Trotjänarinnan Frida

Jag har precis sett en dokumentär om trotjänarinnan Frida. Hon var piga från tolv års ålder. Hon jobbade hos en doktor vars fru hade gått bort.
När doktorn efter att frågat vad det blev för lunch åt han densamma i matsalen medan hon åt upp resterna i köket. 10 år senare fyllde doktorn 100 år. Då var hon typ 83 år. Det kom en massa gäster och hon fixade hela kalaset, tog emot gäster vid dörren, klättrade på stegar för att hämta vaser att sätta blommorna i som gästerna hade haft med sig. Dukade, lagade maten, diskade. När de hurrade för doktorn, höjde hon sitt glas, sittandes ensam i köket ätandes rester...
Doktorn fick frågan vad han tyckte var det bästa med Frida. Han svarade att han kunde fortsätta leva på samma sätt som när hans fru levde. dvs han behövde aldrig göra ett handtag i sitt eget hem. Och att frida aldrig var i vägen var också bra. Han tyckte han hade hjälpt henne genom att hon fick arbeta hos honom för hon hade inget annat att te sig till. Inga vänner. Inga hobbies. Det kanske hon hade haft om hon inte hade stekt korv och dammat hela sin tid hos doktorn.
Vad doktorn inte visste var att hon gillade att resa. Hon hade åkt tåg längs transibiriska järnvägen.
Sen dog doktorn. Frida blev arbetslös och för första gången i sitt liv fick hon en egen lägenhet. Då var hon 87 år. Det ända hon fick ärva var möblerna som stått i hennes "pigrum".
Hon tyckte att hon hade fått sitt första egna boende 20 år för sent.