Morgonhumör

Måste arbeta lite på mitt morgonhumör. Efter alla år som ensamstående är jag inte direkt van att konfronteras med andra människor på morgonkvisten. I det här fallet är det min flickvän som jag flyttat in hos. I de fall vi går upp samtidigt är jag ganska långsam och väldigt trögfattad. Hon är ganska pigg och glad och pratar på. Tycker det är fint, men som sagt, jag förstår inte vad hon säger till mig. Ibland brukar jag fälla nån halvdryg kommentar, sen förstår jag inte vad jag har sagt. Eller vad hon har sagt. Plötsligt är hon lite stött. Om hon frågar mig något ofattbart enkelt måste jag tänka väldigt länge som ibland resulterar i att hon tror att jag skiter i att svara.

Har alltid varit sån här vad jag kan minnas. Om familjen pratade för mycket vid frukostbordet tänkte jag: fan va konstiga dom är.
Min farsa tvingade mig att äta frukosten stående vid diskbänken de mornar vi var stressade. Vilket man blev ännu mer stressad av. Knäckebröd.
"Och sen Johan tuggar du. När du tuggat färdigt sväljer du. När du svalt tar du en ny tugga, Ta en till tugga. Nu!"
Det var nog där någonstans mitt falnande intresse för frukost och mitt dåliga morgonhumör startade.

Är fortfarande nästan aldrig hungrig direkt när jag vaknar. Magen måste skrika på mig. Det gör den efter ett antal cigg, mycket stirrande rakt framför mig rakt ut i tomma intet och flertalet försök att förstå varför jag tänker så konsigt.

"Fan va konstigt du tänker Johan!"
"Jag vet. Eller vad menar du?"
"Vill du ha ett knäckebröd?"
"Knäckebröd??? Äter folk sån skit på morgonen?"