Tysta leken och att be om ursäkt.

Att bli behandlad som att man inte finns eller ens existens är osynlig efter att ett misstag begåtts eller att ett gräl har uppstått och lämnats outrett är ungefär det värsta som kan ske. Åtmindstonde för mig. Tystnaden. Någon som går förbi och låtsas om att jag inte finns får mig att freaka.
Mina föräldrar var experter på det under min uppväxt. Efter grälet dundrade man upp på sitt rum, sen fick man åter ta sig ner till middagsbordet för att det sved av hunger i magen, inte för att de ropade eller kom upp och hämtade mig. Sen satt man där och åt under tystnad. Samtidigt som de låtsades om som man inte fanns. De statuerade något slags exempel. Att ett gräl inte skulle redas ut. Att man inte skulle be om ursäkt. Det var bara att lära sig.
Problemet har återkommit i många av mina kärleksförhållanden. Efter att man kanske sagt nåt idiotiskt eller att ett gräl har uppstått. Johan har alltid förlorat leken genom att bryta tystnaden i hopp om försoning och att tystnad och ens egna icke-existens har brunnit i vånda. Efter att fått panik, sen exploderat och i sämsta fall kanske startat ett nytt gräl.
Själv är jag inte mycket för att gå runt och vara tyst eller frysa ut personen i fråga. Jag skulle aldrig starta en sån lek. Jag tar tag i skiten direkt. Ser mig själv som livrädd för konflikträdsla. Viljan att reda upp och försonas vinner. Många gånger för snabbt och ibland utan tålamod.

Under hela min uppväxt kan jag inte komma ihåg att min farsa bad om ursäkt en enda gång efter ett gräl och då han anklagade mig för något som jag faktiskt inte ställt till med. Som den där gången när jag hittade en femkrona och två enkronor på gatan framför en bensinstation.  Han undrade genast vad jag hade fått pengarna ifrån. Jag sa som det var. Han vägrade tro mig. Han vägrade tro på mig ännu mindre när han kände i sin jackficka och sa att den var tom. Jag blev uppskickad på rummet utan mat. Dagen efter när han skulle till jobbet satte han på sig jackan, Han hörde hur det skramlade. Kände efter. Där låg hans jävla mynt. Kvällen innan hade han rotat i fel jackficka. Han insåg sitt misstag, men bad inte om ursäkt.

En gång i vuxen ålder hamnade vi i ett rungande gräl vid en påskmiddag. Samtalet som spårade ur handlade om knugen som representant för Sverige. Jag hävdade att man skulle avsätta den jäveln, bränna upp kungahuset och skicka ut resten av klanen på en orienteringsrunda utan kartor i en djup mörk skog så de aldrig mer hittade tillbaka till civilisationen. Mamma reste sig upp och undrade förtvivlat vem som då skulle klippa alla banden??? Förvånat nog hängde farsan på och ställde sig på mammas sida. Sen urartade diskussionen. Grälet var ett faktum. Jag gick ut och rökte på balkongen. Jag var jättearg. Efter ett tag hörde jag hur någon kom tassande ut på balkongen. Det knackade på min axel. Det var farsan. Han tittade på mig en stund, sen sa han:
"Förlåt min son, jag ber om ursäkt att vi grälade. Jag var dum."
Jag trodde inte mina öron och visste inte hur jag skulle reagera. Han gjorde ett taffligt försök att krama om mig, men nöjde sig till slut med några klappar på axeln.
Det var en öppning.
Efter den gången fick vi faktiskt enklare att be om ursäkt till varandra.