Inte JUST mig

Hittade den här lilla skriften bland mina dikter som jag trodde var försvunna. Skriven för många år sen. Undrar vem den är riktad mot... Keine anung! Kan vara en riktigt kallhamrad bitch. Kan vara ett fantasispöke. Hur som helst är det lite trist att man sällan är så kompromisslös som personen (jag i detta fall) i fråga är i skriften. Bara ett kort tag kanske, precis i det läge när man verkligen har fått nog...

Hon säger att hon har längtat efter mig och vill ses. Men jag säger som det är. Att hon inte har längtat efter JUST mig, utan bara någon. Hon säger att så är det inte alls, men jag avbryter och säger att det är jag som har längtat efter JUST henne och att hon betyder för mycket för mig och att jag inte bara är någon. Vill inte bara vara någon. Då kan hon lika väl sätta mig i koppel. Sen kan vi gå ut och göra stan. Jag bränner alla mina stålar på dricka till oss, jag bränner upp mitt hjärta på en enda kväll, på en enda person som bara vill ha någon. Hon virar in mig och kan göra precis vad hon vill för nu lyder jag hennes minsta lilla vink. Under knullet så tittar jag henne i ögonen och ser henne, men hon ser bara någon. När hon somnat så ligger jag vaken och tittar på hennes lena rygg och hur hennes hårsvall breder ut sig över kudden. Jag kliver ut därifrån tidigare än väntat och är nu den kärlekskranka polaren Pär med skjortan smutsig och blicken blank. Hon hör att det är någon som stänger hennes dörr. Men jag vet att det inte är någon: det är JUST jag. Det känner jag lika tydligt som mitt hjärta som håller på att explodera eller implodera som degig modell-lera.
Så jag säger.. Nej vi ska inte ses och du har inte längtat efter JUST mig, du har bara längtat efter någon. Jag vet inte vem det är. Jag bara vet att det inte är jag, för jag är inte bara någon.

Inte om du frågar JUST mig.