Det sprang runt en dåre här för en stund sen. Jag satt som bäst och njöt av kaffet och ciggen när han kom fram till mitt bord. Han ville låna mitt askfat. Sen stod han där med ryggen mot mig samtidigt som han pratade på. Han var förbannad på vädret, och det finns det väl skäl att vara. Sen frågade han vad man skulle ha på sig i denna väderlek. Först sa jag åt honom att jag fan inte hade en aning. Jag ville bara dricka mitt kaffe i fred. Sen föreslog jag badbyxor. Han bad om ursäkt för att ha lånat mitt askfat och försvann. Jag tog ett bloss och en klunk kaffe. Oslagbart. Världen är full av tokskallar, tänkte jag. Sen stod han där igen och ville låna mitt askfat. Dejavu på kineseria. Han förberedde sig för att säga något. Han drog en enormnt djup suck. Den här gången stod han med axeln emot mig. Jag väntade. Han frågade om jag visste något ställe med bra musik. Jag undrade vad det innebar. Bas, trummor och gitarr, svarade han då. Där sitter du och jazzar lade han till. Jag frågade honom vad han gillade för musik. Sånt man inte kan höra hemma blev svaret. Jag gav upp. (Vilken sorts musik kan man under några som helst omständigheter inte höra hemma undrar jag nu. Violinkonsert utan stråkar?) Jag svarade inte. Det spelade inte honom någon roll. Han skakade bara på huvudet och sa: Ändå blir jag allt tveksammare för varje klunk öl jag tar. Sen bad han om ursäkt för att ha lånat askfatet igen och försvann.
Lite som att prata med en blommig vägg eller en enbent ekorre eller ett surrealistiskt uppslagsverk eller fullständigt geni som har sålt förståndet på en loppmarknad. När han gav sig iväg ut på gatan frågade en mötande kille om han fick låna eld av honom. Han gav killen eld och avslutade med meningen: jag ber om ursäkt.
Det verkar som om de har satt samma kineslåt på repeat här. Kanske håller jag på att bli galen? Jag måste härifrån...
...och med ryggen vänd mot er ber jag om ursäkt.
Published with Blogger-droid v1.6.9
