Bio Roy: The Doors, Hollywood Bowl 1968 och varför just jag?

Jag var på Bio Roy igår. På något så fantastiskt som The Doors spelning på Hollywood bowl 1968. Konserten visad i sin helhet för första gången i historien. Närmare en verklig upplevelse än så är väl svårt att komma. Grymt tryck i ljudet och närvaron på scenen var total. Tydligen var det här den enda visningskvällen vilket så klart gör det hela lite bättre. Innan konserten visade de en kort nyinspelad dokumentär om spelningen. Man fick reda på lite rolig fakta. Till exempel att de hade lyckats hyra femtiotvå förstärkare vilket var rena storhetsvansinnet på den tiden. I slutändan hade gitarristen och keyboardisten bara lyckats använda varsin låda. Troligtvis visste man inte hur man skulle koppla ihop dem.Vidare hade Jim Morrison tagit syra innan spelningen. Troligen av nervositetsskäl då de aldrig spelat för 18000 människor innan. Bandet kände inte igen hans nyckfullheter på scenen riktigt. Ibland så kunde man se hur de tittar på varandra undrande när Jim böjer sig och letar efter något som inte finns där på scengolvet. Denna syraanekdot kunde jag känna förtog lite av känslan. Man hade klarat sig utan den eftersom biopubliken verkade sitta och tänka på det ganska mycket. Skratta åt någon som beter sig som en halvpajas på scen. Fånigt av mig kanske, men fokuset blev lite skevt... I övrigt var det en grym upplevelse, om det inte hade varit för ... som förstörde 50% av känslan. Nämligen...

Jag frågar bara: Varför, alltid: WHY ME????
Biosalongen är full av lurviga gamla fantaster, uvar och rävar. Ingående musikfreaks som varit med på den tiden när det begav sig. Stolen bredvid mig är tom. Tio minuter in i konserten, efter att en 20-årig donna bredvid mig suttit och viftat och gestikulerat rumlar en grabb in på vår stolsrad. Tilläggas bör att en sån här visning är ganska krävande och kräver just en viss närvaro om man ska få ut något av det. Det är ju knappast en spelfilm med ständig pågående handling i. Och kommer man tio minuter sent så tror jag inte man är direkt genuint intresserad, jag vet inte. Vi släpper in honom under diverse suck och stön. Tyvärr har jag rätt. Jag har plötsligt fått biografens största idiot bredvid mig... och jag känner: Varför alltid jag? Han sätter sig direkt och pratar (inte viskar) med sin flickvän. Skrattar och vrider sig i stolen. Sen börjar han knäcka bärs efter bärs. Min närvaro inom vad som utspelar sig framför mig riktas istället i ilska mot vad som händer bredvid mig. Han är lugn i fem minuter. Precis lagom för att jag återn ska hinna sjunka in i detta historiska ögonblick. Han knäcker en ny bärs. Babblar och vrider sig. Jag tittar mig runt omkring. Gungande huvuden och koncentration råder i hela lokalen. Så varför jagjust jag? Eller han just bredvid mig? Det finns 175 platser och just bredvid min hamnar ett helvetesmongo. Jag blir mer och mer irriterad. Retar upp mig. Och får därmed svårare och svårare och säga till honom. Jag vet nämligen att vid det här laget kommer jag fräsa något åt honom på sämsta otrevligaste sätt. Vilket i och för sig är helt jävla befogat. Problemet kommer dock bli att jag inte kommer kunna koncentrera mig och troligtvis sjunka in ännu sämre efteråt, eftersom jag troligtvis kommer att sitta och tänka på vad jag egentligen sa, om det inte var lite väl grovt osv. Därför låter jag bli och hoppas istället på att han kommer hålla käften snart. Vilket naturligtvis inte sker. Sicken jävla rävsax. Det värsta har jag sparat till sist. Varje gång Jim Morrison säger något roligt eller någon dikt dyker fram i ett improvisationsparti börjar han fnissa. Det är ett äkta flåsigt, enerverande beavis & butthead-fniss. Ett klockrent fniss från någon som är riktigt pårökt. Jag håller på att gå sönder. Men när The End dyker upp som sista nummer lyckas jag ändå falla in i hela njutelsen. Den versionen från det här giget har jag på platta hemma och har lyssnat på oräkneliga gånger. Det är lätt den bästa version på The End som finns.
Efteråt ute, längre ner på gatan ser jag den jäveln. Jag funderar på att gå fram och knyckla ihop hans glasögon. Kanske ge honom en riktig svingande smäll i magen, men jag går bara förbi med The Doors och hela hollywood bowl svingande i min skalle.