Kenneth och Roy.

Efter att handlat ett födelsedagskort till min ena brorsdotter gick jag in på Jameson och tog en bärs. Ett ledigt bord bland alkoliserade gubbar och kärringar. Skönt hann jag tänka. Pang, så satt en senig gubbe i en minimal hästsvans mitt emot mig. Kenneth, sa han att han hette. Kenneth klargjorde för mig vilka krogar som var värda att gå på. Utan att jag hade frågat.
"Du vet det där jävla stället som är tre våningar på den där jävla gatan som lutar. Jävla bra ställe!!!"
" hmmm", svarade jag. (Om din hund skulle försvinna är det viktigt att nämna att den har päls...)
Han berättade om ett annat ställe
"Ett jävla bra ställe i en källare i en backjävel. De har massa jävla bänkar utanför!!"
"Hmmm" svarade jag igen. "Kan nog inte hjälpa dig där"
Sen satt han där tyst. Jag satt där tyst. Kände att jag var tvungen att dra därifrån. Så mycket för den lugna stunden.
Pang! Så slog sig en skelögd gobbe i 60-årsåldern ner. Med megatjocka glasögon. Han presenterade sig som Roy. Kenneth attackerade Roy direkt med sina favoritkrogar och hopplösa vägbeskrivningar.
"Där har jag nog aldrig varit" svarade Roy.
Sen satt de där tysta och småtittade på varandra. Från ingenting och ingenstans frågar Roy helt plötsligt:
Är Chuck Berry död?
Just här någonstans är min öl slut. Just här någonstans tar jag på mig jackan och går ut.
Man skulle kunna klaga på vädret där ute. Det regnar och vinden dryper. Men det är skönt. Jag struntar till och med i att knäppa jackan. Jag promenerar mot spårvagnen och tänker: Kenneth och Roy. Låter som ett lite blekare Simon & Garfunkel.