Dunder och brak på stuartsgatan.

I förra veckan när jag satt i lugnan ro och drack en kaffe på balkongen hördes plötsligt ett jävla brak längs gatan. Jaha, tänkte jag, nu har kriget kommit och tanksen rullas ut på gatan. Ljudet kom närmre. Jag reste mig upp för att kolla vad som försigick. En hund kom springande i full galopp. I kopplet släpade hunden en stor metall-låda efter sig. Den sortens låda som affärer lägger ner sina tidningsreturer i. Efter kom hundägaren springandes och vrålade på hunden att den skulle stanna. "Stannaaaa! Men stanna då för i helveteeee!!!" Efter hundägaren kom butiksägaren springande. Hunden sprang in mellan två parkerade bilar för att ge sig ut på gräsmattan, men låddan fastnade mellan de två bilarna. Det dunsade till och resan var slut. Antar att hunden fått panik och försökt komma ifrån det brakande ljudet och blivit ännu mer stressad när ljudet förföljde den. När hundägaren kom fram till sin hund ställde hon sig och vrålade på den redan uppskrämda jycken. Enormt opedagogiskt. Butiksägaren stannade upp och iaktog det hela på avstånd. Sen gick han fram, lossade kopplet och promenerade iväg med sin låda. Trött. Hunden slet och ryckte och promenerade iväg med sin hundägare som (kan man hoppas) lärt sig läxan att det kan vara bättre att binda hunden i en stolpe istället för i en låda nästa gång hon handlar snask i hörnbutiken.