Sitter på sejdeln och andas ut efter en vansinning jobbhelg. Det satte sig en göteborgsvarvetlöpare vid mitt bord. Från en annan ort. En annan planet. I vårat land. Planeten nämner jag inte för att jag inte vet. Planet säger jag bara för att han var lite skum. Jag själv var raka motsatsen till den goa götlaborgaren. Småbutter och gloendes på hans pizza. Undvikandes honom. Jag blir ju sån när jag har jobbat en hel helg och lika mycket befunnit mig i total mongomiljö.
Hur som helst för bövlars jävlar... Han var smal som en sticka denna löpande löpare. Han tryckte in pizzan i käften som en förvildad skitkorv. På fem minuter var pizzan borta. Efter pizzan sänkte han två stora stark på tio minuter. Viljen sjöman! Jag mådde lite dåligt när jag tittade på honom. "Där blir ett bord ledigt", sa jag. Det blev det och jag satte mig där. Jag beskådade honom på avstånd. Nästa gång jag vände min blick mot honom var han försvunnen. Han hade väl sprungit tillbaka till Sundsvall.
(Har märkt att man blir jävlit märklig av mongo miljö. Därav det här totalmärkliga inlägg. Om jag har verkat nedlåtande mot pizzaätande löpare ber jag om ursäkt. Ni kan antingen skicka mig gamla pizzor eller rykande skitkorvar, förutsatt att ni har min adress...)
Vissa reser flera mil för att springa ett lopp. Det är helt okej för min del, bara helt utanför min värld.
I övrigt har jag sovit alldeles för lite sista tiden, ätit pizza alldeles för sällan och inte knullat alls.
Det som inte tar död på en... ähh, tar inte död på en. Ja va fan....
