Vaknade i morse av att det lät som någon pustade in stora, trötta andetag genom balkongdörrens springa. I mitt sömndruckna tillstånd tänkte jag att det var gud som kommit och hälsat på mig med en bestraffning. Kanske för att jag hade varit dum någon gång mot någon tidigare flickvän. Eller för att jag hade spytt över cyklarna utanför Pustervik en gång när jag var full. Eller för att jag en gång kallat en matbespisningstant i skolan för Ulla-knulla. Hon hette egentligen bara Ulla. Eller kanske för att jag hade eldat upp halva den den där skogen när jag gick i mellanstadiet. Elden liksom spred sig i det torra gula sommargräset runt trädet. När jag inte lyckades släcka elden som spred sig snabbare än jag kunde stampa sprang jag hem och hämtade mamma. När vi sprang tillbaka stod halva skogen i brand. Brandbilar, folk med räfsor och vattenspannar framför ett eldhav. På frågan som min mor ställde, om det glödheta underverket var mitt så kände jag mig tvungen att svara ja. Kan tänkas att jag även denna gång fick gå och lägga mig utan någon mat i magen.Efter en stund insåg jag att det inte var frågan om någon gud som pustade in genom min öppna balkongdörr denna morgon. Dessutom tror jag ju inte på Gud.
Däremot hade jag vaknat av att det var någon som slipade och putsade fasaden på grannhuset. En jävligt taktfast slipargubbe. Bzzzzz...bzzzzz...bzzzzz...bzzzzz. Nästa gång jag vaknade var det dags att gå till jobbet. Inte direkt lika spännande. Bara totalbister verklighet.
