Ångest, megaångest och ensamhet

Har totalångest idag. Över allt. Mår fruktansvärt. Jag har svårt att sitta still. Rastlös. Jag skakar och fryser. En och en annan panikattack ploppar upp då och då. Med jämna mellanrum. Jag stod precis och läste på ett rispaket hur man kokar ris. I fem minuter. Jag förstod inte. Har för mig att jag har kokat ris nån gång innan. Det har varit för mycket vansinne. För mycket lek med elden. På fler än ett sätt. Själen kan vara på väg att brinna upp. Jag har botat min ensamhet med promenader och öl. Men det botar bara en stund, sen knackar ensamheten trofast på dörren igen. Ensamhet kombinerat med tid är bedrövligt. För tiden finns där hela tiden. Rinner seg som sirap längs köksväggarna. Mina krav på introverta ensamhetsstunder rann av mig för några år sen... det enda jag undrar nu är om jag skattar tvåsamhet så högt, varför har jag inte vårdat den bättre?

Läste lite här och där i min blogg igår. Såg ut som jag hade ett mer tjosan och fräsigare liv då. Kan mer handla om att jag bara skrivit ner de dagarna det tedde sig så och utelämnat resten.

Kärleksvisa av Allan Edwall

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skratta åt, vi skratta åt.