youuuuuuuuuuuuu & me

En av de skönare sakerna när man träffar någon är att ens egen ”me-time” minskar. Man ägnar en stor del av sina tankar på och åt någon annan. Det känns bra om man drar jämnt med varandra. Det är ju ganska jävla trist och gå och älta sin egen skit hela tiden. Ganska trist att älta över huvudtaget.

En av de obehagliga sakerna med att träffa någon är att man åter blir sårbar. Skölden faller. Ens ängslan handlar inte enbart om en själv längre. Man oroar sig mellan varven att hon kanske ska råka ut för något illasinnat. En mördare, cancer eller att hon skulle vurpa ordentligt med cykeln.

När jag och broshan spelade i samma band (vilket vi gjorde i 12 år) och var i studion för att spela in en platta hade broshan lite problems med att lägga en sångfras i en låt. Rättare sagt ett ord, då det skulle sjungas in med ren sång istället för growl. Ordet var engelska me. Efter ett antal tagningar lämnade vi honom ensam därinne eftersom han hade svårare att koncentrera sig i vår närvaro. Jag gick ut och tog en cigg. Det lät ganska roligt när hans vrål ekade ut på gatan. Som att allt handlade om honom, som om han var den största egoisten av oss alla där han stod och bara gapade ut i förtvivlan gång på gång:

”Meeeeeeeeeeee!!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”