Luffarbloggaren har klippt sig. 120 spänn. Ett klipp. Det tog en kvart. Kör samma längd över hela skallen sa jag till frisören. Samma längd som skägget. Skallen? Undrade han på halvtragglig svedalerska. Huvet sa jag. Jaha... sa han. Killen som blev klippt när jag satt och väntade fick helsnagg förutom en tintin lugg. Han verkade nöjd. Jag började ångra mig. Hans polare som satt och väntade på honom såg ut som Jimmy Åkessons son.
Det är alltid en risk att gå till såna här ställen. Risken att man ser ut som tintin är större än att se ut som kapten Haddock när man går därifrån. Jag går hellre därifrån som Haddock. Men jag tror jag klarade mig.
För några år sen när jag gick till samma ställe hann jag bara öppna dörren. Neeeeej, ropade han när han fick syn på mig. Jag försökte: Men jag hade bara tänkt... Neeeeej! vrålade han igen. Jag försökte en sista gång, men det blev bara samma ångestfyllda neeeeeej! igen. Jag gav upp, stängde dörren och gick därifrån med tankar om att stämma den fan. Den gången hade jag tänkt att be honom snagga mig, fast utan tintinlugg. Men min ruffiga luffaråsyn fick väl honom att skita knäck.
idag var han modigare. Och jag ser bara hälften så sinnessjuk ut som jag hade tänkt mig.
Published with Blogger-droid v1.6.8
