Stenen.

Fotot nedanför är från en familjesemester 1981 i Scottland. Min mormor och morfar bodde där. Anledningen att vi har stannat är troligtvis att jag har blivit åksjuk och sen spytt vid väggrenen. Känns som jag blev åksjuk jämt. På långresor i bilar och på båtar. Alltid farsans blick i backspegeln. Jämnt samma mantra: "Johan, följ med på vägen!!!" Så fort jag tittade ner i broshans eller syrrans serietidning och inte ut genom fönstret var snart kräkkalaset igång.
Pauser var inte önskade i onödan. Schemat blev ruckat. Mamma bolmade loss i bilen. Det gjorde man ju på den tiden.
Den här bilden är lite speciell. Till höger står broshan. Han är 13 år, själv är jag 9år. Snubben i vinröd tröja är jag. Om ni tycker jag ser lite morloken ut, så stämmer det bra. Några minuter innan fotot är taget har jag nämligen plockat upp en lagom stor sten och kastat bakom axeln. Utan att se efter eller tänka efter före. När stenen väl landat hördes ett sinnesvrål, sen ett utdraget "JOOOHAN!!!" Stenen hade landat perfekt i farsans skalle. Efter en avhyvling och en fysikalisk kroppsomskakning går jag sen runt och surar och sparkar i gruset.
Till sist har någon sadistiskt typ förevigat minnet genom att ta bilden. Så här i efterhand känns det helt rätt.

När jag har frågat mamma vem som hade den goda smaken att ta kort efter att farsan fått en sten i huvudet, sa hon att det självklart var min bror. Först för några veckor sen hittade jag kortet hemma hos mamma. Bara ett problem. Broshan är med på kortet. Farsan var nog för arg för att ens komma på tanken att ta kort. Syrran var tre år vid tillfället och ens inte med på resan. Kvar är alltså bara min mamma. Om det nu inte gick förbi en skotte i kilt och hjälpte till att knäppa bilden.