Samhällsparasiteriet

När jag blev stor ska jag bli ...arbetslös. Igen.
Som jag var innan jag blev personlig assistent.
Som jag aldrig mer ska bli.
På höjden ska jag bli opersonlig patient.

Under alla långa perioder av arbetslös utvecklade jag ett mycket utstuderat samhällsparasiteri. Jag var skicklig. Jag visste vad jag höll på med. Jag räknade mig själv som en icke existerande del av samhället samtidigt som jag roffade åt mig av samhället rent maximalt. Det var ett heltidsjobb...

Min bror sa till mig en gång: "Om du istället la ner all den energi du lägger på att slippa arbeta, så skulle du inom snar framtid kunna sluta som chef för något multinationellt företag." Sony Ericsson eller Coca Cola Company... Men jag ville inte bli chef för något multinationellt företag. Jag ville bara vara och bli lämnad ifred från arbetsförmedlare, sosstanter och alla deras jävla blanketter. Lämnad ifred med mina dikter, noveller och drömmar om ett liv korsledes och tvärledes alla andras trista liv.

Anyhow. När Jag blir stor, när det än må hända. Ska jag bli arbetslös. That's it.