Blåbärsmaskinen

Har precis läst ut blåbärsmaskinen. Boken om Stig "Slas" Claesson. Skriven av hans son Nils. Fantastisk bok, men inte direkt någon trevlig läsning. Slas är väl en utav våra folkligaste författare. Ett geni om ni frågar mig. Genom alla sina nedskrivna betraktelser, tecknade skisser, porträtt och illustrationer. Som privatperson, fäder, medmänniska verkar han däremot inte vara något vidare. Nära ett fulltaligt svin många gånger. En ganska sorglig och sorgsen människa. I många perioder totalalkoliserad. Fint och varmt porträtt av en av våra mest produktiva författare.
Har dock lite svårt att fatta all den negativa respons och i vissa fall ren halshuggning som hans son råkat ut för efter att gett ut boken. Av nära, kära, beundrare och kritiker. Kanske har han brytit ner bilden av den varma person som alla tror att slas var. Personligen kan jag inte säga att jag reagerat likadant, då jag för många år sedan läste en intervju med slas som är bland det otrevligaste jag läst. Hur som helst gör det honom naturligtvis inte till en sämre författare. Det var ju uppenbarligen författandet han behärskade.
I övrigt verkar han sjukt likt min far i många Avseenden. Både under min uppväxt och långt senare när jag tagit hand om honom i hans suparperioder och även perioder när han har avgiftats.
På det sättet kändes boken väldigt personlig och delvis väldigt svettig att läsa.

Klown - eller Nouss för fän!

Följer en dansk komediserie för tillfället. Den är ganska vidrig och driver med moraliska konventioner, rasism och sexism. Låter spännande va? I de här PK-tiderna så ruskar det om. Klown heter serien. Den får mig att flabba. Det är bra att flabba. Det har jag läst i en tidning.
Hö hö hö!
Det enda riktiga problemet som uppenbaras sig efter att tittat på flera avsnitt på raken är när jag är ute i folksamlingar efteråt.
Jag hör sorlet av röster.
Det låter som alla pratar danska hela tiden.

Jä fö fäään!

Måndagsdikt (kan egentligen fungera på vilken valfri veckodag som helst...)

Inget fungerar här.

Någon har snott alla
mina kalsonger och
strumpor.
Jag sitter fast i
en isvak
klädd i tomteluva och
bermudashorts
med palmer på.

Jag tar en promenad.
Folk knuffas och
buffas
till milda grad.
Tänker med öppen
käft och trycker in
en banan
i hålet...
Vanvettet promenerar
hela tiden
två steg framför
och andas ut sot
som landar i min
knastriga själ.
Jag ser två joggare
krocka i ett gathörn.
De blir liggande.

Jag äter sönderstekt
bacon som
ser ut som svarta
tånaglar.
Sköljer ner festen
med avslagen öl.
Till efterrätt
idislar jag en
bensindoftande,
osynlig
kornformad
hög med kärlek.

Jag skulle kunna
gråta nu
om jag skar lök
eller
om jag slog i tån
i bordsbenet
eller
om jag hällde i mig
en liter rå sprit
till tonerna av
Ingmar Nordströms
Saxparty 3.

Jag går och lägger mig
istället.
Tittar på en dokumentär
om världens
tillstånd.
Världens tillstånd
verkar vara i kasst skick.

Ingenting fungerar där.

Precis
som
här.

Kenneth och Roy.

Efter att handlat ett födelsedagskort till min ena brorsdotter gick jag in på Jameson och tog en bärs. Ett ledigt bord bland alkoliserade gubbar och kärringar. Skönt hann jag tänka. Pang, så satt en senig gubbe i en minimal hästsvans mitt emot mig. Kenneth, sa han att han hette. Kenneth klargjorde för mig vilka krogar som var värda att gå på. Utan att jag hade frågat.
"Du vet det där jävla stället som är tre våningar på den där jävla gatan som lutar. Jävla bra ställe!!!"
" hmmm", svarade jag. (Om din hund skulle försvinna är det viktigt att nämna att den har päls...)
Han berättade om ett annat ställe
"Ett jävla bra ställe i en källare i en backjävel. De har massa jävla bänkar utanför!!"
"Hmmm" svarade jag igen. "Kan nog inte hjälpa dig där"
Sen satt han där tyst. Jag satt där tyst. Kände att jag var tvungen att dra därifrån. Så mycket för den lugna stunden.
Pang! Så slog sig en skelögd gobbe i 60-årsåldern ner. Med megatjocka glasögon. Han presenterade sig som Roy. Kenneth attackerade Roy direkt med sina favoritkrogar och hopplösa vägbeskrivningar.
"Där har jag nog aldrig varit" svarade Roy.
Sen satt de där tysta och småtittade på varandra. Från ingenting och ingenstans frågar Roy helt plötsligt:
Är Chuck Berry död?
Just här någonstans är min öl slut. Just här någonstans tar jag på mig jackan och går ut.
Man skulle kunna klaga på vädret där ute. Det regnar och vinden dryper. Men det är skönt. Jag struntar till och med i att knäppa jackan. Jag promenerar mot spårvagnen och tänker: Kenneth och Roy. Låter som ett lite blekare Simon & Garfunkel.

Gamla dikter.

Brukade ju skriva dikter förr. Under otroligt stram arbetsrutin. Dagligen. Oftast mellan kl 15.00-18.00. I nästan femton års tid. Har nu börjat läsa igenom en liten del av alla 72 miljarder nedskrivna ord. Många gånger är det hellre än bra. Ibland glimmar det till. Ibland blir jag väldigt slagen av vilken motsträvig existens man har skapat för sig själv. Och i vissa fall för sin närmsta omgivning också.
Kan ha börjat läsa igenom allt det här för att jag saknar att skriva och kanske till och med för att jag ska plocka upp pennan igen.

Tre korta.

Träffade en donna i helgen. En tjusig sådan med tveklöst vackraste namnet på denna sidan älven. Öl, krog, sexpack, taxi, prata, prata ännu mer, sova sked i hennes säng, vakna, huvudvärk, bota huvudvärk, röka under fläkt, prata, prata ännu mer, bli glad, känna något, känna något, känna något...

I övrigt känner jag mig i ganska trassligt skick. Kass mage, kass sömn. Känns som jag blev 55-60 år på en vecka. Fysiskt alltså. Hur nu det känns? Några extra öl för mycket och lite för mycket skräpmat. Ska nog köpa en morot ikväll och festa till det med en frukt efteråt.

Min brukare har haft väldigt mycket gutturala läten sista tiden. Låter som taket ska lyfta när han laddar för att hosta. Ibland så kan han sitta och "andasharkla" sig i en timme i sträck. Det låter som han ska dö. Ibland skär det i hela mitt huvud och kropp. Med riktigt rostiga, slöa knivar. Då smiter jag ut på balkongen för att rensa skallen.