Nysattack och att slänga ut en människa på gatan.

Det är natt och jag har precis väckt upp halva grannskapet med en nysattack på balkongen. Varje gång jag försökte ta ett bloss på ciggen nös jag. Det kanske är en ny sluta-röka-metod.

Annars är det mycket med min farsa nu. Han ligger på sjukhus. Skadad lever, kraftig förvirring är några av tillstånden. Han går som man gör precis innan man inte går mer alls. Han får inte ligga kvar för han anses vara för frisk. Samtidigt är han för sjuk för att klara sig själv och behöver full hemtjänst. Men för att få hemtjänst behöver man någonstans att bo. Han är bostadslös. Så samhället är beredda att slänga ut honom på gatan för att han inte är tillräckligt sjuk. Ju sjukare desto bättre kanske... Det hela är mycket komplicerat, men han befinner sig långt ner på skalan både vad gäller mental, fysiskt och samhällsmässigt. En sak jag har lärt mig det här dagarna efter att pratat med diverse myndighetspersoner: det så kallade skyddsnätet i Sverige existerar inte längre. Det är som ett trasigt fiskenät som någon borde laga.
När jag var uppe och hälsade på farsan igår hade han dessutom fått någon infektion på stämbanden. Han kunde knappt prata. Den här dagen skulle han ringa runt och kolla möjligheten att hitta någonstans att bo. Han var deprimerad och sa att han var ständigt följd av "sin" otur (trots att vi anhöriga vet att han också hjälpt sig själv att hamna i den situation han befinner sig idag). När sköterskan kom in sa han:
"Om jag skulle fått för mig att simma, nu kan ja ju inte det men om. Då skulle vattnet i simbassängen vara slut. Om jag fick för mig att plocka svamp, då skulle skogen brinna upp."
Jag bröt in och sa: "Här är i alla fall maten jag köpte till dig."
Då svarade han: "Jaha, det är bäst jag inte äter av den. Den säkert förgiftad"
Vi skrattade. Skrattet är nog det sista som någon tar i från en. Eller åtminstonde förmågan att skratta åt det dråpliga i en dråplig situation.

Nu ska gå ut på balkongen och väcka lite mer grannar med århundradets nysattack.