Ett brutet revben och ett lunchbesök på Galliano.

Med tanke på min frånvaro här, så kunde man få för sig att jag träffat en charmig donna. Gått och blivit kär och anser mig inte ha tid att skriva massa trams här...
Istället, på syrrans party i lördags under en vild dans med tre snurrar på raken föll jag handlös baklänges in i kanten på ett piano. Och bröt ett revben i ryggen. "Kanske två", sa läkaren och skrev ut två sorters starka värktabletter.
Veckan har alltså präglats av att gå runt, eller sitta eller ligga ner och ha ont. Jävligt ont mellan varven. För att komma upp på sängloftet krävs utstuderad teknik. Att harkla sig, hosta, gäspa, nysa, rysa till, andas för djupt eller skratta ordineras ej av läkaren.

Kämpade mig ner till Galliano för en lunch i förr igår. Åkte spårvagn och buss. Minsta lilla för hastig inbromsning är förenad med en mycket vass kniv i ryggen. Den sista biten till Galliano promenerade jag. Några hundra meter var som att bestiga mount everest utan redskap. Väl på Galliano var fläsken med löksåsen ,som hade vattnats i munnen slut. Jag fick nöja mig med en pizza. Det enda lediga bordet var rygg mot rygg till alkisarnas stambord. De pratade om kompisar som gått bort och deras begravningar. En snubbe avslöjade för de andra att han hade prostatacancer och att den hade spridit sig vidare upp i kroppen. Sen hojta han till Pappa att han ville ha en öl till. Stammisarna kallar av någon märklig anledning bartendern för Pappa. Just när han berättade om sin cancer gjorde mitt brutna revben lite mindre ont. Det lade sig på plats för en stund.
Jag tog med mig kaffet ut. Det fina vädret hittade inte in på uteserveringen. Kaffet smakade bränt. När jag reste mig trodde jag ryggen skulle gå av.
Idag är smärtan lite mildare, eller åtmindstonde just nu.

Ska nog ge mig ut på en promenad. Solen lyser där ute. Kanske jag träffar donnan i jourbutiken, på en bänk eller i gathörnet som gud glömde.
Kanske hon trillar baklänges för mig som jag dansande trillar baklänges över pianon.