Im gonna have my kicks
before the whole shithouse goes up in flames

youuuuuuuuuuuuu & me

En av de skönare sakerna när man träffar någon är att ens egen ”me-time” minskar. Man ägnar en stor del av sina tankar på och åt någon annan. Det känns bra om man drar jämnt med varandra. Det är ju ganska jävla trist och gå och älta sin egen skit hela tiden. Ganska trist att älta över huvudtaget.

En av de obehagliga sakerna med att träffa någon är att man åter blir sårbar. Skölden faller. Ens ängslan handlar inte enbart om en själv längre. Man oroar sig mellan varven att hon kanske ska råka ut för något illasinnat. En mördare, cancer eller att hon skulle vurpa ordentligt med cykeln.

När jag och broshan spelade i samma band (vilket vi gjorde i 12 år) och var i studion för att spela in en platta hade broshan lite problems med att lägga en sångfras i en låt. Rättare sagt ett ord, då det skulle sjungas in med ren sång istället för growl. Ordet var engelska me. Efter ett antal tagningar lämnade vi honom ensam därinne eftersom han hade svårare att koncentrera sig i vår närvaro. Jag gick ut och tog en cigg. Det lät ganska roligt när hans vrål ekade ut på gatan. Som att allt handlade om honom, som om han var den största egoisten av oss alla där han stod och bara gapade ut i förtvivlan gång på gång:

”Meeeeeeeeeeee!!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”
”Meeeeeeeeeeeee!!!!!!”

I Jakten på THE LADS!

Jag har blivit enormnt sugen på att lira med ett band igen. Som sångare. Saknar allt vad det innebär. Musiken. Jammandet, Göra bra låtar. Allt runt omkring. Dricka folkbärs efter ett lyckat rep. Dricka starköl efter ett lyckat gig. Må som en jävla rööööv två timmar innan man går upp på scenen.

Så jag har checkat in annonser på band som söker sångare. Rätt sångare för rätt band bestående av sköna snubbar, men inte hittat nåt någonstans. Tänkte att jag får sätta in en annons att en sångare söker band. Jag kryddade till den med lite attityd och väntade på att jag kunde välja och vraka som en buffel bland inramlade svar.

Det lät inte vänta på sig. Det första samtalet kom från en snubbe som spelade i ett rockband av nåt slag. De hade egna låtar, men ville bara spela covers live, för då var det enklare att få spelningar. Hmmmm... Jag frågade snubben vad bandet hette. Han svarade: Eftersom alla i bandet jobbar på samma arbetsplats heter vi four at work. Hmmmm... (och ja, ni har gissat rätt: at stavade de med @.) Dessutom skulle jag lägga märke till den grymma gittaristen när jag lyssnade på låtarna. Sorgligt nog lade jag inte märke till någonting. Jo! att en av låtarna hette: After work och behandlade ämnet: Då får jag göra vad jag vill... Christ.

Nästa snubbe som ringde bodde 40 mil härifrån. När jag frågade hur vi skulle ses i replokalen svarade han bara trött att det skulle vi inte. Han kunde skicka över låtarna, så kunde jag lägga sång på dem, skicka tillbaka dem. Om det blev bra, kunde vi kanske ses nån gång i framtiden. Och göra vad då? Ta en kaffe eller? Hmmm... Fan jag vill ju bara lira...

När den tredje snubben som ringde svarade jag inte ens, men jag lyssnade på telesvararen. Han lät mer bakom flötet än de två första. Och bandnamnet... var värre än arbetskamraternas. Jag luskade reda på dem på nätet och hittade dem ganska snabbt. Bandbilden var nåt i hästväg: sju tungt överviktiga 50plusare bakom notställ på en scen som såg ut tillhöra en skolaula eller frikyrka. De hade en låt som handlade om en busschaufför. Det var synd om busschauffören när han fick köra samma bussrunda om och om igen. Hmm...

Det är inte på nåt sett meningen att vara nedlåtande i detta inlägg. Lycka till med era band och hela skiten, men allvarligt ska det va så jävla svårt att hitta rätt? Hmmm... vill ju bara hitta några shyssta lads som vet vad de pysslar med.
Ett annat problem är denna staden. 90% av alla band vill ju bara spela metal. Skitbra om man vill spela metal. Mindre bra om man inte vill...

I the dirt kan man läsa om när Nikki Sixx söker efter band att lira med (innan mötley biildas) Från början när han ska provspela med banden har han alltid med sig basen och får också uthärda att provspela med dem. Han kommer på ett knep. I fortsättningen lämnar han basen i bilen, går in, lyssnar på bandets låtar. När de frågar om han vill provspela säger han att han bara ska hämta basen i bilen. Sen sätter han sig bakom ratten och kör därifrån... Klockrent!

Hmmmm....Hmmmm....Hmmmm

Svinkyla och julbelysning

Det börjar bli svinkallt. Förstår inte riktigt hur man ska stå ut i månader i denna svinkylan. Julbelysningen de redan har satt upp över hela stan doftar för mig ensamhet.

Just nu vill jag ligga bakom hennes varm lena ända. Gå i ide med henne en så där tre fyra dygn under täcket. Sova, knulla, kela, kolla på gamla svart/vita filmer. Det enda som skulle finnas utanför dörren är de som leverar hem take away när vi blir hungriga.

Damen jag träffar då och då åker till varmare nejder i en månad. Det gör hon väl rätt i antar jag. Vi har ännu ej gått i ide med varandra, men det skulle va en fin julklapp då hon kommer tillbaks några dagar innan jul...

På ett elskåp vid grönsakstorget

Det lilla specialdesignade helvetet

Jag sitter tre trappsteg
ner i helvetet.
Ölen är serverad
och jag glor med
glosögon
rakt ut i tomma intet.

Det drar kallt
om anklarna.

Här kan saker och ting
bara
bli till bättre.

Folk tror
att det är skållhett
i helvetet
men de är felinformerade
som så många gånger förr.

Här finns inga
gungande
rungande arslen
tillhörande dekadenta damer
som dricker
billigaste whisky
rakt ur helröret

Inga stora underjordsbål
med kokade likdelar.

Bara kylan
som tränger genom
allt.

Äkta päls,
fuskpäls,
raggsockor,
ett täcke av brinnande
höstlöv...

Ingenting förutom
kylan
som inte stängs ute
av något.

Och så jag då
förstås
i mitt
alldeles egna lilla
specialdesignade helvete.

Tre trappsteg ner.

JBE Nov-08

Igår när vi pratade i telefon. Hon den där donnan och jag. Hörde jag plötsligt att hon efter en stund blev sovtrött. Det hörs liksom på andningarna och att hon njuter av tillståndet. Tror aldrig jag har stött på någon som så passionerat älskar att sova. Sådant som sömnsvårigheter har inte uppfunnits i hennes land.
När jag påpekade att det lät som hon var trött sa hon bara att Herr Blund kom inklampande i sina guldstövlar och spred sömnglitter över henne. Jag undrade vad fan han var så sporadisk med besök hemma hos mig. Hon lovade att skicka över Blund raka vägen till mig sen, eftersom hon vet att jag mellan varven har issues med att lyckas somna. Hon sa åt mig att ha fönstret öppet lite på glänt. Jag väntade...väntade...väntade, men han dök aldrig upp.
Antar att han fick slut på sömnglitter.

Däremot har han hängt runt här på jobbet. För jag har hållt på att somna konstant och åter och hela tiden.