Allt skedde efter ett besök på farsans korttidsboende. Där är hela avdelningen sjuk och farsan sitter i karantän på sitt rum.
Nu är det mest trötthet som regerar. Magen är fortfarande ett halvöppet sår. Det värker i skuldrorna. Humöret är inget vidare och jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om mig själv trots att hela tokyo har det befogat tio miljarder gånger jävligare än mig... i min lilla pruttmisär.
Jag är sugen på en bärs, tror dock inte magen håller med. Det får nog bli tomatsoppa med ostmackor istället.
Ska jobba hela helgen. Det hela känns som ett långsam utdraget självmord.
Published with Blogger-droid v1.6.7
