lördag 20 april 2013

No fun och det brutala och magiska med att växa upp.

Det här nog den första låten som jag hörde som innefattar total ångest som jag förstod. Rejäl ångest där man står och vrålar i vånda om och om igen. Genom det musikala uttrycket och inte texten enbart. Jag var fjorton när jag hörde den första gången. Hörde Sex Pistolversionen först. Det tog många år innan jag hörde originalet med The Stooges. Tycker att Pistols version är en miljon gånger bättre. Tror ändå det Sex Pistols version blir bättre eftersom  Johnny Rotten låter så jävla hopplös och desperat. Han målar upp den totala tomheten med sin vansinnesröst. Han menar det på riktigt. No Fuuuun!
Och vid fjorton års ålder handlar det mesta om att identiefera sig med såna som är som dig själv. Tyckte inte det var något kuuuuul! En ny stad. En ny högstadieskola. Ensam.Växjö. Ett spyhål utan hav och fullt med oliksinnade mongolider på en ful jävla skola med folk som inte kunde snacka riks-svenska. Kunde inte säga rullande rrrrrrrrrr. Kunde inte säga KORRRRRRRV!Jag hade inga kompisar. Jag hängde med min äldre bror i bilen lyssnandes på metal eller punk, åkte skateboard i backen utanför huset där vi bodde. Mest av tiden spenderades på mitt nya rum gloendes i taket. Snetaket. Ensam. Utan kompisar. Eller likasinnade.
Folk säger att det är tufft att växa upp. Jag skulle hellre kalla det brutalt.
Efter ett helt år av ensamhet och inte enda kompis i sikte syntes ett ljus i den där ångestdroppande tunneln. En dag som de flesta andra skoldagar stod en hög med imbecilla idioter och hackade på mig. På min jeansjacka. På min frisyr. På min dialekt.  Plötsligt och från ingenstans bryter sig plötsligt en kille in och skingrar massan. Om jag hade varit en kristen troende hade jag kallat honom en ängel. En ängel i glasögon:
 "Ni ger fan i den gubben, han är från Göteborg. Jag är från götet, rör ni honom igen då jävlaaaar!!!" Efter det blev saker enklare. Vi gick hem till honom och lyssnade på Kreator och Sodom.  Åt müsli som rörde sig, och insåg att vi käkade mjölbaggar, med müsli. Jag brukade kolla i hans porrtidningar medan han hånglade med någon snygg tjej i sängen. Vi tog hans 125:a till skolan. En gång om året hade skolan en dag för de som hade samlat på sig flest anmärkningar. Dessa fick man generöst som en hel kvarsittningsdag. Straffet var att klippa buskar, klippa gräs och städa skolan och skolområde. Jag och min metalängel Micke fick uppgiften att  städa hela skolan. Vi tog uppgiften rent bokstavligt. Tog allt från toaborstar, oanvända toalettrullar till allt som inte var fastskruvat och slängde i skolans container. Efter en halvtimme var vi färdiga. Vi fick aldrig städa skolan mer. Våran vänskap skapade dåliga betyg. Ibland dåliga, men unika idéer. Men vänskapen var bra för oss och våra planer. Vi skulle ju ändå spela i ett stenhårt jävla band i framtiden!  Vi hade redan bestämt oss. Det blev så. Det ena bandet mer framgångsrikt än det andra. Vi lyckades på olika sätt. Följde våra drömmar. Vi gjorde det.

Hur som haver, när jag hörde No fun med Sex Pistols ikväll så kunde jag framkalla känslan som jag identifierade mig med de ensamma timmarna gloendes i det skeva taket. Desperationen i låten är lika stark och på riktigt idag.
Själv har jag kanske förflyttat mig, precis på samma sätt som jag under de där sex minuterna av totalångest blir kvar.

Nu ska jag lyssna på Submission.