Prosa om ett fattigt läge och konsten att leva med det.

Löning idag - två tusen spänn kvar till nästa löning efter att räkningarna är pröjsade.

Jag kan unna mig allt. Solsken när solen lyser. Jag kan dricka regnvatten när det regnar. Jag kan ta långa promenader i mina trasiga dojjor medan vinden blåser in där knappen i jackan saknas.
Jag jämför mig själv med de som har det sämre än mig. Inte av god tanke, men för att hålla mitt tålamod och humör i schack. De som bor under broar eller i trappuppgångar. Hellre än att jämföra mig med de som sitter i sina takvåningar och våndas över om de ska hänga julgranskulor eller trädgårdstomtar i taknocken.
Pengar är inte allt... men det är en jävla massa. Pengar är huvudanledningen till att vi arbetar. Något som väldigt många av oss verkar glömma bort. Vi jobbar för att klara uppehället. Åtmindstonde de flesta utav oss.

Inte för att det är kul eller för att man saknar hobby. Sen, om du trivs på ditt jobb så är det bara att gratulera. Jag går inte under pinnstolen att jag diggar pengar. Det är skillnad på knäckebröd och oxrullader.

Nästa månad säger det smackibonk på kontot. Jag längtar dit. Jag har jobbat som ett litet jävla svin. Då ska jag köpa nya skor och nya strängar till lyran. jag ska bjuda de underbara jävlar på bärs som under mina fattiglappsdagar bjudit mig på bärs. Jag ska äta oxfile till lunch på nån hyfsad sylta och köpa rosor och choklad till min flickvän.
Livskvalite ala johan. Inget jävla materiellt frosseri.

Sen kan takvåningsoffren få provecera någon annan än mig.