För många år sedan. Kanske femton år sedan... var jag och min bror på turné i England med vårt dåvarande metalband Temperance. En turnétripp ihop med Inverted. Inverted hade åkt en vecka tidigare för att avverka några spelningar i Skottland eller Irland. Kommer inte ihåg vilket. På tillbakavägen hade Turnébussens underrede börjat brinna. Hela bussjävelns innehåll brann upp. Instrument och hela klabbet. De stod där på vägen i strumplästen och tittade på när alltihop slukades av lågorna. Denna trevliga nyhet nådde oss först när vi hade kommit till England. Med en icke ombokningsbar hemresa blev vi strandade två veckor i en liten håla på femtusen personer. Eftersom gigbokaren vid namn Stue var ekonomiskt strandad efter den lilla eldiga fadäsen blev turnén inställd. Vi genomförde tre gig med annat band vid Thus defelied, varav ett av gigen bestod av en publik på 20 personer som satt på golvet längs väggarna och söp och rökte sig höga.
Anyhow, vad hittar man på i en by i två veckor i väntan på att avresan hem ska närma sig. Man kan till exempel gå på krogen och supa upp bandkassan. Det gjorde vi. Inom en vecka visste hela byn vilka de långhåriga svenskarna var. När pengarna började sina gick jag och min bror istället dagligen till byns supermarket och köpte två flaskor Cinzano-kopior var och en burk med köttfärssås och spagetti. Tror en flaska kostade typ 18 spänn. Efter ett tag när proceduren upprepades minst en gång per dag började kassörskorna titta konstigt på oss. Vi brydde oss föga. Basisten gick långa promenader och ägnade dagarna till att läsa svår litteratur i nån park. När han kom tillbaka till lägenhet där vi bodde var festen igång för fullt. Han gick upp på övervåningen och la sig. Stackars krake. Under tiden som vi hällde i oss cinzanoklafset lyssnade vi mestadels på My dying bride, vrålade ut genom fönstret, grät och ringde timslånga samtal till Sverige. Denna procedur upprepades kväll efter kväll. Lägenheten var Stue's, gigbokarens. Han var nykär i någon donna, så honom såg vi aldrig till. Hans pårökta vänner kom däremot på besök nästan varje kväll. De satte sig helt sonika i soffan och rökte på med Stues vattenpipa och tittade lite förstrött på min och broderns show. Efter en kvart reste dig och gick med ett släpigt "See you". Sen var de borta. En kväll när festen var som mest på topp och vi vrålade loss gick Stues syster förbi fönstret. Vi vrålade glatt och hängde oskyldigt ut genom fönstretmed flaskorna i högsta hugg och vinkade. Herregud, stereon måste ha låtit tre kvarter bort. Dagen efter fick vi besök av Stues far och bror. Systern hade skvallrat till föräldrarna att det nog inte stod riktigt rätt till i den där lyan. I bakfullt tillstånd, klädda i kalingar och t-shirt satt jag och broshan i soffan med varsin cigg i mungipan och förberedde dagens besök på supermarketen. Plötsligt klampade Stues far och bror in. Hans far hade en rulle sopsäckar i handen. De hälsade inte. nickade bara väldigt skeptiskt. Sen tittade de på oss ett tag innan de gick ut i köket. Vi hörde att de sa något till varandra. Tyst så vi inte skulle höra. De hade fått syn på alla tomma flaskor... och det var ju en och en annan flaska. De tog fram en sopsäck och plockade ner alla flaskor i sopsäcken. Säcken blev full. Sen gick de bara förbi oss och försvann med sin svarta bad santa-säck. Jaha? tänkte vi. Var tog alla övertrevliga engelsmän vägen? Vi kom överens om att ha skoj med våra flaskor och vrål med stängda fönster i fortsättningen.
Väl hemma i Sverige igen. En månad senare kanske, fick min bror ett telefonsamtal från England. Det var Stue. Samtalet hade ingen glad karaktär. Det handlade om en telefonräkning... En enorm sådan.
"About this phonebill, This is taking the piss!!!!
Har faktiskt aldrig varit i England efter den där trippen. Skulle vara riktigt skoj att åka dit igen!
