Tai Shanghai heter palatset... Jag trycker i mig krubbet. Matberusad igen. Funderar om jag någonsin har lyckats göra någonting lagom. Inser att jag aldrig använder det ordet. Det är tomt här, förutom en luffare som också trycker i sig maten och muttrar och morrar mellan varven. Jag tar med mig kaffet ut. En stammis spänner ögonen i mig, sträcker fram handen och presenterar sig som Håkan. Det går förbi en snygg donna. Håkan och hans kompis glor så ögonen håller på att studsa ner på marken. Sen konstaterar de att de är för gamla för att titta på så unga damer. Jag säger till dem att jag nyss fyllt fyrtio och undrar om jag får titta. Det får jag fan inte, säger Håkan. Sen reser sig Håkan och sätter sig och reser sig och sätter sig. Sen ber han om ursäkt för att det är fint väder. En gång, två gånger, tre gånger. Jag säger till honom att sluta be om ursäkt om han nu inte är en gud. Då säger han att jag nog är en bra människa. Hmmm, det har han ju förvisso rätt i.
Kineserior. Antropologi på riktigt. Jag dricker upp min kaffe och går. Vissa dagar orkar man inte riktigt. Jag säger hejdå till Håkan. Han säger hej, hej och ber självklart om ursäkt en sista gång.
