Burkköttfärssås och ett turnéminne

Käkar burkköttfärssås. Hemköps egna. Garanterat jätteäcklig. Findus var slut i affären. Vissa undrar kanske hur jag kan äta sådan taskig smörja. Jag hävdar att det är gott och undrar hur någon kan tycka  om stuvad spenat. Angående köttfärsås...
För många år sedan. Kanske femton år sedan... var jag och min bror på turné i England med vårt dåvarande metalband Temperance. En turnétripp ihop med Inverted. Inverted hade åkt en vecka tidigare för att avverka några spelningar i Skottland eller Irland. Kommer inte ihåg vilket. På tillbakavägen hade Turnébussens underrede börjat brinna. Hela bussjävelns innehåll brann upp. Instrument och hela klabbet. De stod där på vägen i strumplästen och tittade på när alltihop slukades av lågorna. Denna trevliga nyhet nådde oss först när vi hade kommit till England. Med en icke ombokningsbar hemresa blev vi strandade två veckor i en liten håla på femtusen personer. Eftersom gigbokaren vid namn Stue var ekonomiskt strandad efter den lilla eldiga fadäsen blev turnén inställd. Vi genomförde tre gig med annat band vid Thus defelied, varav ett av gigen bestod av en publik på 20 personer som satt på golvet längs väggarna och söp och rökte sig höga.
Anyhow, vad hittar man på i en by i två veckor i väntan på att avresan hem ska närma sig. Man kan till exempel gå på krogen och supa upp bandkassan. Det gjorde vi. Inom en vecka visste hela byn vilka de långhåriga svenskarna var. När pengarna började sina gick jag och min bror istället dagligen till byns supermarket och köpte två flaskor Cinzano-kopior var och en burk med köttfärssås och spagetti. Tror en flaska kostade typ 18 spänn. Efter ett tag när proceduren upprepades minst en gång per dag började kassörskorna titta konstigt på oss. Vi brydde oss föga. Basisten gick långa promenader och ägnade dagarna till att läsa svår litteratur i nån park. När han kom tillbaka till lägenhet där vi bodde var festen igång för fullt. Han gick upp på övervåningen och la sig. Stackars krake. Under tiden som vi hällde i oss cinzanoklafset lyssnade vi mestadels på My dying bride, vrålade ut genom fönstret, grät och ringde timslånga samtal till Sverige. Denna procedur upprepades kväll efter kväll. Lägenheten var Stue's, gigbokarens. Han var nykär i någon donna, så honom såg vi aldrig till. Hans pårökta vänner kom däremot på besök nästan varje kväll. De satte sig helt sonika i soffan och rökte på med Stues vattenpipa och tittade lite förstrött på min och broderns show. Efter en kvart reste dig och gick med ett släpigt "See you". Sen var de borta. En kväll när festen var som mest på topp och vi vrålade loss gick Stues syster förbi fönstret. Vi vrålade glatt och hängde oskyldigt ut genom fönstretmed flaskorna i högsta hugg och vinkade. Herregud, stereon måste ha låtit tre kvarter bort. Dagen efter fick vi besök av Stues far och bror. Systern hade skvallrat till föräldrarna att det nog inte stod riktigt rätt till i den där lyan. I bakfullt tillstånd, klädda i kalingar och t-shirt satt jag och broshan i soffan med varsin cigg i mungipan och förberedde dagens besök på supermarketen. Plötsligt klampade Stues far och bror in. Hans far hade en rulle sopsäckar i handen. De hälsade inte. nickade bara väldigt skeptiskt. Sen tittade de på oss ett tag innan de gick ut i köket. Vi hörde att de sa något till varandra. Tyst så vi inte skulle höra. De hade fått syn på alla tomma flaskor... och det var ju en och en annan flaska. De tog fram en sopsäck och plockade ner alla flaskor i sopsäcken. Säcken blev full. Sen gick de bara förbi oss och försvann med sin svarta bad santa-säck. Jaha? tänkte vi. Var tog alla övertrevliga engelsmän vägen? Vi kom överens om att ha skoj med våra flaskor och vrål med stängda fönster i fortsättningen.
Väl hemma i Sverige igen. En månad senare kanske, fick min bror ett telefonsamtal från England. Det var Stue. Samtalet hade ingen glad karaktär. Det handlade om en telefonräkning... En enorm sådan.
"About this phonebill, This is taking the piss!!!!

Har faktiskt aldrig varit i England efter den där trippen. Skulle vara riktigt skoj att åka dit igen!

Önskelista och julmat.

Det är mindre än en månad till jul. Svårt att hänga med. Undrar var all tid tar vägen. Den kanske brinner upp som dammstoft i horisonten.
Jag önskar mig en olivgrön jaguar av syrran och en jordfräs av morsan. Samtidigt önskar jag mig den största tvn som finns att köpa, Juholt som vaxdocka i naturlig storlek, en trebent nakenrakad get, en kaffebryggare som brygger uppdrucket kaffe och det där stora paketet med tystnad som farsan önskade, men aldrig fick.

Ska äta julbord med jobbet i år. Vet inte om jag har gjort det innan. Definitivt inte i vuxen ålder. Julbordsbuffe. Ser genast scenen från Sunes jul framför mig. När alla människor rusar fram till buffen. Bråkar och slåss. Kletar och slafsar. Gris och äckelfest. Kommer självklart rikta in mig på sillen. Som en laserstråle.

Älskade kalvsylta när jag var liten. Åt det i fantastiska mängder. Känns ganska avlägset.
Upp till kanske fyra års ålder åt jag smör direkt ur asken. I smyg om jag kom åt. Känns helt avlägset.

Så det så!

Jag hatar inte mitt jobb, verkligen inte!
Jag kanske inte älskar det heller.
Jag sköter det på samma självklara sätt som man byter kalsonger efter man har duschat.
Med tanke på hur väl man sköter sig i övrigt med nyttig mat, ständig löpning och regelbunden sömn så känner jag absolut inte mindsta oro över denna fullständigt tramsiga rubrik här nedanför.

/over and out

Börjar bli jävligt... Ska nog... nu.

Fotnot, fotnöt, fotknöl, knäcka nötter ang. Förra inlägget: jag stöter aldrig på nån jag känner längre på 2:a lång. Glömde jag säga. Trist. Föck osv. Och sen tar ju ölen ganska bra när man jobbat trettio timmar helg och sover tolv. En exstenciell fråga: är jag riktigt klok? Bär min pung två julgranskulor istället för en? Alltså inuti, äääh föck. Är det inte roligare än när man gör sig ingenting? Har någon sätt min vänstra strumpa? Nähä, men den högra då?
-jag gillar inte sprit!
-nej, vem fan gillar inte sprit!

Efter allt.

Det känns som en evighet sen jag klev in på ljungans i fredags och käkade den där räkmackan innan jobbet. Jobbhelgen är över...
Fredag:
Efter den där räkmackan köpte jag med mig en kaffe i väntan på vagnen. Kaffe och en cigg innan domedagshelgen började. Klockrent, oslagbart. Jag ställde ner kaffet på bänken och tog av locket för att låta kaffet svalna. Naturligtvis tog göteborgs-piss-runkar-vinden locket. Jag sträckte mig efter locket. Yes, jag fick tag i locket... och shmackibönk, spillde ut kaffet. Så jävla självklart. Christ! Försökte hålla mig lugn trots att jag höll på att bryta ihop. Knycklade ihop muggen i vrede och dunkade ner den i papperskorgen som om det var en basketkorg...
Lördag:
På väg till jobbet igen. En kvarts väntan på spårvagn efter buss... Jag klev in på Pressbyrån på korsvägen för att göra ett nytt kaffeförsök. Jag ställde mig i kön. Bara en kvinna framför mig i kön. Perfekt. När jag stod där och köade och väntade började en kille som dök upp en ny kö bredvid mig. Han trängde sig inte. Han oljade sig in med ena axeln. Millimeter efter millimeter. Irriterande, men för morgontrött och för rädd om mitt humör intalade jag mig att jag sket i vilket. Vilket inte var hundra procentigt sant. När kvinnan gick stod han plötsligt mycket riktigt framför mig. Jag skakade på huvudet för mig själv och tänkte: din billiga jävel, nu tar jag ett grepp bakifrån och rycker ballarna av dig. Kvinnan i kassan uppmärksammade mitt hemliga missnöje och frågade om jag var före. "Jo" svarade jag. "Men vissa jävlar kan uppenbarligen inte stava till kö!" Onödigt otrevligt sagt av mig kanske. Jag ångrade mig direkt, men mest bara för att låta det hela passera, spara mitt hyfsade humör. Sen kunde jag störa mig i lugn och ro efter svenskt maner. Killen plockade upp sina varor från disken i fantastisk speed. Påkommen i skyldig speed. Han lät mig veta att han absolut inte visste att jag var före (med andra ord att han var väl medveten att han hade trängt sig) och att det absolut inte spelade någon roll om kassörskan tog mig före, för att han hade minsann inte bråttom ( varför i helvete hade han då oljat in sig/trängt sig från första början för?), men det var det tydligen viktigt för vissa andra. Perfekt urskuldring för att lägga skulden på mig bara för att jag hade reagerat. Under tiden när hon slog in mina varor säger hon: "Ja, jag vet inte. Jag såg ingenting." Här någonstans kändes det som allt började om från ruta ett igen. Sprätthelvetet fick luft under vingarna och lade åter igen fram sina varor på disken med högt huvud. Ett bättre alternativ, egentligen, hade varit att bett honom följa med ut, så jag kunde sparkat upp kulorna i halsen på honom. Enligt klassiska maner. Det går ju tyvärr inte eftersom jag inte är funtad på detta vis. Dessa personligheter finns överallt. Alltså, inte min. Den har jag aldrig stött på någonstans he, he. Nej, snarare dessa vinna-fördel-as-buffa sig fram-personligheter för att komma undan på smidigaste sätt. Utan dem hade vi aldrig sett långfingret sträckas ut bakom ratten i trafiken.
Och som sagt, det är dom som sträcker ut fingret. I total ovetskap medan de har resten av fingrarna riktade mot sig själv. Anyhow....

Söndag/nu:
jo va fan, jag sitter här nu. På sejdeln. Tar några kalla efter en jobbhelg med en brukare som hostat och brötat och sagt nej på alla ställen där han borde sagt ja. (Han kan vara den största nej-sägaren jag känner). Som tittat på Svindlande affärer och skrattat åt Rickard Sjöbergs klämkäcka skämt.
För någon timme sen satt en tjugoårig brud vid bordet bakom mig. Jag höll på krossa huvudet mot bordsskivan. Hon satt där och sjöng med i alla låtar högt och gällt. I "I would do anything for love" med den gamla härskna köttfärslimpan. Det var hennes favoritlåt. Hon berättade för sina vänner att hon minsann kunde sjunga. Hennes dröm var: Idoooooool! Resten av publiken här inne med hyfsat musiköra härinne kunde bevisa motsatsen. Precis innan hon gick dissikerade hon "nothing compares 2 u. Kunde känna hur någon skar bort pungen på mig med slöa knivar. Lägg mig på kubben direkt!
I övrigt spelar de fruktansvärt knullig musik här ikväll. Man blir inte alls sugen på att knulla. Och hade man utövat denna underbara syssla med den här musiken i bakgrunden hade man varit tvungen att avbryta den underbara akten med meningen: ursäkta darlingo, vänta lite, jag ska bara gå och skjuta ett stort jävla hål i stereoanläggning.
Puss, strax tillbaka!

Lana Del Ray

Tror jag är lite smygkär Lana Del Ray, trots att jag bara har hört drygt halva hennes skiva. Kärlek vid första öronkast.
En direkt uppmaning till min beloved sister: lyssna på henne. Du kommer rådigga det. Annars är jag ju tvungen att hänga dig i granen.

Inget mer nu. Jobbar helg. Det tar död på mig.

Om man ser mig i genomskärning ser jag precis ut så här:

Inget kaffe

Den här dagen kunde börjat mycket bättre. På vilket sätt vet jag inte riktigt, men att slå skallen i taket på loftet det första man gör är inget bra sa ja te daj. Väl nere på det kalla golvet där vinden sveper runt golven likt osynliga demoner från en gläntande balkongdörr tänkte jag: Nu ska det bli gott med frukost, kaffe och cigarett. I ren självklart var kaffet slut. Med andra ord var det bara att pallra sig ner till Willys Wonka. Tog med mig skörden av de två sista månadernas pant. Utanför Willys halvlåg en tiggare med kaffemugg. Kaffemuggen var tom både på kaffe och pengar. Hon var kanske femton. Vit i hyn och svart runt ögonen. Ögonen var vackra, snälla och ledsna. Panta burkar är en bra timförtjänst. Köpte Zoegas julkaffe och en stor Cola. Resten av pengarna klirrade ner i tiggarinans mugg. Hon sa tack samtidigt som hon tittade ner i backen. Fel område att tigga i tänkte jag. Fattiga studenter och präktiga medborgare. Visste inte om jag sponsrade henne eller någon liga. Väl hemma välte Pepsin i hallen, trots att jag sa till den jäveln att stå. Öppnade kaffet. Luktade kaffe, men ingen jul. Öppnade Pepsin på köksbordet. Fontänen var rent självklar. Just det, hann jag tänka medan jag vred upp korken. Den välte i hallen. Sen fick jag ägna tio minuter med att torka av bord, stolar och golv. Frukost, kaffe och cigg. Frukosten bestod av tunnbrödsrulle med skinkost. Smakade precis som tunnbrödsrulle med skinkost. Kaffet smakade kaffe, men inte en uns jul, men det är ju trots allt bara november. Tomten sover och kommersen är vaken och jag kanske inte vet hur julkaffe ska smaka.
Nu ska jag snart ta en dusch. Funderar starkt på att svälja schampo för att sedan halka i badkaret.

I jourbutiken.

I min jourbutik där jag köper tobak jobbar en stor snubbe som har rakat bort ögonbrynen och målat tillbaka dem med en tjock tushpenna.
Han kan inte huvudräkning. Tycker det är en lysande ickekunskap när man jobbar i butik. (har ingen aning om varför han inte slår in varje post direkt i kassan) En gång när han plockade fram miniräknaren för att räkna ut vad 100+10 blev, berättade jag summan för honom innan hann räkna ut det på räknaren. Då blev han irriterad. "Shhh! Du stressar mig", sa han. Stör mig inte när jag räknar!" Jag bad om ursäkt. Numera står jag alltid tålmodigt och väntar medan han plockar fram miniräknaren. För att inte förstöra stämningen. Ibland kan jag se hur bussen jag ska med åker förbi medan han fipplar med knapparna.
En gång konstaterade jag för honom att det kändes skönt att det var helg. Han svarade att det känner bara människor som är rika och tjänar massa med pengar.
"Solskenet är gratis" höll jag på att säga, men han hade redan plockat fram miniräknaren. Då vill man ju gärna inte störa. Förstöra stämningen så att säga.

Skägg, kokt spenat och hjärnsubstans.

Jag odlar skägg och bidar tid. När jag var liten brukade jag palla rabarber och en gubbe med spade jagade oss genom tre trädgårdar. Ibland när jag kom alldeles för sent till middagen fick jag gå och lägga mig utan den i magen. Minns hur svårt det var att somna med en gapig mage.
Jag tittar på TV ibland. Folk som tittar in kameran tittar tillbaka på mig. De frågar aldrig hur jag mår.
Jag minns hur vår biologilärare ramlade ihop och låg och sprattlade på golvet. Det var i sjuan och nu hade vi precis lärt oss vad epilepsi var för något. Innan vi förstod trodde vi att han hade trillat ihop för att han inte orkade med vårt stökiga, olydiga, brötiga uppträdande. Vi var alltid snälla mot honom efter hans sprattelattack.
Jag äter inte gröt och minns den unkna smaken av kokad spenat som tvingades in i truten för att man minsann skulle lära sig allt som stavades mat. Idag väljer jag själv vad som åker ner den orala vägen. Och det kan vara allt möjligt.
Jag samlar på minnen. Som sagt... På papper och i huvudet. Plockar fram dem rakt från min minnesbank. Skriver ner dem.
Andra samlar på tändsticksaskar eller udda strumpor eller gammal konserverad hjärnsubstans.

Jag odlar skägg och bidar tid. Jag kan ha levt mer än halva min tid. Det försöker jag in i det sista att inte tänka på.
Citat Stenmark: Vi ska alla dö en dag. Alla andra dagar ska vi inte dö.

Blåbärsmaskinen

Har precis läst ut blåbärsmaskinen. Boken om Stig "Slas" Claesson. Skriven av hans son Nils. Fantastisk bok, men inte direkt någon trevlig läsning. Slas är väl en utav våra folkligaste författare. Ett geni om ni frågar mig. Genom alla sina nedskrivna betraktelser, tecknade skisser, porträtt och illustrationer. Som privatperson, fäder, medmänniska verkar han däremot inte vara något vidare. Nära ett fulltaligt svin många gånger. En ganska sorglig och sorgsen människa. I många perioder totalalkoliserad. Fint och varmt porträtt av en av våra mest produktiva författare.
Har dock lite svårt att fatta all den negativa respons och i vissa fall ren halshuggning som hans son råkat ut för efter att gett ut boken. Av nära, kära, beundrare och kritiker. Kanske har han brytit ner bilden av den varma person som alla tror att slas var. Personligen kan jag inte säga att jag reagerat likadant, då jag för många år sedan läste en intervju med slas som är bland det otrevligaste jag läst. Hur som helst gör det honom naturligtvis inte till en sämre författare. Det var ju uppenbarligen författandet han behärskade.
I övrigt verkar han sjukt likt min far i många Avseenden. Både under min uppväxt och långt senare när jag tagit hand om honom i hans suparperioder och även perioder när han har avgiftats.
På det sättet kändes boken väldigt personlig och delvis väldigt svettig att läsa.

Klown - eller Nouss för fän!

Följer en dansk komediserie för tillfället. Den är ganska vidrig och driver med moraliska konventioner, rasism och sexism. Låter spännande va? I de här PK-tiderna så ruskar det om. Klown heter serien. Den får mig att flabba. Det är bra att flabba. Det har jag läst i en tidning.
Hö hö hö!
Det enda riktiga problemet som uppenbaras sig efter att tittat på flera avsnitt på raken är när jag är ute i folksamlingar efteråt.
Jag hör sorlet av röster.
Det låter som alla pratar danska hela tiden.

Jä fö fäään!

Måndagsdikt (kan egentligen fungera på vilken valfri veckodag som helst...)

Inget fungerar här.

Någon har snott alla
mina kalsonger och
strumpor.
Jag sitter fast i
en isvak
klädd i tomteluva och
bermudashorts
med palmer på.

Jag tar en promenad.
Folk knuffas och
buffas
till milda grad.
Tänker med öppen
käft och trycker in
en banan
i hålet...
Vanvettet promenerar
hela tiden
två steg framför
och andas ut sot
som landar i min
knastriga själ.
Jag ser två joggare
krocka i ett gathörn.
De blir liggande.

Jag äter sönderstekt
bacon som
ser ut som svarta
tånaglar.
Sköljer ner festen
med avslagen öl.
Till efterrätt
idislar jag en
bensindoftande,
osynlig
kornformad
hög med kärlek.

Jag skulle kunna
gråta nu
om jag skar lök
eller
om jag slog i tån
i bordsbenet
eller
om jag hällde i mig
en liter rå sprit
till tonerna av
Ingmar Nordströms
Saxparty 3.

Jag går och lägger mig
istället.
Tittar på en dokumentär
om världens
tillstånd.
Världens tillstånd
verkar vara i kasst skick.

Ingenting fungerar där.

Precis
som
här.

Kenneth och Roy.

Efter att handlat ett födelsedagskort till min ena brorsdotter gick jag in på Jameson och tog en bärs. Ett ledigt bord bland alkoliserade gubbar och kärringar. Skönt hann jag tänka. Pang, så satt en senig gubbe i en minimal hästsvans mitt emot mig. Kenneth, sa han att han hette. Kenneth klargjorde för mig vilka krogar som var värda att gå på. Utan att jag hade frågat.
"Du vet det där jävla stället som är tre våningar på den där jävla gatan som lutar. Jävla bra ställe!!!"
" hmmm", svarade jag. (Om din hund skulle försvinna är det viktigt att nämna att den har päls...)
Han berättade om ett annat ställe
"Ett jävla bra ställe i en källare i en backjävel. De har massa jävla bänkar utanför!!"
"Hmmm" svarade jag igen. "Kan nog inte hjälpa dig där"
Sen satt han där tyst. Jag satt där tyst. Kände att jag var tvungen att dra därifrån. Så mycket för den lugna stunden.
Pang! Så slog sig en skelögd gobbe i 60-årsåldern ner. Med megatjocka glasögon. Han presenterade sig som Roy. Kenneth attackerade Roy direkt med sina favoritkrogar och hopplösa vägbeskrivningar.
"Där har jag nog aldrig varit" svarade Roy.
Sen satt de där tysta och småtittade på varandra. Från ingenting och ingenstans frågar Roy helt plötsligt:
Är Chuck Berry död?
Just här någonstans är min öl slut. Just här någonstans tar jag på mig jackan och går ut.
Man skulle kunna klaga på vädret där ute. Det regnar och vinden dryper. Men det är skönt. Jag struntar till och med i att knäppa jackan. Jag promenerar mot spårvagnen och tänker: Kenneth och Roy. Låter som ett lite blekare Simon & Garfunkel.

Gamla dikter.

Brukade ju skriva dikter förr. Under otroligt stram arbetsrutin. Dagligen. Oftast mellan kl 15.00-18.00. I nästan femton års tid. Har nu börjat läsa igenom en liten del av alla 72 miljarder nedskrivna ord. Många gånger är det hellre än bra. Ibland glimmar det till. Ibland blir jag väldigt slagen av vilken motsträvig existens man har skapat för sig själv. Och i vissa fall för sin närmsta omgivning också.
Kan ha börjat läsa igenom allt det här för att jag saknar att skriva och kanske till och med för att jag ska plocka upp pennan igen.

Tre korta.

Träffade en donna i helgen. En tjusig sådan med tveklöst vackraste namnet på denna sidan älven. Öl, krog, sexpack, taxi, prata, prata ännu mer, sova sked i hennes säng, vakna, huvudvärk, bota huvudvärk, röka under fläkt, prata, prata ännu mer, bli glad, känna något, känna något, känna något...

I övrigt känner jag mig i ganska trassligt skick. Kass mage, kass sömn. Känns som jag blev 55-60 år på en vecka. Fysiskt alltså. Hur nu det känns? Några extra öl för mycket och lite för mycket skräpmat. Ska nog köpa en morot ikväll och festa till det med en frukt efteråt.

Min brukare har haft väldigt mycket gutturala läten sista tiden. Låter som taket ska lyfta när han laddar för att hosta. Ibland så kan han sitta och "andasharkla" sig i en timme i sträck. Det låter som han ska dö. Ibland skär det i hela mitt huvud och kropp. Med riktigt rostiga, slöa knivar. Då smiter jag ut på balkongen för att rensa skallen.

Att bruka eller missbruka röstmemon i Iphönen.

Tycker att röstmemon i Iphönen är en ganska bra grunka. Jag brukar spela in i replokalen med den ibland. Har även en ganska mestadels idiotvana att spela in taxiresor från krogen i fylletillstånd. I smyg. Utan taxichaufförens vetskap. Åkte en resa hem med en ganska neurotisk chaufför som pratade om att vi människor var avlyssnade överallt av agenter och högre makter. Han pratade snabbt och oavbrutet hela tiden och skrämde faktiskt skiten ur mig. Just han kom på mig när jag spelade in honom. Ni kan ju själva förstå hans reaktion. På ironi låter han mig veta hur trevligt han tycker det är att jag spelar in. Om och om igen säger han det. Tillslut säger den fulle Johan: "Det gör du ju inte! Du tycker inte det är trevligt. Du sitter ju bara där och ljuger." Han får järn på elden, och blir ännu mer neurotisk. Jag lugnar honom och säger att jag ska radera skiten. "Titta nu raderar jag skiten." slutar inspelningen med. Naturligtvis raderade jag en annan inspelning.
När jag sen var hemma ringde jag upp taxibolaget och sa till dem att de skulle kicka den neurotiska taxichauffören.
Telefonisten flabbade bara åt mig.

Textvånda.

Skriver text till en ny låt med bandet. Våndas mest och glor på ett ganska tomt papper. Småpanik.
Bandet heter inte Johnny Heart & The Dilly Boys. Alla utom en i bandet tyckte om namnet. Bandet heter ingenting längre. Men vi finns. Jag är väl inte Johnny Heart längre och snubbarna i bandet har slutat kladda med maten.
Tycker vi ska heta Goatsnopps from hell.
Lyssnar mycket på Johnossi nu. De vet hur man skriver texter.