Erik, the mover.

Har precis hjälpt en polare att hiva grejer på tippen. Vi har byggt upp en fin relation omkring att flytta på saker. Från en vind till en lägenhet. Från en lya till en källare. Jag har flyttat massor de senaste åren. Mannen har varit med varenda gång. Vi har sagt att vi ska starta en flyttfirma. Det ska vi naturligtvis inte. Kanske när vi pensionärer. Sitta i varsin solstol med en bärs i näven och piska på de unga vitala kidsen när de sliter arslet av sig. I början när vi lärde känna varann gick vi ut och söp ner oss. Hans skägg växte på längden mitt på bredden. Ju fullare vi blev så blev han lite långsammare medan jag morrade allt mer mot allt som rörde sig. Hur som helst började vi flytta saker istället. Det är ju trots allt mindre dekadent och bättre för ryggen.

Fick förresten med mig några saker som skulle hamnat i bingen. En oanvänd toalettring i trä. En bok om clowner (till flickvännen) och en skinnpaj (en äkta petroffjacka). Fin combo av grunkor. Enda problemet är att jackan luktar kattpiss. Sökte på nätet om hur man får bort doften, finns tydligen en sprej som heter piss off. Måste vara det bästa varunamn som man nånsin kommit på.

Hur som helst. Detta inlägget är dedikerat till mannen som alltid flyttar på nåt. Hela tiden. Men även för att han är bloggens trognaste läsare och en sjuhelvetes jävla fin polarkompis!

Damn you boy!

Stanken

Efter att ha bott hos min flickvän i två veckor har avloppet eller dass börjat stinka de sista dagarna. Och jag menar stinka på riktigt. Jag övervägde naturligtvis att det hade med mig att göra. Eller snarare mitt inre. En stund efter jag tänkt tanken frågade min flickvän.
"Vad är det egentligen du gör på dass Johan? Det stank aldrig innan du flyttade in här"
"Jag vet inte", sa jag med allvar i rösten. "Jag är väl rutten inombords."

Hon log, så jag förstod att hon bara skojade lite med mig.

Men tanken dröjer sig kvar lite. Precis som stanken gör, konstant och alldelles jävulskt mycket.