Sportlov eller Februarilov. (skrivet i fredags)

Det verkar som det är sportlov...
Jag jobbar helg och hamnar mitt i smeten när jag ska hem på kvällen.
Kids hänger överallt. På angereds torg, andra torg, på Mc Donalds i brunnsparken, i andra parker. Uttråkade och rastlösa. Ivriga över något ska hända. Något kan vara vad som helst. Att det brinner i en papperskorg eller att nån får en spark i huvudet.
Vet själv hur det var. När man drev omkring på stan i den åldern. Hände det inget, såg man till att det hände nåt. Krossa ett fönster. Skrämma en stackars pensionär. Adrenalinet pumpade runt i kroppen som flammorna i en brinnande papperskorg.
Hamnade i slagsmål gjorde jag aldrig. Stryk åkte jag däremot på några gånger på grund av en stor och kvick käft. Ibland helt oprovocerat. Jag har fortfarande inte slagit någon på käften efter 40 år på detta fördummade klot... Tror på andra vapen. Käften till exempel.

Det jag minns av sportloven när jag gick i mellanstadiet var det vikta A4-pappret med sportlovsaktiviteter som kom hem i brevlådan. Film och frimärksklubb, pingis på fritidsgården, olika dagsutflykter.
Sportlovet innebar också att klassen delades in i två läger. De som åkte iväg på dyra slalomresor och de som inte gjorde det. Det var en fråga om att tillhöra en familj som hade råd eller ej. Vi som blev kvar kanske hade februarilov?
De som hade varit iväg på sina fantastiska slalomresor någonstans uppe i fjällen skröt sen om hur branta backarna var och vilka sorts liftkort de hade haft. Själv visste jag knappt vad en lift var. Jag visste dock hur vår pulkabacke såg ut. Där hängde vi när snön tillät. Det dög fint. Där behövdes varken de senaste slalomskidorna eller liftkort.