vad det innebär. Musiken. Jammandet, Göra bra låtar. Allt runt omkring. Dricka folkbärs efter ett lyckat rep. Dricka starköl efter ett lyckat gig. Må som en jävla rööööv två timmar innan man går upp på scenen.

Så jag har checkat in annonser på band som söker sångare. Rätt sångare för rätt band bestående av sköna snubbar, men inte hittat nåt någonstans. Tänkte att jag får sätta in en annons att en sångare söker band. Jag kryddade till den med lite attityd och väntade på att jag kunde välja och vraka som en buffel bland inramlade svar.

Det lät inte vänta på sig. Det första samtalet kom från en snubbe som spelade i ett rockband av nåt slag. De hade egna låtar, men ville bara spela covers live, för då var det enklare att få spelningar. Hmmmm... Jag frågade snubben vad bandet hette. Han svarade: Eftersom alla i bandet jobbar på samma arbetsplats heter vi four at work. Hmmmm... (och ja, ni har gissat rätt: at stavade de med @.) Dessutom skulle jag lägga märke till den grymma gittaristen när jag lyssnade på låtarna. Sorgligt nog lade jag inte märke till någonting. Jo! att en av låtarna hette: After work och behandlade ämnet: Då får jag göra vad jag vill... Christ.

Nästa snubbe som ringde bodde 40 mil härifrån. När jag frågade hur vi skulle ses i replokalen svarade han bara trött att det skulle vi inte. Han kunde skicka över låtarna, så kunde jag lägga sång på dem, skicka tillbaka dem. Om det blev bra, kunde vi kanske ses nån gång i framtiden. Och göra vad då? Ta en kaffe eller? Hmmm... Fan jag vill ju bara lira...

När den tredje snubben som ringde svarade jag inte ens, men jag lyssnade på telesvararen. Han lät mer bakom flötet än de två första. Och bandnamnet... var värre än arbetskamraternas. Jag luskade reda på dem på nätet och hittade dem ganska snabbt. Bandbilden var nåt i hästväg: sju tungt överviktiga 50plusare bakom notställ på en scen som såg ut tillhöra en skolaula eller frikyrka. De hade en låt som handlade om en busschaufför. Det var synd om busschauffören när han fick köra samma bussrunda om och om igen. Hmm...

Det är inte på nåt sett meningen att vara nedlåtande i detta inlägg. Lycka till med era band och hela skiten, men allvarligt ska det va så jävla svårt att hitta rätt? Hmmm... vill ju bara hitta några shyssta lads som vet vad de pysslar med.
Ett annat problem är denna staden. 90% av alla band vill ju bara spela metal. Skitbra om man vill spela metal. Mindre bra om man inte vill...

I the dirt kan man läsa om när Nikki Sixx söker efter band att lira med (innan mötley biildas) Från början när han ska provspela med banden har han alltid med sig basen och får också uthärda att provspela med dem. Han kommer på ett knep. I fortsättningen lämnar han basen i bilen, går in, lyssnar på bandets låtar. När de frågar om han vill provspela säger han att han bara ska hämta basen i bilen. Sen sätter han sig bakom ratten och kör därifrån... Klockrent!

Hmmmm....Hmmmm....Hmmmm

Svinkyla och julbelysning

Det börjar bli svinkallt. Förstår inte riktigt hur man ska stå ut i månader i denna svinkylan. Julbelysningen de redan har satt upp över hela stan doftar för mig ensamhet.

Just nu vill jag ligga bakom hennes varm lena ända. Gå i ide med henne en så där tre fyra dygn under täcket. Sova, knulla, kela, kolla på gamla svart/vita filmer. Det enda som skulle finnas utanför dörren är de som leverar hem take away när vi blir hungriga.

Damen jag träffar då och då åker till varmare nejder i en månad. Det gör hon väl rätt i antar jag. Vi har ännu ej gått i ide med varandra, men det skulle va en fin julklapp då hon kommer tillbaks några dagar innan jul...

På ett elskåp vid grönsakstorget

Det lilla specialdesignade helvetet

Jag sitter tre trappsteg
ner i helvetet.
Ölen är serverad
och jag glor med
glosögon
rakt ut i tomma intet.

Det drar kallt
om anklarna.

Här kan saker och ting
bara
bli till bättre.

Folk tror
att det är skållhett
i helvetet
men de är felinformerade
som så många gånger förr.

Här finns inga
gungande
rungande arslen
tillhörande dekadenta damer
som dricker
billigaste whisky
rakt ur helröret

Inga stora underjordsbål
med kokade likdelar.

Bara kylan
som tränger genom
allt.

Äkta päls,
fuskpäls,
raggsockor,
ett täcke av brinnande
höstlöv...

Ingenting förutom
kylan
som inte stängs ute
av något.

Och så jag då
förstås
i mitt
alldeles egna lilla
specialdesignade helvete.

Tre trappsteg ner.

JBE Nov-08

Igår när vi pratade i telefon. Hon den där donnan och jag. Hörde jag plötsligt att hon efter en stund blev sovtrött. Det hörs liksom på andningarna och att hon njuter av tillståndet. Tror aldrig jag har stött på någon som så passionerat älskar att sova. Sådant som sömnsvårigheter har inte uppfunnits i hennes land.
När jag påpekade att det lät som hon var trött sa hon bara att Herr Blund kom inklampande i sina guldstövlar och spred sömnglitter över henne. Jag undrade vad fan han var så sporadisk med besök hemma hos mig. Hon lovade att skicka över Blund raka vägen till mig sen, eftersom hon vet att jag mellan varven har issues med att lyckas somna. Hon sa åt mig att ha fönstret öppet lite på glänt. Jag väntade...väntade...väntade, men han dök aldrig upp.
Antar att han fick slut på sömnglitter.

Däremot har han hängt runt här på jobbet. För jag har hållt på att somna konstant och åter och hela tiden.

Statusfält i Facebook:

J är själv...bäste...dräng
i en alldeles för bred säng.

Highway to hell i bloggform

Jag har en AC/DC-kväll. Med lite folköl vid sidan av. För det går både växel och likström genom min kropp. Jag är på väg - Highway to hell. Fast jag sitter ändå här i en glaskula. TV:n är på. Jag vill inte stänga av den, trots att den fläker upp det värsta av sina stinkande inälvor. Jag sitter i fönstret och röker. Om jag tröttnar kan jag alltid låta min kroppstyngd väga över och landa fem våningar ner i det mjuka buskarna...och sen - Beating around the bush.
Mitt sinne är hela tiden någon annanstans. Denna rastlöshet och uttråkan slår rekord. Jag har svårt att hitta på något med all tid som är över. Och den rinner över. Jag har svårt att minnas att det har varit så svårhanterligt innan. På de tio senaste åren har jag förvandlats från en antisocial varelse till en som numera vill leva i tvåsamheten. Istället för att tvåsamheten skulle vara sekundär för att jag har så jävla mycket viktiga grejer att skapa och göra har nu någon vänt på steken, disktrasan, punkkakan. I tvåsamheten vill jag växa. (nån borde ge mig en smäll för att jag låter så jävla töntig...) Men jag är ju Herr - Love hungry man....numera, men som sagt varje gång man träffar nån så är man - shot down in flames. På ett bra sätt i början...för att utvecklas till något mycket värre. Men en dag, en dag, ska jag hitta henne - The girl who got the rythm. Min rytm, hennes rytm, som mynnar ut i våran rytm.

Nu ska jag öppna en öl till. Lyssna på highway to hell. Och avsluta det här jävla fjant-inlägget.

(Ps. Alla engelska små meningar här är titlar från highway to hell. En mycket bra skiva om man gillar gamla, äkta AC/DC. Mycket bättre än det här inlägget.)

Grupprunka mera, bara ni gör det tillsammans! god natt och (mor ror) far åt helvete!

She had the face of an angel
Smiling with sin
The body of Venus with arms
Dealing with danger
Stroking my skin
Like a thunder and lightening storm

touch too much - AC/DC

Ond bråd död och ungdomskärlek

I natt drömde jag att en av mina kusiner dog. Allt var hemskt och alla grät. Jag vet inte varför eller vad han dog av. Jag har försökt komma på det så här i efterhand... Drömmen följde efter mig hela morgonen. Vad som är konstigare är att jag har drömt om honom. Jag tror aldrig att det har hänt innan. Nåväl, nu har jag gjort det, och han råkade dö.
”Hörru, det var inte meningen kusinen!”

Nyss var jag ute på balkongen och rökte (på jobbet). Det är oktober och solen skiner som ett litet as. Det är varmt som i september. Det är som på landet när man blickar ut från den där balkongen. Jättestora ängar. Vildvuxna med en stor skog bakom. Jag stod och tänkte på tvåsamhet, att tillhöra någon eller snarare bristen på det... När jag tittar ut på ängen rullar det runt ett ungdomspar där på ängen. Hånglar upp varandra så där lite lagom. Sen ligger de där och håller om varandra en stund innan de reser sig och går iväg.
Jag kommer själv ihåg första gången jag var riktigt kär och tjejen som jag var det i. Vi rullade runt i en sluttande rabatt. Vi var rätt fulla. Vi var jävligt kära. I varandra.
Hon var sexton och jag var nitton.

Breezers, I löve it!!!

Igår var jag bakfull och hängig. Min syster däremot var däremot ganska på. Hon hade legat hemma och varit sjuk och ville se människor. Vi gick till sejdeln. Där kan man se människor av alla slag... Jag beställde en hamburgetallrik och en läsk. Jag hade lite svårt att andas kände jag och när jag försökte läsa i en bok jag köpt skakade texten i sidled. Väldigt exakt och rytmiskt. Jag misstänkte att detta var första tecknet på MS, men det gick över.
När jag ätit klart tallriken (Det fanns äkta felix-pommes frites på den också) frågade min syster mig om jag skulle ha nåt att dricka. Jag var fortfarande för bakis för en öl... så jag beställde helt otippat och för första gången i mitt liv en: Alkoläsk, en breezer med ananassmak. Siss tyckte det här var så speciellt av mig så hon började fotografera migoch när hon sedan gick ut och rökte pratade hon med sin vän. Hon berättade att jag satt inne på sejdeln och tryckte med en breezer. När jag sen gick ut undrade hon om jag var sjuk.
Efter en stund gick vi över till Kellys. Till min stora besvikelse hade de inga breezers. Jag beställde en xider.
Kontentan av detta tungt poänglösa inlägg har ändå en viktig innebörd. Nästa gång jag går på krogen ska jag bara dricka alkoläsk. Jag ska aldrig mer dricka öl... När folk frågar om jag ska ha en öl, kommer jag svara att jag slutat att dricka öl och att jag är sjuk.
Sen kan vi alla vänta på att min mor avslöjar att hon är kär i Reinfeldt, på att Kalle anka finns i verkligheten och att Jesus kristus är schackpolare med Hitler...
Very well...

JN 666

Hon den där tjejen du vet...
som jag träffade och diggade ganska skarpt,
hon är liksom bara försvunnen
och nu har jag glömt hennes hårfärg, ögonfärg och namn.
Allt jag kommer ihåg är hennes mage
och hennes cykel.

Febrila febero

Jag har varit förkyld i fyra dygn nu. Två av de dygnen har jag haft hög feber. En av feberdygnen hade jag inga värktabletter. Det gick inte att sova. Bröstet blev kokhett och benen skakade i kallsvett. Jag tänkte märkliga tankar. Ala: Undrar när jag kommer bli gråhårig. Varför badar folk bastu och när åt jag rostad tupp senast?
Sen kom min syster med värktabletter. Helt plötsligt var det enkelt att vara förkyld, nästan enklare än att vara helt frisk.

Dirty F skickade ett sms där hon berättade att hon hade ställt en påse med "kryapådigfika" utanför min dörr. Där fanns vindruvor, en clementin, fanta, kexchoklad och hembakat hjärtformat bröd. Hon ville inte väcka mig om jag sov... Det var fint tycker jag.
Och tur var nog det ska tilläggas. Att hon inte gjorde menar jag, för syrran som var snäll och var här med värktabletter igår kände sig risig och rosslig idag, som hon höll på att bli förkyld....hoppas hon har värktabletter hemma...

I got...

...a belly full of
butterflies

but, not the good kind...

så jag inte va...

...jag var inte så duktig...

Sträckrökande stönrunkare i sina bästa år

Perioder... så HATAR jag mitt jobb. Perioder...går det an. De flesta som känner mig vet om detta. De säger "Byt jobb". Jag önskar att det fanns en förmedling (Ingen jävla arbetsförmedling. Arbetsförnedringen kan man smula ner till aska) ungefär som en bytesförmedling som det finns för lyor. "E du också trött på ditt jobb...fan, byt med mig vet ja". Sen är man plötsligt flygintendent eller bajs-skyfflare.

Jag har börjat söka jobb. På jobbet. Med bakgrundsljud till diverse filmer jag sett en miljard ggr. Jag har börjat söka ordentligt. Skrivit seriösa personliga brev och ansökningar. Men det är tyst i mobilen. Tomt i inkorgen. Det känns menlöst. Tycker mina brev är okej. Försöker med ansträngning skriva så bra jag kan. Jag har utelämnat att jag är morgontrött, att jag röker som en borstbindare. Jag har inte skrivit att jag är massmördare, folkilsken och att jag stönar tyst när jag runkar. Det verkar ju inte hjälpa ändå.

Nu när jag söker jobb på allvar är det ännu värre att vara här. Det mest tröttsammaste med att hata sitt jobb är att jag jobbar och jobbar och aldrig har en jävla spänn över när jag betalt de rektangulära lapparna. Så jag lånar pengar för att överleva. När nästa lilla futtiga lön kommer är det dags att betala tillbaka. Så är pengarna slut.

Måttet är rågat. Jag fått nog. Kokta fläsket stekt. Jag fick ett långlån av farsan. Jag betalar av resterande skulder och är jag duktig så klarar jag mig till nästa lön. Jag behöver inte betala tillbaka pengarna förrän jag har fått ett nytt jobb. En chans.

Jag vill ha råd att göra saker. Resa till gnesta eller berlin. Kunna planera med någon annan kanske. Bjuda en polarkompis på en bärs. Köpa en hatt (som jag gjort) för 98:- utan att få dåligt samvete.
Jag vill ha ett nytt jobb.
Nån slags framtidsutsikt.
Trött på att leva som en 18-åring vid 36års ålder.

You're special
You're the rocket through me

Timo och andra goa gubbar

Jo. Jag var på Timo Räisänen också. Fan så bra det var. Livsbejakande. Euforiskt. Med ett avslut med xtranummer som ett långt ljuvligt knull med en utlösning/orgasm som exploderade över den svenska gråa himmlen. Ett crescendo.

En bra spelning är en spelning som etsar sig fast i minnet. Inte nödvändigtsvis att man kommer ihåg exakt den låten eller hur spelningen började eller slutade...men hela känslan man kände när man stod där som en fåne. Mottaglig som en dåre. Totalt överkörd eller som om det inte spelade någon roll om man stod på marken eller scenen.

Det är magiskt.

Betyg fem fånar av fem möjliga dårar!

Måste bara berätta en helt annan sak... När jag promenerade hem. Det gjorde jag fort. Jag är lite lättskrämd av göteborgskalas (kultur numera...) för det lockar ut de mest vanvettiga dårar på stan. Typ,"Den goe gubben" som man har lust o fråga: "Ursäkta, men är du helt jävla go i gubbhuvet eller?"
Nåväl där gick jag när jag passerade ett par. De var väl i 50-årsåldern. De småtjafsade lite på varann. Lågmält. Först när jag passerade hörde jag att det var på allvar, men utan ilska o höjda röster. Kvinnan sa så här till mannen:
"Du är ju inte speciellt tjusig och ha med sig ut i sällskap bland andra människor"
"Vadå?", undrade mannen
"Jag menar bara att du sabbar ju precis allting..."
Gubben muttrade någonting...
Sen hörde jag kvinnan be honom hålla tyst resten av kvällen.

Om han hade varit en spelning hade fått en överkryssad fyr i GP.

SMAKA!

Ikväll var jag på SMAKA!

Där sa jag till dem:
Hej! Smaka på min rumpa
Smaka på min kofta.
Smaka på min halvt uppätna 7-11korv.
Smaka på min kompis.
Smaka på min näve
när den studsar runt i ansiktet
på alla brats.

Smaka på min tjuga...
den får ni i dricks...
bara för att jag har råååååååd!

You'll never get to me

Sea of hurt, I feel the waves of pain
And now the tide comes in again
Caught in a vicious cycle of despair
Give me the strength to face another day

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I'll never let you get to me
Survival is my victory

I sighed and sighed as I was mourning
I said sorry a thousand times
I cried aloud to God for all my failings
But God seemed deaf as well as blind

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I'll never let you get to me
Survival is my victory

We drank and smoked and talked until the dawn
We shared our problems and our food
Telling tales of courage and resolution
Through all the hardships we'd endured

Oh, sing a song of joy
Sweet childhood, never desert me
Time for celebration, oh!
Overcome with a sense of elation
I'll never let you get to me
Survival is my victory

Killing Joke

Alla jordens baksmällor och min

(Så här glad kan jag se ut på jobbet ibland...när det slått över!)

Det regnar ute. Som självaste svinet. Jag är på jobbet. Mongo har utsatt mig för mina grövsta hatfilmer. Cocktail och Big med Tom Hanks. Det värker i mina trådar i hjärnan och just i eftermiddag har jag dödsångest. Typ att huvudet faktiskt skulle kunna rämna i två delar eller att hjärtat ska sluta slå för att det tycker att det är tråkigt att slå, slå, slå.
Min helg har varit en stor baksmälla sen jag var ute i fredags. Kellys och massa öl med skäggpolaren och en jävligt käck och lustig undertecknad bloggare. Folk skrattade åt mina skämt. Jag tyckte nog jag var briljant, men ibland är det svårt att veta vem som är den riktiga pajasen. Jag skippade i allafall stars en bars. Vännen gick in med en tjeja som jag tycker ganska illa om. Hon säger bara konstiga eller helt ointressanta saker. När man svarar henne så får man bara ett "öhö?", till svar. Jag gick hem o drack folköl till sex på morgonen istället och lyssnade på musik. När jag vaknade dånade way out west in genom mitt fönster. Donnan som jag dejtat lite grann ringde o väckte mig. Jag lät risig tror jag så vi lade på. Jag vaknade till lite och ringde upp henne igen. Och lät mycket trevligare. Hon skulle också på way out...som alla andra jävlar... Jag ångrade mig att jag bestämt mig för att inte köpa biljett. Kändes idiotiskt att köpa biljett när det bara var ett absolut fåtal band jag verkligen ville se. Men som förra året kom jag på att jag verkligen tycker om att gå på festival. Och det var en aning sveda att sitta där i fönstret och röka och höra det dåna på, fem minuters promenadväg hemifrån...

Well, well ett alldagligt inlägg det här. Men jag är på jobbet. Bored like hell. Har nu börjat söka andra jobb, men det är det där med att skriva personliga brev. Hatar det, men kan inte vara kvar här. Det tager död på mig. Jag behöver en fast lön för jag är så urled på att ständigt vara pank och ändå jobba..

Well, well. Det har slutat regna...för stunden...och jag tror jag har klagat färdigt nu.

Hey Agnes!

Jag har tänkt väldigt mycket på det den sista tiden. Jag lärde känna en hund. Med den finaste och mest utpräglade personligheten under en päls som var blanksvart. Jag tänker på henne väldigt ofta... Jag saknar henne. Hon var mycket rolig, lite nervig, otroligt kärleksfull och lite pangrädd. Hon heter Agnes och jag dedikerar en av mina absoluta favoritlåtar från 90-talet som handlar om en hund. Som också är svart och heter Jessie (Låten heter detsamma). Med ett band som heter Paw. Och jag vet/hoppas att inte matte tager illa upp över detta inlägg om hon läser det...

(ps. Man kan kolla in videon på youtube. Fin video på svart hund. Obs! den svartvita versionen på videon i så fallsom de råkar kalla jesse...)

Till han som uppfann drömmar...mer än till han som uppfann äpplen

Inatt drömde jag så konstigt. Att jag snackade med massa blommor, och kom inte överens, sen snackade jag med mitt ex - och kom inte överens. SEN!... pratade jag med gud och vi kom verkligen inte överens.
Han sa:
"Jag kommer ihåg min son när du och din bror sålde frimärken på trappan till kungsbacka kyrka"
"Fan" Sa jag, "Du är väl inte min farsa, farsan kommer knappt själv ihåg, bara att vi fick gratis lift med en polisbil hem till ytterdörren, o han var jävligt arg"
"Nu lever du samma breda väg. Du ska förpassas din äppleälskare!"
"Ja Gudda" svarade jag. "Och du ska ta hand om världen. Var inte det din uppgift från början...din gamle förpassare..."
Jag vaknade. Intrasslad i lakanet. Svettig som en förpassad. Sen somnade jag om. Ungefär två minuter senare vaknade jag upp av att de grävde ett stort hål i gatan, precis här utanför, precis som de ville nå min och satans själ. En och på samma gång...

Det kändes betryggande.

Ett här och nu.

Precis som jag hade gått i däck

På sejdeln eller

Kellys

med en av guds änglar
vilandes vid min sida
som hette Anna-Lena

som var lika inbjudande...
...som en fågelskrämma..

Inte helt friktionsfritt...

-Min hud är känslig...
-Det glädjer mig att höra att det finns något som är känsligt hos dig.
-Ja...jag önskar bara att det inte vore huden...

(snott från en ganska rolig novell av Buk som jag glömt namnet på.)

I used to think that she and me could only be just fine,
and to begin with nothing seems wrong.
But it's not a happy song.
And I'm sorry about you and me.
And I'm sorry about us.

Mew - Saliva

Well, let the poets cry themselves to sleep
And all their tearful words will turn back into steam

I'm wide awake, it's morning

Ikväll/Inatt har jag lyssnat oavbrutet på Bright Eyes. Av och med egen vilja för första gången på säkert två år. Han är min husgud med sitt språk. Förmågan att sätta ord och snabba meningar på pränt. Med fullständig känsla för hur man brukar ett språk. Som en cornelis från någon annanstans.
Jag har sett honom på skål två gånger. En gång när han skulle spela på sticky fingrar. Gången efter när han skulle spela i arvika. Ett år senare. Ena gången var han packad och drack bloody marys. Andra gången drack han stora stark o var civileserad. Han verkar gilla skål. Jag vågade inte gå fram och snacka med honom...kanske ska man låta vissa saker vara...
Jag har iallafall hört/sett honom. Live. Med orkester och alla klädda i vita kostymerDet var något av det bästa jag hört. Mycket bättre än att se mannen live på skål...

Throw my self in the open fire.
And since I saw you
one heart beatin as two

Throw ourselves in the open fire.
And since I met you
two hearts beatin as new...

Tango för folkskygga II

Jag vill hellre spy än o gå på stan
där man kan köpa slem
o ta med sig hem

Tango för folkskygga I

Ansökningspappren till AB Ruttna Bort
Dom har jag tappat bort

med vanlig självklarhet.

Jag är allt som du valt bort

jag är en trasig apparat
jag är en gammal fantasi
jag är nåt som måste lagas
och sen skyddas från skiten vi lever i

jag är alfons osynliga revolver
jag är kriget under huden
jag är en ny och påkostad tidskrift
fast lite mer förljugen

Chorus:
jag är allt som du valt bort (x4)

varje vardag är ett fritt fall
fast lite mer nyanserat
jag är det vilsna i ditt skratt
jag är nåt jag själv har fabricerat

jag är den första riktiga kyssen
jag är sorgen du bär inom dig
jag är tomheten i natten
en bedövning på krogen är allt för mig

jag är allt som du valt bort (x4)

jag är det nakna i sanningen
jag är det tysta i ensamheten
jag är det lidelsefulla i våren
jag är frustrationen över evigheten

jag är den största förloraren
i min hjärna råder diktatur
jag tror att det är jag som väljer
men mitt liv är ett fängelse jag aldrig tar mig ur

jag är allt som du valt bort (x4)

jag är tveksamheten i orden
du är saknaden som jagar mig
du är det enkla i sommaren
och enkelheten klär dig

du är det milda i vinden
jag är nått du tänkt, men som suddats ut
jag är drömmarna du drömde
men som en dag helt plötsligt tog slut

Jag är allt som du valt bort. (x4)

Nina Rochelle

Not for you...but for me...

Jag är arg...har alltid haft några kilo ilska i min kropp, och jag vill att nåt kilo ska stanna. Resten kan förbrännas. Det kommer föra mig frammåt.

Det handlar inte om att göra sig av med den...

Det handlar om att göra nåt bra med den...

Sometimes there's so much beauty in the world I feel I can't take it anymore. Like...

Mina sista dagar som har varit har VARIT: Skumma, händelserika, likadana, överraskande, nya, gamla. Jag har kännt...

VARIT numb. VARIT där. VARIT här.

Och sovit som en tupp. Varit vaken som en stock. Ätit skaldjurstallrik på lyxresturang. Träffat min faster som jag inte sett sedan 2002. Sett en annan släkting gå in på en sexklubb. Avslöjat mina inre fantasier i en kyrka för en myra bara för att herr bikt var på semester i svalö. Sett en vacker kvinna le i gathörnet där jag alltid slutar. Ätit stora FRUKOSTAR istället för att röka på fastande mage. Ätit princesstårta på Ellös. Varit vaken, vaken, vaken i ett stilla dagdrömmeri som handlat om drömmar om att djupt få sova.

Och allt har varit fint, fult, brutalt (det gilllar jag extra mycket) glatt, surt o lite argt. I en bärkasse som håller på att sprängas...
Som dur och moll. Om vart annat.

PS. När vi åkte från Orust (jag o risifruttispritvingubbefarsan) såg vi två luftballonger landa på en äng (korgfolket spydde som kalvar/om ni frågar mig). Så fort jag ser ballonger av alla dess slag är de alltid i full färd uppåt. Inte idag. Det passar in. I detta nu. Och jag gillar det.

Nu (och aldrig mer) kommer fortsättningen på rubriken sist i inlägget (gissa film): ...my heart's going to cave in...

One

One is the loneliest number that you'll ever do
Two can be as bad as one
It's the loneliest number since the number one

No is the saddest experience you'll ever know
Yes, it's the saddest experience you'll ever know
`Cause one is the loneliest number that you'll ever do
One is the loneliest number, worse than two

It's just no good anymore since she went away
Now I spend my time just making rhymes of yesterday

Aimee Mann

Om jag skulle ge bort ett blandband till nån just nu, så skulle det vara till min syster. Bara med låtar där basen brukade dunka igenom pappväggen på Riddaregatan 51 i Växjö. In till hennes rum. Där hon spelade Belinda Carlise och Troll och jag överröstade med kompromisslös hårdrock. Från mitt rum. Jag hade en större stereoanläggning... Det var krig... Och snart var morsan där och skrek åt oss att sänka bägge två...

En av låtarna som skulle vara med på det blandbandet är:
Princess of the night,
med Saxon

Bara för att det är hon.
På alla sätt.

kväll, dag, morgon och i natt

I kväll har jag varit på pubrunda. Själv. Tre öl. På tre olika ställen. Och ställen jag aldrig går till. Jag kände mig som en handelsresande från flen eller möjligtvis korvby. Jag tittade på interiören, tittade mig runt och kring. Allt såg nytt ut. Ölskyltarna. Donnorna. Personalen. Klarade mig faktiskt ganska länge innan jag kände igen någon eller någon kände igen mig. Då hamnade jag i Göteborg igen. Då bytte jag ställe. Från början hade jag tänkt gå ut till de ordinarie ställerna jag brukar gå till, för att se om man stötte på nån. Men det var så packat överallt, så jag sänkte garden och betalade 10 kronor extra för varje öl istället. Det brukar va mindre folk där. Det var det. Från baren har jag stirrat in i barspeglarna och sätt omgivningen reflektera sig och mina öron blödde ett tag för fäena prata så mycket smörja så man får ont i lederna.

I dag har jag åkt till min syster och assisterat henne med värktabletter för hon hade jordens blodigaste värk. Sån värk som aldrig män får. Vi tittade på tv och när det kom reklam för bindor blev hon mycket arg. Jag tyckte det var lite roligt. Vi åkte och köpte pizza. Då såg jag en kvinna som jag alltid har tyckt varit vacker, men som det var jobbigt att se. Hon gick runt med en skopåse. Jag fick svårt att andas och fick skylla mig själv som rullade runt i fel kvarter. Men! De råkar också ha Sveriges godaste pizzor i detta område och tobaken är nästan gratis där. Hon såg inte mig....

I morse vaknade jag efter alldelles för lite sömn. Jag har ont i magen. Det kommer alltid när jag har längre perioder med för lite sömn. Då känns det som allt som hamnar i magsäcken (vatten, öl pizza eller nyttig mat) fräter upp stora öppna sår.Ungefär som när man släpar en stor svart sopsäck mot asfalten för att den är för tung att bära.

I natt ska jag sova tills jag vaknar (för att citera en låttext).

Där har någon mitt dygn i ett nötskal. Vad jag har tänkt för arga, glada, ledsna, efterblivna tankar utöver det stannar hos mig. Nu. I dag. I kväll. I natt. För alltid.

God natt. På allvar.

Seminariegatan-botaniska trädgården och omvänt

Fan vad sömnlös jag är. Det är den där sömnlösa perioden igen. Den brukar komma en eller två ggr per år. Förutom lite eftermiddags-slagg på ca två timmar igår har jag varit vaken sen i måndags vid lunchtid. Jag väntar på att bli trött.
För ca två timmar sedan tog jag spårvagen två hållplatser till där bilen står parkerad. Tobaken tog slut och jag visste att jag hade glömt ett paket i bilen.
Klockan var strax över sex på morgonen. Det ösregnade och jag såg nog ut som Charles Mansons lillebrosha när jag klev in på vagnen. Det droppade, nej rann från skägg och hår. Folk tittade inte. De stirrade. Jag i mitt lite sömnlösa tillstånd glodde tillbaks och undrade tyst för mig själv: Vad fan glor ni på? Det gjorde de ju inte.
Efter ungefär fem eller tio sekunder förstod jag. Detta efter att tittat mig omkring i vagnen. Jag tyckte nästan alla var söta o smått stämplade med tillstånd efterbliven. Jag hade glömt hur det kan vara när man är på väg till kl-sju-knegen. De hade vaknat. Plötsligt slitits upp ur den sömnen när vagnen stannat och dörrarna öppnades.
När jag tittade mig omkring igen såg jag att: Ungefär hälften sov djupt. En fjärdedel vaknade och somnade om vartannat. Den sista fjärdedelen läste böcker. Inte metro. eller gratisprassel.se. Böcker.
Det klagas på att folk inte läser längre. Det såg fan ut som ett rullande bibliotek. Och det mest komiska/fina var att det var lika tyst som på ett bibliotek. Inga mobiltelefoner. Inget schnick/schnäck. Helt tyst bara...

Nåväl, hoppas ni får en bra arbetsdag. Kära vännerrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr.

Love is a dog...called something like Agnes.

"Herregud! Nu måste vi lägga på", sa hon.
"Vi ska ju ändå ses alldeles strax"

"Jag vet" ,sa jag.
"Om en kvart, då kan vi fortsätta prata."

Alla vägar leder längre in

Jag har talat ut
Jag har pratat sönder
om jag tänker
har jag inte sagt ett ord

Jag rear ut min själ
allt ska bort

Inte vet jag. Jo det gör jag!

Jag vet inte varför jag skriver här. Har ingen ork för det längre, men gör det ändå. Antar att det är viktigt att uppfölja saker o ting. Kan inte bara sluta. Måste försöka. Även tills graden där man känner att nu måste jag spyyyyyyyyyyyyy.
Men det ligger i min natur. Att aldrig sluta. Aldrig göra saker halvdant. Med envishet fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Att inte ge upp. Hur korkat det än kan verka. Det handlar inte om den här bloggen. Det handlar om det mesta jag tager mig för. Därför kan det bli otroligt rätt ELLER fel om man fortsätter...vilket jag gör.
Vågar där med tro att jag exempelvis skulle kunna bli en bra farsa, en bra drinkare (vilket jag redan är emellan korta o långa sportnytt, hmm) en bra sångare eller flöjtlirare, en promenerare eller en granitstens-skådare. En bra vad som helst om mitt intresse får glöd. (låt oss byta bort ordet bra mot dedikerad).
Men jag är trött på det som pågår runt omkring mig. Jag själv står still. Utan något nytt att erbjuda mig själv eller någon (anna)n.
Världen i ett större allt, det vill säga jorden, verkar emellanåt verka vara det sorgligaste och ledsnaste ställe man kan bo på.
Jag saknar mina vänner som försvann, min donna/mitt ex/min f.d. eller vad fan jag nu ska kalla henne. Mitt skratt och min katt. Min syster och hennes léende. Esset. Hela kittet.

Imorn ska jag ringa a-kassan o kolla om de känner för att hjälpa mig lite grann under min ofrivilliga semester. Jag ska även ringa på ett jobb som (o)personlig assistent till en tjej som rådiggar musik och promenader (det stod faktiskt så i annonsen). Jag ska kanske även berätta här på bloggen om den konstiga mannen som jag språkade med på stars & bars ikväll, imorgon alltså...ska jag kanske berätta det.
P.s. Alla de som börjar konversera med en på s & b måste man utgå från att de är massmördare eller driver skumma förmedlingar, för det är jordens (alltets) konstigaste ställe...

Nu ska jag sova.
Drömma fina drömmar om...
Dig
Mig
en katt
som spinner i takt med klockan.
Om de jag älskar...

Fan vad förbannad jag är på dig ibland!

Unused lyric

I've never been to Eden
But it's nice I hear tell
When I die I'll go to heaven
'Cause I've done my time in hell

Nikki Sixx/The heroin diares

Jag tycker om det där jag bor. Jag kan gå ut när och hur jag vill (det kan man kanske överallt..hmmm). Jag kan gå några minuters promenad o ta en kaffe, öl eller bara sätta mig på en bänk vid järntorget och lyssna och se på folk som dividerar under vilka enklaste omständigheter de ska ta sig hem...långt hem. Jag kan resa på mig och promenera några minuter, så är jag hemma. Det är bara ett problem. Jag gilllar inte att komma hem. Det är kanske därför jag går ut...nästan direkt jag kommer hem. Trivs där jag bor/men trivs inte där jag bor. Rörig utläggning blev det, lite rörigt är det hemma också. Jag har rätt trist när jag kommer hem. Kolla på någon skit på TV, Kolla Om någon har skrivit något roligt i statusfältet på facebook (ala: Jag bjöd mina vänner på middag idag. Egen högerskinka gick åt i extra smala skivor med sallad från egen trädgård. Gud vad alla åt!), vila lite, röka i fönstret (och blåsa röken in i lägenheten bara för att man har tråkigt), Borsta tänderna varje hel timme, lägga mig raklång och systematiskt på alla ställen i min lägenheten för att ta reda på hur många jag som får plats på en och samma gång på 18kv, kolla lite mer skit på TV. Bege sig in i tvåsamhet med slutna ögon, för att känna av ensamhet när man tittar igen, Äta Banan...efter banan...efter banan...Masturbera...kanske...skita...kanske...sova...kanske...eller gå ut igen och tänka fan vad jag bor centralt och bra...
Jag trivs inte där jag bor/men där jag bor...trivs jag!

Jag måste
hej
hej
jag måste...hejda mig!

Arslet sitter där bak och ja...resten sitter där fram...

Jag skriver detta inlägg på jobbet och mongo tittar på galenskaparna. Det är inte lätt...att tänka med dessa röster i bakgrunden. Mongo har allt med galenskaparna. Jag har sett allt alldelles för många gånger. Jag brukade tycka de var roliga då och då... inte längre. Det värsta är att det går inte o läsa en bok eller tidning. De envetna rösterna går in i huvudet, i texten, in i öronen, in under huden.

Just nu är jag inne i en sådär-period. Har inte så mycket att säga eller skriva ner här. Har inte så mycket att säga överhuvudtaget. Just nu. Jag skulle vilja säga upp mig. Från mitt jobb, från att köpa risi-frutti o sprit till min alkoholiserade farsa. Säga upp mig från Tvkvällar, ensamhet, svettiga dårar på stan, dåliga nyheter, högljudliga knullande grannar. Från att vara fattig och de små panikattackerna som aldrig bryter ut ordentligt...

Men...de flesta av mina bekanta, nära och kära verkar inte må så jättetjosan för tillfället (förutom min bror då kanske som fått ett barn till)

Inget nytt har hänt. Med andra ord. Ingen har skjutit bort min öronsnibb med hagelgevär. Har inte stött på några x med eller utan barnvagnar. Jag har inte vunnit en miljon på lotto och i en vecka i sträck har jag klarat mig utan att få några p-böter.

”DET SKA VARA SMÄLT SMÖR TILL SKRUBBAN SATANS CITROENSVIN!!!”, får avsluta detta inlägg. Galenskaparnas fel. Eller mongos. Eller mitt fel att jag jobbar där jag gör...

Skit samma...så att säga...

Statement i the nighta

Synd att min blogg troligtvis knappt har några läsare...
...eftersom jag själv tycker den är:

garanterat
sinnessjukt
svingrisigt
oerhört
förbannat
jävla bra...
...ibland.

Så de så!

Jag blev farbror...igen...

...till en skönhet på 2900 gram vid namn Selma.
Vakande är storasyster Molly.

love/crush/crash/love/crash/crush....

Funeral blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

W.H. Auden

Glömde kanske tillägga i förra inlägget att jag är såld på traditionsfirande omde sker i rätt former, trots att de i stor utsträckning är värda att ifrågasätta. Sen är de ju komiska i sitt eget sken... Vuxen som äter tallrik efter tallrik med moral, för att bli normal,
sen hoppas det runt som små grodor...

...men...
...Jag minns många firanden...

En luciamorgon hemmma i köket. Stearinljus i mörkret. Med lussebullar och morsan i nattlinne yrvaken. Alla i familjen yrvakna, men fina o glada. över att vara en familj.

Jag minns en julafton när morsan och farsan bråkade. Morsan krossade porslin och grät. Farsan vrålade. Jag sprang upp på rummet och grät, mest kanske för att jag inte sett min mor gråta innan, mest kanske för att en julafton inte skulle vara så...

Jag minns en påsk när siss (syster) och jag var klädda som påsk-kärringar och gick runt och bankade dörr. Vi trodde vi skulle komma hem med massa godis, men vi kom hem med massa stålar istället...som vi köpte godis för.

Jag kommer ihåg milleniumskiftet. Alla vänner samlade. Stor fest. Säkert 20 personer och bara vänner. Vi blev fulla allihopa. Ingen grälade faktiskt. Förutom en kille som var arg på sin existens och hotade med att slita stereoanläggningen ur väggen för att kasta den över balkongräcket bara för att han tyckte musiken var dålig. När vi kom in från tolvslaget stod han där. Ensam i lägenheten med den tunga saken i famnen. Han talades till rätta i ca 20 min innan han ställde ner den igen, sen stängde han ytterdörren och försvann.
Jag hade helikopterfylla i säkert en timme den morgonen. Varje gång jag lade mig började det snurra loss. Det slutade med att jag spydde ut genom köksfönstret, balkongen, ytterdörren och på sopnedkastet (lyckades aldrig öppna det i tid...)

Jag minns några midsommrar i Köpingsvik men jag minns inte så mycket av dem...
Jag minns förra årets midsommar. Jag och hon körde runt 18 mil med bilen på landsbygden och tittade på människor som firade midsommar. Vi åkte förbi hus som var helt nersläckta. Tre hus bort var alla samlade. Bilar stod överallt och folk åt och drack nubbe, vad jag antar. Ju senare kvällen blev desto mer kaos verkade det bli på sina håll. En snubbe i en trädgård stod och dansade helt själv till ihopfantiserad musik som inte existerade mer än i hans huvud. Vi såg ett grälande par utanför ett trädgårdstält och där inne var alla var redlösa. Jag såg en helt näck snubbe som vandrade omkring och rökte i vad som kanske var hans trädgård.

I natt dricker jag några öl. Här. Hemma. Framför datorn och bloggen. Imorn är det midsommar. Jag ska inte fira nånting. Vänner är på andra håll. Familjen är inte anträffbar. Det känns lite morloket, men det gör det väl en sisådär 364 dagar om året när man missar bussen också...

Rudolf & de små grodorna

På Nyårsafton smäller vi smällare så åskan framstår som en blyg tönt och hundarna skiter kors och tvärs och gömmer sig under sängen i panik...Vi firar att klockan blir tolv...
Sen super ner oss...

På påsk målar vi satans rövhål och fjuniga kycklingar skeva och fula på ägg. Sen sköljer vi ner eländet med slå-på käften-sprit...Överallt står påskharen på lur.
Sen super vi ner oss...

På kräftskivan klär vi oss i hattar och strutar och knäcker kräftor på mitten så det sprutar upp kräftsaft i ögonen och vi suger och suger på kroppar och stjärtar så det låter som vi sitter i ett avloppsrör six feet under...
Sen super vi ner oss...

På Julen, eller snarare när den kommer krypande sådär en månad innan springer vi runt o köper klappar samtidigt som det hänger gilanger över jävla allt. Grisen, renen o den där rödklädde rudolfen som står där och säger hoe, hoe (som betyder .... på riks-amerikanska).

Dessutom:

1. Stakar på bordet
2. Kulor i granen
3. Skinkan på bordet.
Sen super vi ner oss...

Nåväl, imorn är det midsommar, inte fullt så farligt flippat. Bara en grönklädd stång, och vi då, hoppande på huk, skrikandes att vi är ett gäng små grodor. När natten kommer stoppar vi sju flickor under huvudkudden och drömmer om lika många alster. Bland annat en forget me not som piskar oss till sömns...
och just det...vi super ner oss...

Hade vi sett en marsmänniska hade vi sagt:
Kolla en marsmänniska!
Hade marsmänniskan sett oss hade han tänkt:
Kolla in de här snubbarna. De verkar ju gå på nåt jämt och ständigt!

Det behövs knappast en marsmänniska för att se ut som ett frågetecken. Det räcker nog med en tysk eller engelskman.

När jag var liten brukade jag ta med mig ett gäng pepparkakor in på dass och äta dem medan jag satt och bajsade....fram till att någon sa till mig att: Så! kan man ju inte göra.
Då slutade jag med det.

Vet inte vem det var som sa det till mig. Men jag lyssnade och åt pepparkakorna i köket istället.

Kanske det var en tysk eller engelskman.
Kanske en marsmänniska?

Jag tror nog det var ett målat ägg, en rudolf eller en hoppande groda...

Ryyyyyyyyyyyyveli-rööööööööv!

Hey Rövelen!
-Edward, din lirare, din egna företagare! shoot against everything!
Hey Ryvelen!
-Gustaf spotta ut en fotboll stor som en cancerhög , gör mål, rädda EM, så Zlatan slipper ha det på sina axlar.
Hey rövelen!
-Tack P.M. Som ska slå ihjäl mig om jag nämner dig i min blogg, och trots fattigdom lånar mig en utav sina sista 119,50:-.
Hey ryvelen!
-Din anonyma fan som får mig precis så otrevlig jag vill för att du sitter o pratar om alkolism, hur orolig du är och knappt 25 år fyllda, med en lever som gnistrar som en julgran i mörkret.
Hej ryvelen!
-Tack mig själv för att jag är jag. Och för att jag, otrevlig fan, fattigdom, ryvelen, rövelen osv är jag.

Tack ryveli-rövelen

Via Dolorosa

Det är söndag igen. Jag har ett hatkärleksförhållande till dessa dagar. Med eller utan baksmälla kan de kännas som jordens undergång i miniformat. Om man sitter där ensam och vill ha sällskap...känns det mycket mer påtagligt...om det är söndag...eller totalt tvärtom...om man skrattar med nån...och det är söndag...


Via Dolorosa

Drag me down and chain me

This is not what it seems
This ain't no cozy little dream
This ain't no mysterious way, no no
This is just another Sunday

I die alone
On Via Dolorosa
I carry my burden alone
On Via Dolorosa
I'm dragged down by the stone
On Via Dolorosa
I carry my burden alone
On Via Dolorosa

This ain't no universal mastermind
This ain't no projection of one of a kind
This ain't no religious highway
No, this is just another Sunday

Tiamat 2008

En av 80-talets bästa metalplattor om ni frågar mig...

Gymnastiktimme

Det var dags igen.
Jag satt i omklädningsrummet.
Det var kallt och fuktigt.
Jag var sist.
Alltid sist.
Jag knöt skorna långsamt
och blev sittande.
Sen drog jag upp snörena
och knöt dem igen.

Klumpen i magen
var hård
som en frusen kanelbulle.

Det var dags igen.
För fotboll, innebandy
basket eller volleyboll.

Dags att bli vald sist.
under suck och stön
och ett
”fan, vi får väl
ta honom då.”

Och efter det bli
placerad i det hörn
där det hände minst.
För att i största möjliga mån
orsaka så liten skada
som möjligt.

Sen stod man där.
På helspänn
och blickade på klockan
och räknade ner
varje sekund.
Då kom bollen
och man missade naturligtvis
men blev träffad
av en hel bukett
svordomar, haranger
och glåpord.

När oändlighetstimmen
var slut
var det dags för
slutpläderingsstunden
i omklädningsrummet.
Om laget man
varit med i
tagit hem matchen
fick man inte höra någonting
och kunde där med slappna av.
Om ens lag förlorat
fick man höra
vad det berodde på.

Jag drog upp snörena igen
och knöt dem
sedan motvilligt en sista gång.
Jag kunde höra
lärarens visselpipa
tjuta därute.

Det var dags.
Jag reste mig upp
och släpade mig ut
till gymnastiksalen.

jbe 2004

Tillbaka på skatten +/-0

7500 spänn tillbaka på skatten. Och jag som hade blivit pank två dagar efter löning... Så kom den då. För ett par dagar sedan. I nerbantad form. 5500 såg jag inte röken av. Csn hade vikt ut sig för kronofogden och nu stal kronofogdejäveln pengarna för mig. Nåväl 2000 kan man ju ha trevligt för tänkte jag. Jag firade och drack några bärs med min syster. Dagen efter med påtaglig huvudvärk o andra löjliga åkommor så som ångest ågren o några lätta smärta panikattacker åkte jag i sedvanlig ordning iväg för att handla till min far. Jag hjälper min far att handla några gånger i veckan, då han är handikappad i benet. (Det är hans snygga 740 man kan se på bild i ett tidigare inlägg). Innan jag skulle åka därifrån gav han mig två myndighetskuvert. Två påminnelser på p-botar. Där försvann 900 hundra spänn till och nu är jag pank, igen. Nervös, för det mesta. Besegrad, åter. Följetång och fortsättning följer...

Eller som en vän brukade säga då han gick på socbidrag:
"Hyra och räkningar betalda, sen går jag ner till Shell. Köper ett sexpack, en trisslott och en korv... sen är pengarna slut..."

What matters most is how well you walk through the fire

Sjung om en students nederlag...

I tisdags såg jag sommarens första studenter. Jag satt och åt en soppa på linnégatan när de kom skrikandes och tutandes i en cabrolet. Jag vet inte varför, men jag får alltid ångest när jag ser studenter och hör deras skall. Kanske för att jag blir påmind om min egna student. Kanske för att de är så unga o inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Ännu...

Min egna student kommer jag ihåg som tom och förvirrad. Gratulationerna kändes ihåliga. Jag hade gått verkstadsteknisk linje. Under två år hade jag svetsat ihop en halv lyktstolpe. Betygen var ett skämt. Jag hade våndats av uttråkelse och mina klasskompisar verkade smått efterblivna. Jag sa nej till studentmössa. Det var bara de teoretiska linjerna som bar dem med stolthet. Men... anno 1991 gick alla ut i livet med samma pissiga förutsättningar. Det fanns inga jobb att söka. Skall och rop om hur jävla bra man...ekade tomt. Det hjälpte inte hur jävla bra man var. De flesta skulle ändå gå arbetslösa en lång tid framöver. Det var år av politiska arbetsmarknadsåtgärder som följde. Arbetsförmedlingen slutade o skriva ut antal lediga jobb på platsjournalens. Tidningen var tunn..

Min mor, bror och syster mötte mig på skolgården med plakat. "Välkommen ut din gamle student" stod det. Broshan var nöjd med sitt hantverk, morsan tyckte plakatet var mindre kul. Sen följde vad som skulle kunna vara det sedvanliga varvandet med bilen på stan, men vårt ekipage såg lite annorlunda ut. En rostig senapsgul volvo 240 med inslagen sidoruta och utan kofångare och ljuddämpare. Ur stereon vrålade Metallica, Slayer och Eddie Meduza. Broshan stack en öl i näven och satte igång o tuta. Jag bad honom låta bli och tuta, men han lyssnade inte.. Varvandet med bilen på stan var i vanliga fall min och min broshas vardag. Och i en mellanstor/liten stad som växjö blev man så klart känd som "killen i volvon".

På kvällen träffade jag mina "klasskompisar". Det urartade så klart fort. Vi var packade långt innan vi kom ner till stan. En kille bröt ihop och grät efter sin mamma. En annan kille hade med sig en kniv som han skulle köra i magen på någon av oss. Han blev nedbrottad och lämnad i en skogsdunge. Väl nere på stan stod vi och kollade på alla som skulle gå på studentbalen. De vi kände som gick in buade vi åt eller hånade. Jag tror inte vi kände oss avundsjuka på att de stod där uppe och vi där nere. Snarare en känsla av utanförskap. Det var nästan uteslutande de teoretiska linjerna som gick på balen förutom några på fordonsteknisk linje. Svikare i våra ögon. Klyftan mellan de teoretiska och praktiska linjerna var påtaglig.
Nåväl, det var nån som började kasta upp ölburkar mot balkongen där paren stod och glänste. Vakterna jagade bort oss därifrån. Resten av kvällen minns jag inte...och det är kanske lika bra.

Sjung om studenternas lyckliga dar... De som kommer ut i "livet" idag har bättre förutsättningar. Det är bra och jag lyckönskar de på vägen....

Rött ljus

Har förresten glömt att tala om var ifrån jag har plockat namnet till min blogg.

Rött Ljus

Jag borde lärt mig
att jonglera
för du e en sån som
alltid ska ha mera
jag borde lärt mig
alla tricks här på gården
Jag borde lärt mig
att säga dom där orden

För du ska alltid ta allt för givet
där e mördaren
där e motivet
men det här e sången som ingen har skrivit
det bara händer mig och någon annan
någon vaknar upp och allt rasar samman
jag måste gå nu
du måste stanna


Så jag e ett monster!?
långt under himlen
du vill att jag ska älska dig
för alla suddiga minnen
som du gjort
till din egen historia
där jag har en
yxa och du har en gloria

För du ska alltid....

en som förblöder
synder och skuld
du fyller min kista
men kistan blev full
du vill inte sluta
allt rinner över
du e nån annan
och inte den jag behöver

jag ger dig rött ljus
och sen fem fingrar
för alla klockor har börjat ringa
jag borde gå nu
jag borde springa
för du ska alltid
ta allt för givet
där e mördaren
där e motivet
men det här e sången som
ingen har skrivit


Nina Rochelle - Rött ljus
(c med ring runt för M.S.)

Hjärter! Jag får spader....

Jag har varit orolig över mina stål...
Jag var en storfräsare på krogen i torsdags när lönen kom, trots att jag visste...
visste att jag skulle va pank hela månaden. Jag visste att jag skulle vinna på jacks maskin. Att han skulle spotta ut kvitton från sin buk. Det gjorde han inte. Tjuriga jävel!
Mina vänner skulle komma ner till krogen. Det gjorde dom. Storfräsare in i märgen igen. Bjöd hej vilt. Igår svettades jag med lite dödsångest o att jag nog skulle klara mig om jag hittade en halväten kycklingvinge i papperskorgen på centralen.
Jag lånade ut lite stålar till mit ex. Hon var så där jävla vacker, som bara hon kan va. Jag var bakfull. Hon sa att jag va snygg. Jag kände mig förbrukad som man o hade jag tittad ner i en brunn hade jag antagligen sett guldfiskar där i avföringen o skiten.... jovisst.
Jag köpte iallafall den där pizzan jag hade sett i skyltfönstret o när jag åt den var det som jag fyllde år... för jag har gått runt o varit hungrig i en vecka. Mitt ex (vi kallar henne A, För hon e först i mitt alfabet) pratade i telefon med en väninna. Jag slafsade o betedde mig som jag inte sett mat sen studenten -91 när jag föråt mig på...mat just. Men iallafall hon log åt mig som om det var mig hon pratade med... Vackert som om träden skulle få löv när snön ligger på gatan tung o hög i drivor....

Vi älskar varandra. Det brukar vi säga till varandra, men vi är inget par. Hjärter, ruter klöver jag får spader. Förresten, Hjärter hette min familjs hund. För att den hade ett stort deformerat hjärta på ryggen. Hon var vit. Hjärtat var brunt. Hon dog i cancer...

Nu ska jag öppna en öl till...och oroa mig över min ekonomi lite till, sen kanske öppna en öl till o skratta högt att linné ska ägna sig åt gröna växter o inte o ligga o böga i min plånbok.... Det gör han ju inte... han ligger ju begravd nånstans under en heavy gravsten...o jag får klara mig bäst jag vill...
... så att säga...

Shine my star

"Tvivla aldrig på dig själv fast andra människor inte lyser.
För trots att natten kan va kall och svart, en stjärna aldrig fryser." Sång till dig - Charta 77

eller som Bon Scott svarade när han fick frågan:

-Do you see your self as a star?
-No.. but sometimes... when I look up in the sky... I see stars.

Största utsikten från minsta rummet

Jag tror jag är lite kär i min nya utsikt från mitt nya fönster i min nya lya. Jag trivs såklart med att bo så centralt också. På mina 18 kvadrat. Jag har 32 sekunders promenad till Hemköp. 55 sekunder till närmaste krog och om jag går i ungefär en minut till så är jag på linnégatan. Den gatan kanske kommer ta död på mig...med alla sina krogar... men jag gillar min utsikt från mitt fönster.
Kan jag klandras?

Fyra år och oskuld i öronen

Jag kommer ihåg min första LP-skiva som jag fick. Jag var fyra år och jag fick den av min morfar. Han beskrev det som fin musik. Bandet hette The Seekers. Musiken föll mig hyfsat i smaken och jag har för mig att det var någon slags brittisk shlager-pop med kristet inslag... Vid fyra års ålder är väl referensramen sådär. Något mer utvecklad var just referensramen hos min äldre bror. När han fick höra den, lyfte han skivan från spelaren, kastade iväg den som en freesbee så den krossades mot väggen. Jag minns inte om jag grät....
Sen spelade broshan upp en skiva för mig. Bandet var Kiss med plattan Destroyer. Det kommer jag fortfarande ihåg. Introt när de sitter i restuaranten, när en man kliver in i sin bil startar motorn och låten brakar igång. Det var magiskt. Vi lyssnade sönder den där plattan och jag var redan fast i rocknrollen. Vid fyra års ålder.

Kärleken dör sällan av undernäring....

...men av övermättnad

Återfunnen identitet

Jag flyttar idag. Och jag sitter här i bilen redo med släpet påkopplat. Min vän som ska hjälpa mig är sen. Ca två timmar, men han har medelat att han kommer snart... Jag har alla grejer på hans vind och han har nycklarna. För det är hans vind. Där har alla mina grejor stått och samlat damm. Under tiden har jag flyttat runt med kläder och min bärbara dator. Inget mer av det nu. Jag har fått en egen lya. På 18 kvadrat med hall, toa och kokmöjligheter. Dush och bastu i källaren. Men de där 18 är mina och det är centralt och mitt namn kommer stå på ytterdörren. En identitet. På dörr.
Här ska jag äta, sova, runka, klia mig, sucka, skratta, sjunga, skita, vissla, hänga och emellan varven kanske knulla. Här ska jag verka...
Nu kommer han...nu börjar det.

Ha, ha, ha

Har inget att säga
Har inget att äta.
Har ingen att reta
älska
krama
knulla
eller sparka.

Har ingen lust.

Har inget att förlora
och därmed inget
att vinna

Jag återkommer när jag har det...

Rostens dikt

Känns inget vidare idag.
För många cigg på fastande mage.
För stor avsaknad på avskalad kärlek.

Bilen e rostig och jag känner mig likadan.

Två skickade sms och bara tystnad.
Var du än är vill jag vara där. Bredvid.
Med otvingat skratt och en folköl i min ena hand
och din hand i den hand jag har över....

Klockan pumpar tiden motsols
och
solen vandrar medurs

Alla cyklar står där parkerade
i de ledsna cykelställen för att rosta..

Jag saknar dig
ja, gudars jävlar!

En lång stunds meditation i rastlöshet
sen fimpar jag ciggen
och kliver ut i vårens ljus
lämnar allt på snedkant
i det hus
det sägs att jag bor

Adjö

jbm

Angered - Torpa

- Nio månader -
- Tarzan -

Dessa två filmer fick jag genomlida på jobbet idag. Mongo har speciell filmsmak, eller speciell o speciell. Rätt dryg snarare, utan att vara elak och långt från min egen smak. Nio månader var okej att se eftersom jag bara sett den en gång. Men som 90% av alla hollywood-produktioner brassas det på i slutet till en sån överdrift att man måste hämta spyhinken. Dessutom när jag har sovit för lite, som idag, och är trött och labil blir jag känslig för de smörigaste scener man kan tänka sig. Snyftig och harklig. Skulle bara fattas att jag släppte en tår också. Det gör jag inte. Kanske har manlig menstruation med en enda avgörande skillnad. Blodet rusar rakt upp i pantskallen i stället...
Men tarzan (alltså den tecknade walt disney-versionen) herre jesus. Det är tur att man redan hämtat spyhinken. Mer enervrerande film får man leta efter. Man brukar ju lära sig att gilla saker med tiden, tyvärr har jag lyckats hata w.d med tiden. Det mest positiva så länge man inte har barn är att man slipper se alla dessa w.d.produktioner. Nu får jag i och för sig se dem ändå för att jag är opersonlig assistent...och jobbar med en skön dåre som spenderar hela sina dagar uteslutande med att titta på samma filmer om och om och om och om igen. Tarzan: Idioternas konung. Blä!

Well, det viktiga var att jag fick sluta tidigare idag. På hemvägen i bilen vevade jag ner rutan och upp volymen på stereon mer än den orkade. Våren är verkligen här. Hur underbart! Och metalen strömmade ut ur högtalarna med ett av de mest underskattade metalbanden: Anvil, så sjukt jävla bra. Så hårt gitarrsound (för den tiden) och enormt starka låtar. Som före detta trummis är det en ren fröjd o lyssna på trummisens jammiga spelstil. Nåväl grymt bra e det. Om man gillar metal förstås. Och det gör jag

Därför får dagens låt bli:

Metal on metal med Anvil

Ursäkta för det ständigt återkommande ordet spy (oops, där var det igen) i detta inlägg.

+ - 0

Jag är inte arg längre.
Däremot är jag illamående. Mycket bättre!

Jag åkte ner till stan för att ta en bärs med min syrra. Och på vägen ner, från spårvagnsfönstret såg jag mitt ex. My x-baby. Hon e vackrast av alla. Med sina poser och gester. Hon satt där på uteserveringen till restauranten (eller hur fan det nu stavas: fråga kungen!) Hon gestikulerade med en cigg i näven, med huvudet på sned. Jag såg hennes öronhängen dingla och hon hade huvudet på sned med den totala charmen. Jag har inte sett henne sen vi pratade sist. Jag fylldes av saknad, sen blev jag tom. Tom då jag vet att saknaden inte leder någonstans för att vi omöjligt kan leva ned varandra tack vare våra lik och olikheter.

Väl på stan spelade jag bort fyra hundra spänn på Jack vegas maskiner. Fick ångest och beställde en bärs. Det var då jag började må illa. Fan tänkte jag där jag stod, sen gick jag och stoppade i en sedel till i jacks hungriga gap. Jack spottade ut ett kvitto på femhundra spänn. Nöjd gick jag därifrån.

Tydligen hade jag glömt att äta, märkte jag när jag satt på vagnen på väg hem. Jag åt på mc donalds och blev ännu mera illamående. På en glas-skiva därinne stod det massa reklamslogans ala "ät nyttigt", "hos oss vet du vad du äter", "skit, skit skit" osv. Nu har jag huvudvärk, yrsel och är helt körd i magen. Jag måste ligga ner. Annars blir jag väl intagen på Ronald mcDonald sjukhus. (fast de kanske inte tar emot skäggiga farbröder med halvtaskiga nerver...)

Hade egentligen tänkt att berätta en rolig anekdot från när jag var i Tibro och hälsade på min morsa förra helgen...men det får vänta...

Nu måste jag lägga mig ner innan tarmarna klättrar ut genom självaste rektumius.

Arg man

Humör: YXA!

Jag fick ett bryt idag. När Rodhe island såsens lock lossnade och såsen rann ner över alla matvaror vräkte jag hela skiten i soporna. Jag ångrade mig. Sen stod jag där och sköljde av allting under kranen. Fimpar och äggskal som hade kletat sig fast i såsen....Jag muttra och svor men ville böla.
Tror att det dåliga humöret började på swedbanks kontor när jag skulle sätta in pengar på banken. Insättningsautomaten var trasig och trettio andra ville också sätta in pengar innan mig. Ute skrek solen och jag var sugen på en bärs istället för de här satans dumheterna. En kort stund funderade jag på att supa upp pengarna som jag skulle sätta in, men det var depositionen till min nya lya. Expediten var så sjukt sexig och jag är sexuellt frustrerad och jag är förbannad på det mesta. Tur att ingen har träffat mig idag.
Nu ska jag gå och slå skallen i en hård jävla lyktstolpe, sen ska jag skratta hela natten tills grannarna börjar dunka i golvet...

Godbajos Forevos!!!!

God damn!
Jag har lovat mig själv och alla andra (inkluderat min mormor) att jag aldrig skulle skriva en blogg... (Jag hatar bloggar, vill jag minnas att någon sa. Någon i detta fall är undertecknad) nåväl, nu får jag väl äta råa ägg i en månad och sova i lodrätt ställning i garderoben resten av mitt liv... för nu jävlar ska det blo...blo..blo...bloggas!