En historia om att stanna eller att gå hem.

När jag flyttade till Göteborg började jag på Nya Varvets Folkhögskola. En 99% totalmiss av val i livet. Jag var 26 bast och ganska bitter. Tyckte förutom en handfull att de flesta som gick på skolan var idioter eller efterblivna. Det var under en period när jag inte mådde som bäst. I rekyl tyckte de flesta att jag var en bitter och dryg... troligtvis en idiot.
Jag hade ganska hög frånvaro, betedde mig som en bortskämd i-lands-kid och stannade hemma och sov hälften av dagarna. Tyckte väl att csn betalade min utbildning.
Hur som, när första läsåret var slut fick alla en pocketbok där titeln relaterade till något slags personlighetsdrag hos varje elev. Jag fick: Vill Gå Hem av Jonas Gardell.
Utbildningen var två år men jag återvände aldrig efter första året.

Ikväll är jag ute. Har promenerat i regnet. Stannat av. Tagit en bärs. Promenerat igen och tagit en bärs några gånger till. Nu sitter jag på en krog på andra långgatan med en bitter/söt känsla som säger:

Vill inte stanna. Vill INTE gå hem.

Herr Trut

Under några veckors tid har jag och min flickvän störts av denna typ. Han sätter sig utanför fönstret. Sen sätter han igång och slicka och knacka på fönstret. Ganska bestämda tider på dagen. Oftast mellan kl.09.00-09.30. Ibland även på eftermiddagen mellan kl.15.00-15.30. Vill han in? Är han olyckligt kär i min flickvän? Vem är han, men framför allt: vad vill han?



Så vi tröttnade helt enkelt på att vakna av knackningarna på fönstret eller att ha någon som står och blänger när man ska äta frukost. Vi satte upp denna fågelskrämma för att få ett slut på eländet...



...men tror ni det hjälpte? Där stod KGB-truten igen.
Om en månad flyttar vi. Välkommen hit säger vi till den nya grannen. Om Herr trut nu inte redan har luskat reda på vår nya adress. Den jäveln.