Att få eskort ut genom dörrarna av tre djur

Får nog bli lite skärpning på den här bloggen. Generalskäpning till och med kanske. Lite väl mycket helt grammatiskt fucked up fylleinlägg i det sista. Ber om ursäkt för detta. Eller gör jag verkligen det? Jag vet inte.

Sen de har byggt ut på pustervik har de även utökat vaktskaran. Avenyvakter som promenerar runt uttråkade och hungriga på att få slänga ut någon stackars jävel. I torsdags var den stackar jäveln jag. Kan ju inte påstå att jag var nykter, nej det var han inte.. Var rejält full men på tjosan humör. Men jag kunde se hur det glittrade i vakternas ögon när de radade upp sig och bad mig hämta mina ytterkläder. Jag ställde mig vid fel garderob. De följde efter mig till nästa garderob. Tre stycken. Det störde mig enormt. Jag har ju inte överkropp som Ingo Floyd precis och utgör ju inte på det vis något slags fysikaliskt motstånd. De log nöjt hela tiden. Jag körde igång en predikan vilka low lifes dem var. Hade det varit på gamla dagar hade dom släpat in mig i ett avlägset rum och bankat mig grön och gul. Som en kanariefågel. De följde mig ut. En vid varje sida och en bakom mig som styrde mig mot utgången. Och så jag i mitten, eldsprutande haranger och liknelser som innehöll fablernas värld. Kossor, apor, åsnor, grisar och får var några av de vackra djuren de fick nöjet att gestalta. Väl utanför dörrarna fortsatte jag ett tag. Tills deras leenden var helt försvunna. En av dem vinkade fram mig till slut. Han viskade till mig att jag gjorde bäst i att gå hem nu. Jag gjorde som han sa. Insåg allvaret någonstans. Kände mig ändå inte riktigt nöjd förrän jag hade tagit några steg. Jag vände mig om och ropade till dem att de var sopor allihopa. Sen gick jag hem...
De stora tankarna i lilla bergodalbanan när jag kom hem, att jag skulle knacka på hos grannen dagen efter uteblev, så klart.

Nu blir det sill, ägg och nubbe!

Gla pösk!

Hoe, hoe

Fan i fuck och helvete!

Många människor tjatar på mig att jag ska skriva om min farsa. Skriva en bok om honom. Jag vill, men jag kan inte.
Jag är rädd för pennan och blocket. Samtidigt vill jag... Fuck!
Han va så rolig gubben. Helt anekdot-omhuldad. Hade alltid något nytt vansinne och berätta. Min kropp är full av saknad.
Jag vet inte hur jag ska acceptera det.
Tror jag får hedra honom. Det är han värd. Det är han värd.

I övrigt har jag sett hästpojken ikväll för andra gången. Det stod ett svin och smekte mig på ryggen. Han trodde han förstod världsordning. Jag sa till honom att inte smeka mig på ryggen. Då skiter jag dig rakt i nyllet direkt.
Han ville vara kompis med alla. Sicken typ.
Kort efter blev utslängd.

Har stött på min granne ikväll. Hon var också på hästapöjka. Hon e snygg. Imorn ska jag fråga om vi ska gå ut med hennes hund, jag skiter ju i hennes hund. Men ibland får man ju va trevlig också.
Gammeldansk!
Heja skitkörv!
Klappar du min rygg en då klappar jag dig över tjäfta!

Hörru, nu får du ju lossa på slipsen så du får lite syre i hövvet!

Indiepopgöbben är klädd för hästen.
Må gudarna vara med mig, hälsar han som inte har en enda häst i sitt egna stall.

En gammal påskhistoria.

Kommit hem efter ett elva timmar långt arbetspass. Har knäckt en folka. Jag har jobbat två pass efter att varit sjukskriven i tre veckor. Nu är jag ledig i en vecka. Perfekt cykel.Så borde det vara jämt.
Ska dricka några påskbärs med Maja imorn. Senare på kvällen blir det hästpojken på pustervik. Ser fram emot morgondagen. Det brukar jag sällan sitta och tänka. Verkar onödigt. Morgondagen kommer ju vare sig man vill eller ej. Lika sant som det finns för mycket ryggsäckar och bananklafsande typer på spårvagnen.
Nu är det någon granne här som hostar så han spyr. Jag är glad att det inte är jag...

Imorn börjar påsken. Är det då alla haggor åker till blåa kullen och super och knarkar och svär?
För två påskar sen svettades man i t-shirt. Det var sommarvärme. Jag var ihop med en tjej. Vi bodde ihop. Knullade på regelbunden basis. Jag och tjejen bjöd hem varsin morsa på påskmiddag. Tjejens morsa pratade hål i huvudet på min morsa. Min morsa sov över. Hon gick och lade sig. Min tjej också. Klockan halvtolv. Det tyckte jag var lite präktigt, men framför allt förnuftigt och vuxet. Själv gick jag runt och skåpsöp. Var stökig och brötig medan jag trodde att jag bara smög omkring och mös. Stämningen blev allt sämre. Speciellt när morsan kom upp och undrade vad det var för oväsen och att hon inte kunde sova när jag skulle lyssna på festlig partajmusik för att skapa trevlig stämning. Som blev dålig stämning. Jag gick och lade mig efter att ha tömt kylskåpet på öl. Jag rumlade till sängen. Gick gudskelov och lade mig hos min tjej och inte morsan. Hon vände ryggen mot mig. Hon var som en frysbox i sommarvärmen. Jag somnade på rygg och snarkade som valross och vaknade med huvudbonk som blåtiror.
Stämningen på morgonen dagen efter var kylslagen.
Idag kan jag nästan göra som jag vill, nästan hela tiden. Det har sina fördelar.

Glad pösk, för all del...

The fact!

Det är i den här positionen jag vanligtvis befinner mig i under ett helt vanligt samtal på krogen.
Oftast under längre stunder.

Inte konstigt att jag får knulla hela tiden.

Jag har fler tänder än tandläkare Alban!

Fyfan, vad boring hade skrivit ett långt och ganska sköj svettig bonne, som lyckades försvinna när jag skulle komplettera med ett foto.
Finns ju inget värre än när saker som man kämpat ihop raderas.
Ska nog köpa en skrivmaskin och torka mig med orden i rumpan.
Jag går och lägger mig.
Godnatt!

Back at mongolidish hell.

Jobbar första dagen på tre veckor efter sjukskrivningen för revbenet. Totalångest. Kanske borde bryta ett revben till.
Min brukare lyssnar på soundtracket till lejonkungen samtidigt som han tittar på liftaren utan ljud. Perfekt mix. Hakuuna mantata samtidigt som poliser blir skjutna i huvudet på Tv:n. Perfekt miljö att bli sinnessjuk i.
Vad gör Rutger Hauer nu för tiden?
Äter vingummin eller suger kuk?

Höll i inledningen på minnestunden för farsan i kapellet. Är garanterat det sorgligaste och svettigaste jag har gjort. Mina syskon läste dikter och jazzmusiken flödade ut ur högtalarna medan solens strålar letade sig in genom kapellfönstrena. Som ett tecken. Enormt vackert och sorgligt på en och samma gång.
Nu är det över. Skönt och lite tomt. Och en saknad som då och då hugger till när man skulle vilja ringa och tjöta med farsan, gubben.

Nu ska jag äta en pizzaslice medan Jonny Rider slaktar vidare.
Rutger kanske kränger biblar i ett gammalt avdankat köpcenter?

Till sist.

Ska ha minnesstund för min farsa idag. Har skrivit ett fyra sidor långt tal för samlingen efter minnesstunden. Kan vara det svåraste jag gett mig in på att skriva, men jag tror jag ger honom ett värdigt avslut.
Han skulle gillat det.

Därav inaktiviteten här... Kanske publicerar talet här sen...

Då och då.

Här sitter jag på dass. Jag är tre år. Jag vet ingenting om döden och  väldigt lite om livet. Jag har fortfarande inte träffat några vackra flickor som satt spår i mitt liv. Eller E.T. som skrumpnade i en vattenpöl nio år senare på bio. Jag äter och spiller hälften utanför så länge det inte handlar om godis. Då hamnar ALLT i munnen. Leker kurragömma och slår hårt på farsans aukustiska gitarr för att det låter mycket. Jag bråkar och kramas med min äldre bror. Har fortfarande inte hört Kiss eller Sweet. Men jag sitter på dass.
Undrar dock två saker: Vad är det jag TROR jag sitter och läser? Föräldrar är ett konstigt släkte. Inte fan tar man ett foto på en människa som sitter på dass. Eller?

 Här är jag 21 år. På finlandsbåten. Uppsynen säger det mesta om att jag har lärt mig ganska mycket om livet. Eller åtmindstonde är i stånd att göra. Lite eller mycket senare. En enklare analys skulle kunna vara att jag bara tycker om öl och att det är fantastiskt att bli full.

Man måste ju faktiskt

Kjell Höglund – Man vänjer sig

"Först tar vi en promenad"

säger jag till Haddock.
"Bara du och jag och mina två brutna revben"
"Förbenade landkrabba", muttrar haddock och följer motvilligt med.
"Sen när vi kommer hem igen får du din dagliga ranson med rom. Det lovar jag"
Haddock ler. Sen säger han att jag är en riktig vän...

(Spenderar ganska mycket tid själv. Man blir som man umgås.)

Sms till emma.

Konstigt att snön ligger kvar vid valand men inte på andra lång.
Måste vara en jävligt dålig gata det där!

Andra lång alltså.
Ens inte snön vill hänga där.

Skitkörv osv.

Ett var två.

De sågar bort alla balkonger på grannhuset. Sågar, hugger eller vad fan man nu gör. Kontentan är i alla fall att det är ett jävla liv hela tiden. Det vibrerar och gnisslar i mitt kök. Trist att bli av med sin balkong om de nu inte sätter upp en ny.
Va fan kände jag nu: vem fan bryr sig?
Det jag skulle säga var att någon Gösta eller Gördis tydligen hade glömt eller skitit i att rensa sin balkong innan de skulle såga ner den. Detta resulterade i att det låg en hel hög med balkongtrall vräkta på marken. Johan gick ner och tog ett ordentligt snack med bygg-gubbarna. Det var inga problem att ta hand om kaffeveden. De var tvugna att snacka med chefen först bara, som var i antågande. Jag gick upp och väntade på balkongen. Byggjobbarna stod där i hög och väntade och gjorde ingenting och såg precis ut som arbetare gör när de inte gör någonting. En tjomme kom lunkande. Det var chefen. Så pekade dom på högen med bröte och visade chefen. Sen pekade dom på mig. Till sist vinkade hela gänget åt mig att komma ner och fynda.
Det gjorde jag. Med mina brutna revben. Som en annan smålänning. För jag nämnde väl det. Jag har inte brutit ett revben. Jag har brutit två.
Imorn ska jag till läkaren så han får klämma lite och jag får nöjet att vråla honom i själva fejset.
Ska även be om ett sjukintyg.

Avslutningsvis kan jag berätta en annan rolig historia gällande ett brutet revben. En arbetskamrat till min vän som jobbar som kock hade fått en spricka i ett revben. Tydligen tränar han sådan häringa mma eller vad det nu heter. Senare skulle han knulla med sin fru. Mitt i akten gick revbenet av. Han vrålade av smärta. Hans fru däremot trodde han vrålade av njutelsen för att det gick för honom.

Vi kan summera det hela på följande vis: Dansa aldrig full i närheten av vita pianon. Knulla aldrig med din fru (om du har någon) med ett sprucket revben. Risken är att det går av. Helt och hållet.
Lyft förövrigt aldrig trall med sjukskriven rygg när försäkringskassan ser på.

Adjö!

Det var ju just den här låten jag skulle visat för farsan.
Han hade diggat den.

Det blev aldrig av.
Sen plötsligt var det för sent.

http://open.spotify.com/track/2rldjI2fK6nYwlMgaITluf

Revbenet igen.

Käkat tunga värktabletter hela veckan. Det jobbigaste med värktabletterna är att man blir hård i magen av dom. Det jobbigaste med att bli hård i magen är att det blir krystat att skita. Krystandet gör att det smärtar i musklerna där revbenet gått av. Jag har nu lärt mig EXAKT vilka muskler man använder när man sitter på toalettstolen. Ibland är det både fantastiskt och smärtsamt att lära sig nya saker...
Idag valde jag mellan smärtstillande och en bärs. Kort efter att tanken slog in skötte sig valet helt själv. Det blev en bärs. Eller snarare tre vid det här laget. Men mamma du kan vara lugn. Din fyrtioåriga son ska gå hem alldeles strax. Så han inte dövar värken med alkohol, blir sköjfrisk och trillar baklänges och bryter ett revben till..

Ett brutet revben och ett lunchbesök på Galliano.

Med tanke på min frånvaro här, så kunde man få för sig att jag träffat en charmig donna. Gått och blivit kär och anser mig inte ha tid att skriva massa trams här...
Istället, på syrrans party i lördags under en vild dans med tre snurrar på raken föll jag handlös baklänges in i kanten på ett piano. Och bröt ett revben i ryggen. "Kanske två", sa läkaren och skrev ut två sorters starka värktabletter.
Veckan har alltså präglats av att gå runt, eller sitta eller ligga ner och ha ont. Jävligt ont mellan varven. För att komma upp på sängloftet krävs utstuderad teknik. Att harkla sig, hosta, gäspa, nysa, rysa till, andas för djupt eller skratta ordineras ej av läkaren.

Kämpade mig ner till Galliano för en lunch i förr igår. Åkte spårvagn och buss. Minsta lilla för hastig inbromsning är förenad med en mycket vass kniv i ryggen. Den sista biten till Galliano promenerade jag. Några hundra meter var som att bestiga mount everest utan redskap. Väl på Galliano var fläsken med löksåsen ,som hade vattnats i munnen slut. Jag fick nöja mig med en pizza. Det enda lediga bordet var rygg mot rygg till alkisarnas stambord. De pratade om kompisar som gått bort och deras begravningar. En snubbe avslöjade för de andra att han hade prostatacancer och att den hade spridit sig vidare upp i kroppen. Sen hojta han till Pappa att han ville ha en öl till. Stammisarna kallar av någon märklig anledning bartendern för Pappa. Just när han berättade om sin cancer gjorde mitt brutna revben lite mindre ont. Det lade sig på plats för en stund.
Jag tog med mig kaffet ut. Det fina vädret hittade inte in på uteserveringen. Kaffet smakade bränt. När jag reste mig trodde jag ryggen skulle gå av.
Idag är smärtan lite mildare, eller åtmindstonde just nu.

Ska nog ge mig ut på en promenad. Solen lyser där ute. Kanske jag träffar donnan i jourbutiken, på en bänk eller i gathörnet som gud glömde.
Kanske hon trillar baklänges för mig som jag dansande trillar baklänges över pianon.

Kalajs och en kebabstory.

Ska på födelsedagskalajso hos syrran och Kirre. Syrran fyller 35 bast.
Tror det kan bli sköj. Först städat, sen lite lattjo, och till slut tjosan. Syrran har ändå understrukit att det inte ska bli för tjosan. Man vet aldrig. Förrän efteråt.

Tiden går väldigt fort. Det känns inte överdrivet längesen sen jag och syrran gick runt i klarlackade träskor. Hon i röda. Jag i blå. Det är ju bara 30 år sen.

Tog en korv innan på Landala grill. Konstigt, allt jag har ätit där har smakat gammal föruttnad skitkorv. Åt en kebab där en gång. Eller snarare sås med kebab. Såsen rann över och ner på fingrarna. Såsen rann över och flödade ner i skägget. Jag försökte torka mig med den ända servett jag fått. Helt lönlöst. Från skägget droppade det ner stora blaffor på skjortan. Jag såg ut som en jävla kebabtomte. Jag hade hunnit ta ca tre tuggor när jag fick syn på en container. Jag vräkte hela sopphelvetet där och promenerade vidare. Fortfarande hungrig. Arg och nerslafsad.
Det mest hånfulla är att han alltid är väldigt noga med att säga: Smaklig måltid! Vad menar du din korpulenta pajas?
Sicken fullständigt irriterande människa!

Kvällens pausfågel.

"Döden är för svår.
Det är inget man skojar bort...
Den är på riktigt
och för verklig för det",
sa han
till hon
i baren.
Sen harklade han sig,
beställde en
en bärs till.

Hon sa
så klart
ingenting.