Svåra tider.

Min brukare tittar på utvandrarna. Verkade jävligt svettigt, hårt och kallt och leva på den tiden, på landet. Smått trist också. Ingen TV. Ingen krog. Inga hamburgare och pizzor. Inga iphones, kondomer, element. ingen musik.
Utöver hårt kroppsarbete: brödkant, sprit, en bok om man kunde läsa och ett hästaknull i halmen.
Svårt att se framför sig hur man skulle reagera om internet och alla smartphones bara helt sonika plötsligt plockades bort. Troligtvis skullle man bli helt sinnessjuk. Världen skulle kollapsa.

Imorn är det julafton. Kanske publicerar en bild på mig själv utklädd till pepparkaksgubbe. Julstånd i pepparkaksdräkt. Om man vill göra mig riktigt ledsen på självaste julafton ger man mig Glenn Hysens bok: Ha det gött!

Det får räcka med dessa ord på dan före dopparedan. För egen del var det tio månader sen jag doppade sist.

Nattlig predikan till en gammal Edda, efter en kväll på kroga.

Jävla va fuller jag blev. Kräktes i en snödriva på järntorget. Sen tog jag en taxi hem. Det är ju inte klokt vad man ska bete sig.
Sen åkte jag taxiresa med en snubbe som var antiamerikan, han hatade allt de stod för. Jag skrev under. Sen pratade jag om independence day-filmen hela vägen hem och vilket sköjeri det är. Sen vet jag inte. Hoppas du hade det gött med donnorna.
Iöve you man, Föck öff!!!!

Kalops osv

Har käkat lunch ute med morsan idag. Biffgryta som påminde mer om trött skolkalops. På herrarnas dass stank det urin som på en bortglömd hollywoodbar.

Spelade in sång till en låt i helgen. Det tog fem timmar. Sen gick jag ut och drack öl. Mentalt och fysiskt utmattad efter sånginspelningen. Bitvis glad och käck. mina vänner undrade om det var något fel på mig eftersom jag verkade så trevlig och kanske till och med positiv. Gick hem med huvudvärk och en pizza i handen. Vaknade nästa dag av att huvudvärken hade letat sig ner i näsvingarna.

Köpte kreativa julklappar till brorsdöttrarna för en stund sen. Fick känna på julhandelns vansinne. Blev deprimerad. Folk är ju för fan sinnessjuka. Slog in klappjävlarna med en tant som tryckte sig emot mig och flåsade i mitt öra. Hon bytte sida och flåsade i mitt andra öra. Tillslut vände jag mig om och frågade om hon ville något. Hon såg galen ut. Hon sa att hon väntade på att expediten skulle komma med mer papper. Ja, men varför i helsicke stod hon och buffade på mig för?

Ska mixa sången som jag lade i helgen. Hemma hos basisten. Han bor i en lägenhet i en gammal villa. Väldigt idylliskt. Har ingen aning varför jag berättar det. I hans frys brukar det ligga minst ett tjog fryspizzor. Misstänker att han nästan har lika kass mathållning som mig.

Heroin och prostitutionsvecka, på film alltså.

Tittade på Vi barn från Banhof Zoo i början av veckan. Var helt ledsen i två dygn. På ungefär samma sätt som när jag såg Lilja 4-ever eller Dancer in the dark. Lagom reparerad gick jag på bio två dagar senare och såg Call girl. Var ledsen i ungefär ett och ett halvt dygn. Överväger att bara titta på ytlig smörja i några månader framåt eftersom jag inte klarar av teman som berör. En heroin och prostitutionsvecka helt enkelt. På film alltså.
Ska gå på en luciakonsert i Domkyrkan om en stund. Känns som jag borde klara det hyfsat, men man vet aldrig.

Taj Mahal, Göteborg.

Har hittat ett ställe att skriva låttexterna till bandet på: Toaletten på Mc Donalds i brunnsparken. Så jävla bra! Nä.. nu sköja jag allt te att!
Ett indiskt, simpelt hak helt enkelt. Det mest fantastiska med detta place är att de inte spelar någon musik. Därför lämpar det sig perfekt för att just skriva låttexter där. Ingen går dit för att enbart dricka öl, förutom jag då, vilket är lite konstigt då en halvliters flasköl kostar 45 spänn. Det hänger med andra ord inga alkisar där heller. Alla bara skyfflar i sig maten i vansinne.
Det mest speciella med personalen är att de varken är trevliga eller otrevliga. Där igenom lyckas de bli mer otrevliga än trevliga. Mannen som jag antar är ägaren sitter antingen vid ett bord eller bakom disken och blänger på mig besvärat och surt. Och blänger är ingen underdrift. När jag blänger tillbaks håller han kvar blicken... Får en stark känsla av att han inte gillar icke-ätande-ensamma-skäggiga öldrickande män som har lappar och anteckningsböcker på bordet. Det borde stå en rykande, fräsande tandoorigryta där istället.
Idag när jag kom tillbaka efter två månaders frånvaro såg jag att de plockat bort flaggan där det stod Halvliters flasköl 45:-.
Tog det genast personligt.

Om vi släpper en platta med bandet någon gång ska det stå med i tacklistan vare sig de vill eller ej:
Thanx to Taj Mahal, for cheap beers, great lyrical inspiration and staring a hole in my soul.

Vet inte varför, eller lite. Jag tänker på min syster väldigt mycket när jag hör den här låten.
http://open.spotify.com/track/3BJe4B8zGnqEdQPMvfVjuS

Kan inte tänka mig nån lättsammare donna och samtidigt så komplicerad att vara ihop med. Komplex men samtidigt fantastiskt rolig.
För mig är det inte aktuellt. Hon är faktiskt min syster.
Hur som helst, jag blir ledsen på höst och vinterkant. Min syster blir samma sak på vår och sommarkant.
Kanske därför jag tänker på syster yster när jag hör denna låt.
Och just det... Fock off!
Detta har ni inte med att göra.
Lägg er inte i.
Godnatt!!

Bio Roy: The Doors, Hollywood Bowl 1968 och varför just jag?

Jag var på Bio Roy igår. På något så fantastiskt som The Doors spelning på Hollywood bowl 1968. Konserten visad i sin helhet för första gången i historien. Närmare en verklig upplevelse än så är väl svårt att komma. Grymt tryck i ljudet och närvaron på scenen var total. Tydligen var det här den enda visningskvällen vilket så klart gör det hela lite bättre. Innan konserten visade de en kort nyinspelad dokumentär om spelningen. Man fick reda på lite rolig fakta. Till exempel att de hade lyckats hyra femtiotvå förstärkare vilket var rena storhetsvansinnet på den tiden. I slutändan hade gitarristen och keyboardisten bara lyckats använda varsin låda. Troligtvis visste man inte hur man skulle koppla ihop dem.Vidare hade Jim Morrison tagit syra innan spelningen. Troligen av nervositetsskäl då de aldrig spelat för 18000 människor innan. Bandet kände inte igen hans nyckfullheter på scenen riktigt. Ibland så kunde man se hur de tittar på varandra undrande när Jim böjer sig och letar efter något som inte finns där på scengolvet. Denna syraanekdot kunde jag känna förtog lite av känslan. Man hade klarat sig utan den eftersom biopubliken verkade sitta och tänka på det ganska mycket. Skratta åt någon som beter sig som en halvpajas på scen. Fånigt av mig kanske, men fokuset blev lite skevt... I övrigt var det en grym upplevelse, om det inte hade varit för ... som förstörde 50% av känslan. Nämligen...

Jag frågar bara: Varför, alltid: WHY ME????
Biosalongen är full av lurviga gamla fantaster, uvar och rävar. Ingående musikfreaks som varit med på den tiden när det begav sig. Stolen bredvid mig är tom. Tio minuter in i konserten, efter att en 20-årig donna bredvid mig suttit och viftat och gestikulerat rumlar en grabb in på vår stolsrad. Tilläggas bör att en sån här visning är ganska krävande och kräver just en viss närvaro om man ska få ut något av det. Det är ju knappast en spelfilm med ständig pågående handling i. Och kommer man tio minuter sent så tror jag inte man är direkt genuint intresserad, jag vet inte. Vi släpper in honom under diverse suck och stön. Tyvärr har jag rätt. Jag har plötsligt fått biografens största idiot bredvid mig... och jag känner: Varför alltid jag? Han sätter sig direkt och pratar (inte viskar) med sin flickvän. Skrattar och vrider sig i stolen. Sen börjar han knäcka bärs efter bärs. Min närvaro inom vad som utspelar sig framför mig riktas istället i ilska mot vad som händer bredvid mig. Han är lugn i fem minuter. Precis lagom för att jag återn ska hinna sjunka in i detta historiska ögonblick. Han knäcker en ny bärs. Babblar och vrider sig. Jag tittar mig runt omkring. Gungande huvuden och koncentration råder i hela lokalen. Så varför jagjust jag? Eller han just bredvid mig? Det finns 175 platser och just bredvid min hamnar ett helvetesmongo. Jag blir mer och mer irriterad. Retar upp mig. Och får därmed svårare och svårare och säga till honom. Jag vet nämligen att vid det här laget kommer jag fräsa något åt honom på sämsta otrevligaste sätt. Vilket i och för sig är helt jävla befogat. Problemet kommer dock bli att jag inte kommer kunna koncentrera mig och troligtvis sjunka in ännu sämre efteråt, eftersom jag troligtvis kommer att sitta och tänka på vad jag egentligen sa, om det inte var lite väl grovt osv. Därför låter jag bli och hoppas istället på att han kommer hålla käften snart. Vilket naturligtvis inte sker. Sicken jävla rävsax. Det värsta har jag sparat till sist. Varje gång Jim Morrison säger något roligt eller någon dikt dyker fram i ett improvisationsparti börjar han fnissa. Det är ett äkta flåsigt, enerverande beavis & butthead-fniss. Ett klockrent fniss från någon som är riktigt pårökt. Jag håller på att gå sönder. Men när The End dyker upp som sista nummer lyckas jag ändå falla in i hela njutelsen. Den versionen från det här giget har jag på platta hemma och har lyssnat på oräkneliga gånger. Det är lätt den bästa version på The End som finns.
Efteråt ute, längre ner på gatan ser jag den jäveln. Jag funderar på att gå fram och knyckla ihop hans glasögon. Kanske ge honom en riktig svingande smäll i magen, men jag går bara förbi med The Doors och hela hollywood bowl svingande i min skalle.