En gladlynt rapport

Käkar en halv kebabrulle från igår. På jobbet. Försöker njuta, trots min brukares gutterala läten från vardagsrummet.
Blev full i lördags bland alla filmfestivalälskare... och enormt bakfull igår.
Har spelat in sång. till en av våra pistol-låtar. Sen  mixade vi densamma. Fantastiskt resultat. Aldrig hört min röst så fulländad i någon inspelad låt innan, men sen är ju våran gitarrist en klippa bakom ljudreglagen. Sjunger i ett fantastiskt band med riktigt sköna snubbar. Är enormt glad över detta faktum.
Ikväll ska jag hämta nycklarna till nya lyan. Känns fantastiskt det med. Imorn flyttar jag in med hjälp av snälla människor.
Mitt 2012 kunde börjat sämre.
Kan va ett av de mest positiva inlägg jag skrivit. Trots att kebaben smakade skit. Hur fan kan en kebab bli sumpig när man värmer den i vanlig ugn?

Ny lya.

Har fått en lägenhet efter att ha bott hemma hos syrran i fyra månader. 1:a handskontrakt. Något jag inte har haft på typ 10 år. Helt fantastiskt. En etta med ganska stor balkong i Johanneberg. Allt efter att haft kontinuerlig kontakt med en hyresvärd i ett halvår gav det resultat. Eftersom jag har betalningsanmärkningar trodde jag att det var kört för mig att få en 1:a handslägenhet. Den här hyresvärden verkar dock inte bry sig om sånt tjafs. För tjafs är det. Om jag har en betalningsanmärkning för att jag inte betalat min telefonräkning säger väl inte det något om jag kommer sköta min hyra eller ej. Jag har fan aldrig misskött en lägenhetshyra. Om det sen gäller hyresskulder är det en annan sak. Då har man visat att man inte är kapabel att hyra en bostad. Det finns ju fan t.o.m. jobb som du inte kan få om du har betalningsanmärkningar.  Vissa yrken där pengahantering ingår. Så med andra ord är man en tjuv, en kriminell om du har anmärkning. Ett effektivt sätt att stänga ute människor från samhället, som det har gått snett för. Vi stryker det där som kallas en andra chans...
Därför är jag (och mina betalningsanmärkningar) överlycklig just nu. Jag har fått en andra chans. Tack vare en hyresvärd som har visat en human sida. I detta duktiga järnsamhälle.
Hur som helst. Det ska bli underbart att kunna kliva in genom sin dörr och känna: Det här är mitt place och det är ingen som kan det ifrån mig. Oslagbart.
Känns även skönt att jag inte har några speciella kopplingar till stadsdelen Johanneberg. Har ju bott större delen av min  tid i Östra Göteborg. Samtidigt är det infekterat av minnen i varenda buske, varenda gata och bänk. Tre av mina ex har bott där. Total tvåsamhet varvad med ensamhet har upplevts där. Gång på gång.
Men nu, jag kommer gå på nya gator från och till min lägenhet. Äta pizzor på andra pizzerior och dricka bärs på nya krogar.

Två minnen från sexan.

Min brukare lyssnar på "I want to know what love is" med Foreigner. Väcker vissa minnen. Gick i sexan då, tror jag. Alla tjejer i klassen tyckte den var jättebra. Vi killar tyckte den var skittöntig. Själv kommer jag ihåg att jag störde mig på texten. Speciellt refrängen. Vet han inte vad kärlek är? Är han dum? Kärlek är när nån tycker om en, är snäll mot en och när nån vill ha en. Det väl alla? Sen att han dessutom behövde nån som var tvungen att lära honom det verkade ju ännu mer puckat... En riktigt djup textanalys...
I sexan fick någon elev i klassen för sig att vi skulle flytta ihop skolbänkarna så man satt två och två. Det skulle vara tjej och kille. Lärarinnan godkände iden. Det hela kändes spännande. Jag hamnade bredvid en ganska nyinflyttad tjej som hette Helene. Hon låg trea eller fyra på snygghetsskalan över klassens tjejer. Vissa flyttade isär sina bänkar efter bara några veckor, andra efter några månader. Innan första terminen var slut hade alla flyttat isär sina skolbänkar. Alla utom jag och Helene. Vi satt ihop en bra bit in på andra terminen också. Jag var kär i henne. I hemlighet, i smyg. Så klart.
Våra skolbänkar stod längst fram mot katedern. En dag efter lunch, jag kommer ihåg det väl, vänder sig Helene om och tittar runt omkring i klassrummet. Hon ser att ingen annan sitter tillsammans längre. Att alla har flyttat isär sina bänkar. Hon vänder sig mot mig och säger: "Jag vill inte sitta ihop med dig längre." Sen reser hon sig och drar undan sin bänk. Minst en meter bort. Jag var knäckt i några veckor....
Undrar vad Helene gör idag. Är hon fyrbarnsmamma boende i Kohult med en fet bonde med lantmännenkeps? Hon kanske är heroinist eller moderat. Kanske tandläkare eller spion eller Hollywoodfru. Kanske bara arbetslös.
Inte vet jag, men...

Halloj Helene!
Hoppas du mår fint!

Psykbryt ala ris ala malta.

Psyyyyyyykbryyyyyt ala ris ala malta.
Dräggel, harkel, snor
i knegets salar

Knulleri knullera hejbaberibba,
tjoflöjt i sänghalmen.
Med en kvinna.
Med tre bröst
och sju blygdläppar.

Trumpeter, saxofoner, bastubor,
fylletrattsymfonier i magsäcken.

3-volts-hjärtslag, trummslag.
Ändlösa, stirrande blickar i taket
de där
sömnlösa nätterna.

Ryggsäckar, flås i nacken, trängsel,
buffleri bufflera på bussar.
och spårvagnar.
Ilskna dårar på stan.

Och så jag då...
Sömnlös, smått neurotisk,
upplöst i kanterna.
Fluktande, luktande, suktande
efter en ort långt från
vanvett och dårskap och
psykbryt ala ris ala malta.

Kramsnö

Det snöar ute.
Vackert, fint och så.
Tyvärr är det plusgrader.
Då försvinner snön.
Det är ju trist.

Å andra sidan...
Vad fan ska man med kramsnö till
när man inte har någon
att kramas med?

Telefonköer, brasiliansk sprit och polsk tobak.

Ditt samtal är fortfarande placerad i kö (placerat heter det, sugluva!). Tack för att du inte går och hänger dig. Du har plats en miljard i kön.
Sitter i telefonkö. Har snart slut på tobak. Har snart slut på pengar. Har snart slut på tålamod...
Tog några öl på Halta Lotta igår. Kan med största möjliga sannolikhet vara färdig med denna statsdel. För gott. På riktigt. Satt en snygg donna där och pratade med sin kille. Han sa något till henne som jag inte hörde, varpå hon svarade att det var det elakaste någon hade sagt till henne. Någonsin. Jag var glad att jag inte var han. Varje gång han tittade bort log hon mot mig. Jag log tillbaks.
Var på fest i lördags. Det bjöds på brasiliansk sprit. Maken till huvudvärk dagen efter har jag aldrig varit med om. Försökte sova bort den. Duscha bort den, förgäves.
Nu har John Silver tagit slut. Jag har rökt en cigg rullad med polsk tobak som heter Casablanca. Känner mig lite klibbig och yr i huvudet. Det är grått ute och här på köksgolvet springer det runt små röda djävlar som nyper mig i tårna och vrålar en polsk svordom om och om igen.
KURVA! KURVA! KURVA!!!!

Watch out for this guys!

Återfunna dikter

På bättringsväg igen. Överlevde även denna gång. Smått fantastiskt. Florerar tre olika influensor i år. Bara två kvar att få.
Hittade vid en grundligare genomgång på datorn mina gamla dikter som jag skrev för ca tio år sedan. Har haft någon känsla av att de var förlorade för alltid. Vissa är skrivna under en period när jag var singel och gick på soc. Gick på soc i fyra år i sträck. Var singel lika länge. Många av dikterna behandlar just de här ämnerna. Sjuk sexuell frustration eftersom jag inte hade sex en enda gång under den perioden. Mycket knulla, bröst, rumpa, fitta, kuk. Många dåraktiga arbetsförmedlare och soctanter. Så här i efterhand undrar jag ibland hur man orkade sig genom de där perioderna. Ständig samhällsparasit, ständigt pank, ständigt sexuellt frustrerad, ständigt, ständigt, ständigt. Fast ändå med någon sorts macho inställning. Ett slags glorifierande över en hopplös situation. Minnerna dyker upp kristallklart när jag läser dikterna. Det finns en glöd där. En flammande eld som jag kan sakna idag.

Slänger upp nån dikt här en dag i det närmsta...

Sjuk. Igen.

Sjuk. Igen. Efter att nästan blivit frisk. Snor, feber, värk kinderna. Jobbade en och en halvtimme sen fick vi ringa en annan assistent. Jag fick gå hem. Det är dom här gångerna man saknar att ha en tjej. Inte för att tjejen ska göra te eller mackor eller hälla upp nyponsoppa. Men att kunna ringa till den som alltid bryr sig om en och säga: Hallå baby, jag är sjuk. Jag kommer hem igen. Jag hör hennes varma röst och att hennes medlidande är äkta och jag fylls med värme tillbaka och det finns en mening med att känna sig ynklig. Febern landar i hennes famn och hon insisterar på att hälla upp nyponsoppa lik förbannat.

"Jag älskar dig baby!"
"Jag älskar dig med!"

Överflödigt snick om quizzzzzz. Och icke återhållet snack om ett besked och lycka.

Tisdag. Veckans quizdag på krogen. Har pecis tagit en bärs på sejdeln. Qiuzzers vällde in som sorkar över fält och ängar. Har kind of svårt för det. Blir väldigt lätt fritidsgårdskänsla över det eftersom majoriteten av quizzzzzarna är väldigt unga. De tar ditt bord. De tar din energi och man blir nervös över om man varit sådan själv. Det har man. Bara på ett annat sätt. På samma gång en känsla av att befinna sig på ett bibliotek. Shhhhhh är etikett. Katt bland hermeliner om man vill bara vill ta sig en öl. Kan verka gubbgnälligt. Jag är ju dock helgubbe alldeles strax. Om ett halvår. Börjar träna på imagen redan nu. Gick över till Kellys istället. Vilket förvisso är en ständig fritidsgård. Skitsamma kände jag plötsligt.
Jag är enormt glad idag. Det var egentligen det jag ville säga. Har fått ett enormt glädjande besked. Nu blir ni allt nyfikna mina 32 500 000 läsare! Det är bara mellan 95-99% klart ännu. Definitivt på fredag och jag har redan lovat mig själv att inte säga nåt till någon förrän det är just definitivt. Naturligtvis har jag misslyckats att hålla käft. Två gånger redan. Eftersom min käft är skev och glappig.

Det konstigaste i det här inlägget var att säga: Jag är glad idag! Dels vet jag inte när jag sa det sist. Dels är det ömtåligt att känna lycka. Det kan sluta med en käftsmäll sen ligger man där och klöser ångest och damm ur mattan igen.

Johan är olyckligt kär...

...i sig själv.
Fjärilarna beter sig så märkligt.
Hur ska detta gå?

Bland alla yxor och glorior,
helt ogreppbart.

Johan den döende...

Har hittat ut genom dörren efter två dygns isolation. Karantän. TV, sångtextmakeri och enorma mängder sömn. Känner mig döende. Ordagrant. Har haft problem med en visdomstand som inte kan bestämma sig om den ska komma upp eller krypa tillbaka. Spottat blod. Köpte en kebabpizza. Tandköttet svällde upp ytterligare. Gick inte att äta. Fick slänga skiten. Fick gå runt hungrig och morloken. Kanske skulle kört den i mixern... Nu för tillfället har tanhden krypit tillbaks. Så smärtan är jämförelsevis minimal.
Efter att varit förkyld sen annandagen har jag gått runt och dödshostat i två veckor. Detta verkar ha resulterat i att en magmuskel på vänstersidan har sträckt sig. Det enda oroande är att medan hostan har avtagit rejält har istället magvärken tilltagit mer. Nu är den mer eller mindre konstant. Ser såklart genast magcancer framför mig och vilka av mina nära och kära jag ska avtacka först innan jag promenerar vidare.

Nåväl... allt det här ovanför skrevs igår kväll. Med en rejäl portion ironi känner jag mig mer levande än någonsin efter att åter igen vara hemma från en efterfest kl.10 på morgonen. Kan vara för gammal för det här spektaklet. Jag har navelludd mellan tårna och min mage bränner fortfarande. Som en pizzaugn. Damerna finns överallt, men verkar alltid bli upptagna mellan fem minuter och en dag innan Johan bryter sig in i bilden. Fick iallafall kela med en stor, svart, långhårig katt. Jag längtar efter kvinnliga bröst och övre och undre läppar.
Tjena! Vad ska du göra lille tös?
E du cool eller e du nervös?

Grus i maskineriet

Sömn: 2 1/2 timmar.
Kneg: 11 timmar.
Gillar balansen. Kan inte minnas när jag var utvilad på jobbet sist. Kan ha varit nån gång förra året. Har aldrig gnällt över förlorad sömn, men börjar känna att sömnbristen börjar sätta sina spår. Tankeverksamheten blir trög och minnet blir kasst: vad var det nu min mamma hette igen? Skakningarna ökar markant och hungern blir minimal... och just det mamma heter ju Bengt!

Hade lätt kunna tänka mig att åka nånstans. Stor stad i annat land. Promenera gator man aldrig gått. Dricka öl på krog, där man inte förstår ett ord var någon säger. Vakna i rena lakan varje morgon och ta trappor eller hiss ner till hotellfrukosten.

En bil, en skiva och lite hemorröjder.

Nya årets första dygn har passerat. Den största delen av denna dag sovs med fördel bort. Var hemma halvtio i morse efter ett ganska soft nyårsfirande.

Det dunkar och trycker i vänstra örat. Jag misstänker vaxpropp.
Det trycker i krysset. Jag misstänker hemorrojder. Det får tydligen hälften av alla människor nån gång i sitt liv. Jag kan tillhöra den hälften. Let's höpe nöt... Kan även fås av ett stillasittande jobb läste jag. "Hej, jag har fått hemorrojder av jobbet, så jag måste nu säga upp mig. Tack och hej!" Annars sitter hjärtat där det ska. Det känner jag bestämt. Och själen finns där med. Den dryper och droppar av svart motorolja.

Sitter och minns... Saknar min bil. En Volvo 240. Vit, över tjugo år gammal. Den bil som gubbarna stannade och tittade på för att den såg ut som den hade rullat ut från fabriken nyss. Jag vet inte hur mycket tid jag spenderade i den där bilen. Nästan alltid ensam. Åkte ut nattliga runder, lyssnande på nattradion. Fikade i bilen, rökte i bilen, drack öl i bilen innan jag gick ut på krogen. Den största höjdpunkten var ändock att efter en tio timmars arbetsdag sätta sig i bilen, tända en cigg, sätta på någon efterlängtad låt på stereon och rulla hemmåt. trött i huvet, men glad för att arbetsdagen var över. Bilen var döpt till Rally-Sally. Eftersom den var automatväxlad och hade overdrive-knapp på växelspaken kunde man bränna om nya fina bilar vid rödljusen. Minerna från personen i bilen bredvid såg alltid lika förvånade ut. Det tyckte jag var sköj. Rally-Sally blev slangad på bensin fyra gånger. Våldtagen. Hade henne parkerad bredvid kommersen på första långgatan. Där rullade pundarna runt på bensinjakt till sina bilar som hade plast för hälften av bilfönstrena. Tanklocket slängde de iväg, så jag fick alltid köpa nytt. Lärde mig aldrig att fylla en extradunk med bensin. Kom ut i rondellen på första långgatan sen dog bilen. Fick be någon förbipasserande hjälpa till att rulla tillbaka bilen till parkeringsplatsen. Sen var det bara att sätta sig med den tomma dunken på spårvagnen och åka till närmsta tapp. Folk tittade ofta misstänkt på min bensindunk när jag satt på vagnen, som om att jag skulle ha planer på att öppna dunken, hälla bensin över mig själv, skrika hallelulja och tända tändstickan.

Lyssnar på soundtracket från twinpeaks. Vet inte hur många timmar jag spenderade i mitt pojkrum i villan på riddargatan i Växjö, lyssnande på den plattan. Speciellt kommer jag ihåg när jag hörde into the night-låten första gången. Tre och en halv minut in i låten stegras rytm och synthsektion bara under några anslag. Både i intesitet och volymmässigt. Flög upp ur sängen och höll nästan på att skita på mig.

Har ingen lust att gå och lägga mig, men kanske gör det ändå... Drömmer konstigt för tillfället eller så somnar jag inte alls.