Ett monster och dess ägare.

Goddag.

Jag är fortfarande helt slaktad efter den där spyattackskvällen i måndags. Har inte vågat dricka kaffe sen dess. Har levt pá soppor och dragit ner rökningen till hälften. Har inte heller käkat några saftiga stekar. Magen verkar nämligen fortfarande sårad emellanåt.

Såg troligtvis stans största rotweiler igår. Ägaren stod i minutenkön och lät hunden löpa fritt i en två meter lång och fet kedja. Jag backade ur kön och väntade på att han skulle försvinna med jycken. Han hade absolut ingen koll på den. Jag gick en promenad. Sen blev jag sugen på en öl. Jag bestämde mig för ett ställe och promenerade dit. När jag kom runt hörnet till krogen står samma hund där igen. Totalt ursinning. Den gjorde utfall mot förbipasserande och högg efter deras lemmar med de där djävulskäftarna. Kedjan hade fortfarande en radie på två meter. Folk hoppade åt sidan. Samtidigt som hunden försökte käka sig mätt på förbipasserande lemmar satt ägaren därinne och släckte törsten. Sicken jävla dåre.
Så jag gick och fikade istället. En timme senare såg jag samma hund igen, fast utanför saluhallen. Fastbunden i ett löst cykelställ som stod på marken. Hunden var verkligen i monstersize. Cykelstället släpade runt på gatan. Det hade inte hjälpt att binda fast det där monstret i en långtradare. Ja, jag är hundrädd, men framför allt om en idiot håller i kopplet och klumpen i kopplet väger hundra kilo.
När jag bodde i bergsjön för snart ett och ett halvt decendium sen fanns en kille i min trapp som hade en monsterhund. Ibland klev han in i hissen med jycken. Om man stod där och hade ett sexpack i handen försökte hunden hugga ihjäl en. Men bara om man hade ett sexpack. Den drägglade och morrade och skällde. Ägaren drägglade också och stod och log som om han tyckte scenen hade enormt högt innehållsvärde.

Kan inte uttrycka mig idag. Min brukare tittar på Tarzan igen.
Adjö.