Jag vaknade halvåtta i morse. De sågade i gatan. Ljudet var helt öronbedövande. Jag gick upp och rökte i kalingarna och beskådade. Hålet hade formen av en grav. Undrade vem de skulle begrava.
När jag somnat om drömde jag att det var mig de begravde. Jag föreföll ganska lättad och ingen av människorna som stod runt omkring verkade särskilt ledsna. Snarare otåliga att få sörpla i sig begravningskaffet.
Nån slängde ner en död pelargonia. Någon annan slängde ner en tom kattmatsburk. En tredje slängde ner ett bildäck. Sen följde en flod av gamla håliga trosor, en trasig sko, ett bananskal och en soppåse. Sist kom en tom ölburk. Någon avslutade det hela genom att dra ner gylfen och pissa på gravstenen. Gatuarbetarna gick på lunch. Folk försvann. Ensamheten tog vid. Precis som i det verkliga livet.
Väckarklockan ringde. Den var nio. Dags att gå till jobbet. Kändes fan så mycket jobbigare att gå upp än att lägga sig i ett hål i gatan.
