Jo. Jag var på Timo Räisänen också. Fan så bra det var. Livsbejakande. Euforiskt. Med ett avslut med xtranummer som ett långt ljuvligt knull med en utlösning/orgasm som exploderade över den svenska gråa himmlen. Ett crescendo.
En bra spelning är en spelning som etsar sig fast i minnet. Inte nödvändigtsvis att man kommer ihåg exakt den låten eller hur spelningen började eller slutade...men hela känslan man kände när man stod där som en fåne. Mottaglig som en dåre. Totalt överkörd eller som om det inte spelade någon roll om man stod på marken eller scenen.
Det är magiskt.
Betyg fem fånar av fem möjliga dårar!
Måste bara berätta en helt annan sak... När jag promenerade hem. Det gjorde jag fort. Jag är lite lättskrämd av göteborgskalas (kultur numera...) för det lockar ut de mest vanvettiga dårar på stan. Typ,"Den goe gubben" som man har lust o fråga: "Ursäkta, men är du helt jävla go i gubbhuvet eller?"
Nåväl där gick jag när jag passerade ett par. De var väl i 50-årsåldern. De småtjafsade lite på varann. Lågmält. Först när jag passerade hörde jag att det var på allvar, men utan ilska o höjda röster. Kvinnan sa så här till mannen:
"Du är ju inte speciellt tjusig och ha med sig ut i sällskap bland andra människor"
"Vadå?", undrade mannen
"Jag menar bara att du sabbar ju precis allting..."
Gubben muttrade någonting...
Sen hörde jag kvinnan be honom hålla tyst resten av kvällen.
Om han hade varit en spelning hade fått en överkryssad fyr i GP.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar