Idag har min brukare tittat på Roots. Serien om slaveri från sjuttiotalet. Var typ fem eller sex när den gick på TV. Familjen var samlad och alla tyckte den va totalt dramatisk. Kunta Kinte. Idag är lite svårt att se varför. Sen pratar slavarna engelska. De vita pratar engelska, men de förstår inte varandra för de svartas engelska är egentligen deras stamspråk Mandika. Ämnet är ju såklart dramatiskt. Snacka om "born into it". Men själva utveckling när det gäller att göra serier har ju gått några steg framåt.
Nu tittar min brukare på Så som i himlen. Den filmen är i mitt tycke en jätteenorm kalkon. Så mycket känslor inpackade i en film har nog aldrig tidigare skådats.. allt tack vare att de sakta men säkert får ordning på sin sångkör. folk gråter, försöker ta sitt liv, skriker, bryter ihop. Hela tiden om vartannat. Motsatt effekt: man börjar skratta där det är mening att man troligtvis ska bli berörd på annat vis. Sen sägs det även sjukt konstiga saker. Dialogen är ett mysterium. Om vartannat. Ett Kay Pollack-verk. Såg ett inspelat föredrag med honom. Han prata, skratta, sucka, klia sig huvudet, bröt ihop i skratt. Precis som aktörerna i ovanstående film
Ska nog börja i en kör. Sen ska vi fan bryta ihop, maniskt skratta ihjäl oss och skjuta huvudet av oss. När vi hinner ska vi sjunga Gubben Noak i akapella.
tisdag 5 oktober 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
