Två gånger i veckan hjälper jag min farsa med diverse ärenden. Farsan har genomgått en rad höftledsoperationer utan att bli riktigt bra. Jag kör hem mat och dricka. På dessa två år har hans hälsa blivit radikalt sämre. Idag får man knappt ut honom ur lägenheten längre. Han är snart 66 år och går lika dåligt med käpp som min morfar går med rullator. Min morfar är 100år.
Han dricker rätt rejält. Jag ber honom ta det lugnt med drickat. Han säger att det inte är nån fara och att det är det enda roliga han har. ”Whiskyn får mig att gå bättre..."
Under vad jag tror är rent alkoholrus har han skrivit en ”bok”, som enligt honom ”ska bli utgiven”. Jag har åtagit mig att redigera den. Renskriva den. Därav detta inlägg. Allt är handskrivet. Mellan varven är det näst intill omöjligt att tyda skrivstilen.
Det är en salig blanding av allt möjligt. Kal & Ada skämt uppblandat med taxihistorier (Min farsa var taxichaufför innan han blev dålig). Anteckningar om vårdbesök, citat från författare, anekdoter från ungdom och barndom, vild kritik mot programledare, uppsnappade sportkommentarer som han stört sig på.
Allt i en jävla röra. Ibland fattar man ingenting...
Så här kan det se ut:
”Idag var det eländigt...
Men det blir värre – Ät tistlar!"
Sen kommer några rader ur Och solen har sin gång. Under detta kommer lite anteckningar om ett vårdbesök och plötsligt står det att Babben Larsson är en sopa...
Jag sa till honom att skriva en blogg istället. Då han skulle kunna dela upp allt i separata inlägg.
”Blogg?”, undrade han. ”Va fan e det?”
Jag förklarade honom.
”Då har jag skrivit en blogg i bokform”
Det har han kanske, helt ovetande...
