- Nio månader -
- Tarzan -
Dessa två filmer fick jag genomlida på jobbet idag. Mongo har speciell filmsmak, eller speciell o speciell. Rätt dryg snarare, utan att vara elak och långt från min egen smak. Nio månader var okej att se eftersom jag bara sett den en gång. Men som 90% av alla hollywood-produktioner brassas det på i slutet till en sån överdrift att man måste hämta spyhinken. Dessutom när jag har sovit för lite, som idag, och är trött och labil blir jag känslig för de smörigaste scener man kan tänka sig. Snyftig och harklig. Skulle bara fattas att jag släppte en tår också. Det gör jag inte. Kanske har manlig menstruation med en enda avgörande skillnad. Blodet rusar rakt upp i pantskallen i stället...
Men tarzan (alltså den tecknade walt disney-versionen) herre jesus. Det är tur att man redan hämtat spyhinken. Mer enervrerande film får man leta efter. Man brukar ju lära sig att gilla saker med tiden, tyvärr har jag lyckats hata w.d med tiden. Det mest positiva så länge man inte har barn är att man slipper se alla dessa w.d.produktioner. Nu får jag i och för sig se dem ändå för att jag är opersonlig assistent...och jobbar med en skön dåre som spenderar hela sina dagar uteslutande med att titta på samma filmer om och om och om och om igen. Tarzan: Idioternas konung. Blä!
Well, det viktiga var att jag fick sluta tidigare idag. På hemvägen i bilen vevade jag ner rutan och upp volymen på stereon mer än den orkade. Våren är verkligen här. Hur underbart! Och metalen strömmade ut ur högtalarna med ett av de mest underskattade metalbanden: Anvil, så sjukt jävla bra. Så hårt gitarrsound (för den tiden) och enormt starka låtar. Som före detta trummis är det en ren fröjd o lyssna på trummisens jammiga spelstil. Nåväl grymt bra e det. Om man gillar metal förstås. Och det gör jag
Därför får dagens låt bli:
Metal on metal med Anvil
Ursäkta för det ständigt återkommande ordet spy (oops, där var det igen) i detta inlägg.
