Det brukade ligga ett rosa trähus från början av 1900-talet här. Råkar veta det eftersom jag bodde där i fem år. Nu är det rivet som sagt och ersatt av tegelklumpen på bilden. Huset hade tre lägenheter. En stor femma som beboddes av en smått nervös människa som bankade i elementen om man var för högljudd, vilket jag efter hans mått nästan var jämt.
En gång när jag hade kräftskiva såg vi hur någon stod och tände och släckte en lampa i vardagsrumsfönstret. Det var min smått neurotiska granne. Inte nog med det, han stod dessutom där helt näck, förutom en vit virkad basker på huvudet. Fullt normalt. Speciell granne du har Johan, tyckte mina vänner.
Mitt emot bodde en 74-årig periodare vid namn Rune. Den sannaste misantrop jag träffat. De flesta var skojare, typer, lurendrejare och staketrävar(?) i hans ögon. Han var gammal murare och flaggstångsmålare. Hans suparperioder var hårda. Brak och dunsar hördes där innefrån. När man knackade på och öppnade hans dörr för att kolla läget låg urdruckna flaskor och omkullvälta blomkrukor överallt. När man tittade in vardagsrummet låg han och snarkade med min katt i famnen. En människa med större hand med djur har jag heller aldrig träffat. Han föredrog djur framför människor.
När han kom ut ur sina suparperioder gick han milslånga promenader och lyfte skrot. Han hade en kropp som en muskulös trettioåring. Han blev automatiskt skygg för människor när han var nykter. Ett par gånger i veckan knackade det på min dörr. När jag öppnade var han redan borta. På golvet kunde det stå stora kastruller eller fat med biffar, potatis, skyer, falukorv, stroganof. Välagade, välsmakande gubbrätter. Han hade svårt att äta när han var nykter. Ibland när jag öppnade stod min katt där och tittade på mig med stora ögon. "Han vill in till dig", sa Rune med blicken bortvänd. Sen smällde han igen sin dörr och försvann. Vi hade delad vårdnad för katten.
Själv bodde jag i en tvåa med tvättställ i sovrummet. Tvättstället tjänstgjorde som urinoar eftersom den delade toalletten låg i svalen.
Rosa villan som vi kallade den var lite
som kåken 34:an i låten med samma namn. Skamfilad, blåstbiten, lite ledsen i "lacken", men den hade en sjuhelvetes själ och charm. Och när jag tittar på tegelshabraket på bilden känns det lite sorgligt att rosa villan gick samma öde till mötes som kåken 34an.
