Mani

Helt slaktad. Rätt och slätt. Sovit tre och en halvtimme. Var uppe i varv efter att suttit och försökt klippa ihop en video i natt till en utav bandets låtar. Låg och sprattlade i sängen och tänkte på hur videon skulle fortsätta. Bejakelse av min maniska sida. Den dyker upp när mitt intresse fångas. Sen går hjärnan på högvarv. Jag kan inte göra ett skit åt det. Kollapsade till slut klockan fem på morgonen efter att läst i två timmar. Läser Morgan Larssons debutroman Radhusdisco. Bra och rolig bok. Fint språk. Påminner lite om Flygts Underdog, fast här utspelar det sig på åttiotalet istället för sjuttiotalet.
Mitt eget språk känns inte så flytande idag. Det värker i överkroppen. Axlar, skuldror och bröst. Ibland inbillar jag mig att hela överkroppen är angripen av cancer. Det sticker i hjässan (hjässan, vilket bedrövligt fult ord, lite som trunk eller ollon), får svårt att tänka när sömnen varit obefintlig, blir rörd av Beckfilmer som min brukare tittar på och funderar på att titulera mig smått sinnessjuk.
Jo jo lyxproblemen hopar sig. Ah va fan. Det är bara att slänga in en stänkare när det börjar rycka i ögonlocken så är man snart i gång som ett brandlarm igen (för att citera becks granne).

Hos frisören

Klippte mig i för två veckor sen. På ett sånt där billighetsställe där det kostar 120 spänn.  Jag var ordentligt tydlig med hur jag ville ha frisyren. "Världens enklaste frisyr" sa jag till barberaren. "Varenda hårstrå ska vara lika långt på hela skallen, fyra centimeter runt om". Javisst sa han på sin knackiga svenska. Sen klippte han hela nacken typ två centimeter. På sidorna sparade han typ åtta centimer och kammade det hela till någon märklig sidbena. Jag stirrade mållös i spegeln när han frågande upprepade "Bra? Bra? Bra?"
Jag suckade ochtog sats och sa till honom. "Nu verkar du inte fattat vad jag menade." Jag plockade upp hans borste och sa till honom att titta på den. Han tittade på borsten och på mig i spegeln. Med öppen mun. "Den här borstens piggar", sa jag "är lika långa överallt. Där, där, där." Jag drog i piggarna samtidigt. Märkbart upprörd. "Jag vill se ut som den här borsten, som en galen igelkott!!!" "Aaahh", svarade han. Sen började han om med klippningen igen. Han var nervös nu. Han körde saxen i örat på mig några gånger. Det var en trubbig sax och det var ju kanske tur. Jag såg att han ändå inte fattade vad jag sagt. Jag kapitulerade. Lät han bara fortsätta att misshandla mitt hövve. Han klippte hälften så långt på sidorna som uppe på huvudet och avslutade med att vattenkamma fram allt till någon märklig lugg när han var färdig. "Bra, bra, bra, tack, tack, tack och adjö" sa jag och försvann i våld därifrån. Jag behövde en öl. Gick och tog en. Behöll mössan på hela tiden till jag kom hem. Det är okej att börja gråta ibland Johan tänkte jag innan jag tog av mig mössan och tittade mig i badrumsspegeln. Vad jag skådade var en blandning mellan Hitlerfrisyr och ett svårt mobbingoffer. Jag rufsade till skallen till det kändes som att hårstråna skulle börja brinna. Jag tittade igen. Det såg ganska lyckat ut. Såg lite smått sinnessjuk ut. Det gillade jag. Tyckte att det klädde min personlighet...

(När jag kom till jobbet idag hade min brukare också klippt sig. Det var hans sambo som utfört arbetet. Frisyren var ganska identisk min frisyr. Känns som en blandning av en komplimang och filmen Ensam kvinna söker.)