Idag på jobbet ville min brukare åka ner till nordstan. Oftast har han ett specifikt CD eller DVD-ärende när han ska dit. Idag sa han att bara ville åka ner och se vad vi kunde hitta på. Mycket märkligt tyckte jag. Kanske han skulle sätta eld på en snutbil eller käka ett kilo skumsvampar. När det var dags för avfärd och jag satte på honom jackan hittade jag ett sugrör i innefickan. Han dricker kaffe med sugrör eftersom han har problems med svaljet. Han nickade frenetiskt när jag frågade om han skulle ha med det. Då ska vi väl dricka kaffe någonstans tänkte jag. När vi slutligen kom fram efter en färdtjänstresa med en jordgubbstuggumituggande förare som hade rakat halva skallen och sparat en skalp som räckte ner till rumpen, frågade jag min brukare vad han hade för plan. Han pekade bara med handen ( han kan inte prata utan skriver med fingret på benet) rakt in mot nordstan. Jag följde hans hand hit och dit tills han plötsligt pekar rakt in i en vägg eller rättare sagt en krog. Det är bara det att han går ALDRIG på krog. Så jag frågade honom om han hade självmordsplaner och ville att jag skulle köra rullstolen i 200 km/h rakt in väggen. Han skrattade åt detta, men menade att vi skulle IN på krogen. "ålrajtan" sa jag och så rullade vi in. "Vad gör vi här?" undrade jag. "Öl" skrev han, "jag blev ölsugen". Vad som hör till saken är att han inte har druckit en öl på ungefär åtta år, inte efter det att han blev sjuk. Vi dividerade ett tag. Jag visste ju att han inte får dricka alkohol på grund av sin sjukdom. Han hävdade stenhårt att det fick han visst. Och visst, jag ville fan att han skulle få den ljuvliga smaken av bärs i strupen efter ett åttaårigt sahara i käften. Tyvärr var jag tvungen att följa hjärna istället för hjärta. Det finns ju nåt som heter konsikvenser, har jag hört...
Hans sambo jobbar i nordstan. Perfekt i detta läge. Jag sa till honom att vi åker och frågar henne vad hon tycker. Säger hon ja så kommer bärsen att flöda lät jag meddela. Han tyckte det lät bra. Hon tyckte det lät dåligt. Inte bara på grund av hans mediciner utan även med tanke på hans problem med att svälja. Kolsyran är en mördare i hans case. Han blev deppad, men förstod läget själv. Vi snackade länge om det innan hon gick till jobbet igen. Kan vara en av de få gånger jag led med min brukare och tyckte synd om honom. Fan fatta: att vara 46 år och inte kunna få bestämma själv om man vill ta en bärs. Speciellt om man har väntat i åtta år. Hade av rent personliga skäl kunnat döda för att sett honom lurvig under hälarna. Undrar vad för sorts lirare som hade dykt fram?
Tydligen har han varit en jävel på både bärs och brudar innan han träffade sin sambo. De träffade varandra ett halvår innan han blev sjuk. De var dödskära, sen drogs mattan undan.
Nåväl, nu vet jag vad den ihärdiga nicken betydde när jag frågade om sugröret skulle med....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar