Några ord om kaffe, pizza och kent

Idag har jag kanske druckit min sista kaffe utomhus på ett fik. Det var helt enkelt för jävla kallt.
Sen tog jag mig en promenad på stan. Jag gick in på emmaus. Där spelades kents 747 i högtalarna. Har alltid gillat klockspelet i den låten, men får lite ångest av låten ibland. Vet inte varför. Kanske har något med försvunnen ungdom att göra. Efterkonstruktiomsromantik av den samma. Ungdomstiden alltså.
För en stund sedan när gick jag in på Kellys för att käka en pizza. De spelade 747 med ja... Kent. Två gånger samma kväll.
Det här kan vara den sista pizza jag äter på länge. Känns som min kropp börjar längta efter nyttigare krubb. Typ svinrygg i plommonsås.
Mycket snack om mat på denna blogg För tillfället märker jag...

I somras när jag skulle flyga för första gången i mitt 38-åriga liv söp jag mig full kvällen innan för att jag inte pallade med min nervositet inför flygresan. Jag valde märkligt nog inom låtval att lyssna på 747 med kent. Om och om igen. För den som inte vet handlar låten om minuterna(?) från att planet börjar störta fram tills det krashar. Ett bakvänt sätt att tackla ångesten på. Kanske skulle tittat på filmen Alive också.

Logiken är inte alltid hemma i stallet.

Körv sa ja te daj!

Det är lite deppigt just nu. Jävligt hängigt. Jag och min tjej slår just nu något slags världsligt grälrekord. Åtmindstonde mellan dessa fyra väggar. Om och om igen. Det tär. Tanken är att vi ska flytta ihop om några veckor. Det oroar. Sen har man ju hål i skorna. hål i näsan och i öronen. Och i röven. Men det är ju mer standard.

Visar därför en bild på totalt oförställd lycka. Den kan man känna om man träffar en körvgubbe i natten. Det liksom bara osar körv längs hela universums sidogator. Då blir man så här glad, trots att vissa kanske skulle peka på att mitt léende ser lite ansträngt ut. Det är inget att bry sig om.

Körv is da thing, motherföcker!