En stund i Haga..

Jag sitter i Haga och dricker en kaffe. Den här stadsdelen som ska va så mys-pys och bohem. Jag sitter på uteserveringen så man kan cigga. För en kaffe utan cigg kan liknas vid en människa utan rövhål. Förbipasserande glor ogenerat med blicken som säger: så här gick det för rökarna. Jooo... så här gick det ta mej fan!

För tolv år sedan när jag flyttade till götet fanns det nästan bara lilaklädda bohemer i haga. Som drack löfbergs lila på greddelina cafeer i små lila kaffekoppar och lyssnade till poesi som bara handlade om gredelina små saker. Ibland på det hela taget så mysigt till den milda grad att man ville ställa sig och vråla: jag tror på krig, misär och massförstörelse. Helst med byxorna nere.
Men jag kan minnas fel också.

Dagens kaffe var inte fullt så myspysig. För en stund sen gick en gube förbi. Med den mest knallgula slips jag sett. Han hade en cowbojsarhatt i mocca och nunan var röd som en brinnande solnedgång. Han muttrade och såg jävligt förbannad ut. Och alldelles nyss gick en tant med flottigt och tovigt hår förbi. Sjukt förbannad hon med. Hon vrålade NEJ! NEJ! NEJ! Era jävla svin! Tror jag har sett henne innan. För massa år sedan. Då på en spårvagn. Vrålandes lika sjukt förbannad. (Tro det eller ej men nu kommer hon igen. Åt andra hållet. Den här gången vrålandes: Nej, nej, nej. Era jävla fyllegubbar)

Men, jag kan ju minnas fel...

Frisk fläkt när de arga invånarna hittar in i mysiga lilla haga. För tro mig, de ilskna finns överallt i denna stad.
Nej, nu har benen fryst till is och jag måste röra på mig. Jag återkommer snart med fler supermysiga, livsbejakande betraktelser.

NEJ, NEJ, NEJ!!!