Årets sista inlägg: I rannsakandets ton.

Verkar inte vara någon jag känner som har haft ett bra år. Jag hoppas också att nästa år blir bättre. Mycket bättre faktiskt.
Har precis fått höra att min blogg har blivit humorbefriad. Att den är mörk. Det stämmer säkert. Det är nämligen så mitt liv har tett sig. Efter mitt sista förhållande tog slut för tre månader sen har jag vadat genom skit. Svettats i rannsakning. Jag har kommit ut någorlunda på andra sidan och börjat tycka om mig själv och känner mig redo att älska någon annan. Jag tycker om mig själv som jag är nu. Är dock inte speciellt nöjd med hur min existens ser ut för tillfället. Det kan faktiskt bara bli bättre. Tänker fortfarande ofta på hur jag har varit mot mina tidigare tjejer. På skiten de har fått ta av mig. Sån skit som jag har fått tagit av exempelvis min farsa. Som jag sedan har skickat tillbaka på de som älskat mig. Låter hemskt. Och ja, det är det. Kan ibland känna mig bitter på att det har tagit mig 39 år att "komma till insikt". Att nu se det från ett annat perspektiv i ett klarare sken. Att jag faktiskt varit en stor del i eländet. Det svider ibland att tänka på alltihop. Men det känns också bra att inte gå runt och vara arg längre. Ilska väger så jävla mycket. Tack vare min uppväxt har jag fått en regelbok över hur man INTE ska bete sig som far mot sina barn. Resten kommer jag få lista ut själv den dagen jag får barn. Vilket jag hoppas att jag får någon dag....

Jag hade kunnat vada lika mycket till för att vinna henne tillbaka. Hon finns nämligen där ute. Vackrare än er alla. Inifrån och ut. Hon finns bara i ett exemplar. Hon kan inte förlåta mig för elakheterna jag spytt över henne då hon en gång var min. Hur förändrad jag än må vara. Det gör ont när jag tänker på det. "Man kan säga att du har varit en jävla klant" sa min bästa vän när vi pratade på lur. Jo, svarade jag och höll med. Förlåt, ännu en gång.

För övrigt har sista kvinnan jag var ihop med och bodde ihop med redan träffat en ny kille. Jag får lyckönska henne på färden... Det känns alltid lika mysigt att bli bortglömd fortast möjligast.

Mitt nyårslöfte får väl bli att jag inte ska vakna upp ensam något mer i fortsättningen... hmmm. Tvåsamhet regerar nämligen. Och jag vill inte befinna mig i ett tillfälligt nu. Jag vill befinna mig i ett för evigt. Och separationsångesten är totalmaximal för mig när den slår in. Sitter oftast i flera dagar.

Nästa år ska det bli lite mer tjosan här. Det är inget nyårslöfte. Bara ett löfte...

Gott nytt år!