Ibland misstänker jag att anledning till att jag inte är riktigt som alla andra är att jag är sne i fontanellen. Om jag känner ovanpå hjässan känns det som ett väggupp utanför ett dagis. Bara lekande barn-skylten fattas på mitt huvud. Jag nämnde det för morsan nån gång för några år sen.
"Hur är det?", frågade hon.
"Jag vet inte ärligt talat", svarade jag. "Jag känner mig lite sne i fontanellen." Hon skrattade bara såklart. Har även för mig att jag har bett henne att känna efter vid något tillfälle och att hon konstaterade att den var lite skev. Som en dal...
När jag var liten. Någonstans mellan två och fyra år lossade själva "liggkupan" från barnvagnsställningen. Jag brakade i backen. Det var farsan som hade glömt att haka fast den i ställningen. Sjuttiotalets barnvagnar var ju kostruerade så. Det är morsan som har berättat det i efterhand. Meningarna mellan mig och min syster går isär här. Hon hävdar att det var hon (eller min bror). Självklart tror jag att det är jag som drösade i backen med skallen före som en hyfsad förklaring till att jag inte är riktigt välfuntad. Kanske morsan sa det till oss alla tre så vi skulle känna oss likvärdigt mer eller mindre tappade framför eller bakom vagnen.
Tycker ändå fontanellen känns skev.
