forever and ever

This can not be the endeavour of a broken heart
Miss you forever and ever if you should fall apart

Now all seem to be gone
All things that you rely on

I'd miss you forever and ever if you should fall apart
Can't stay forever together in obstructive lie

Now all seem to be gone
All things that you rely on
You can ever undo
Because you felt you "had to"

"forever and ever" - Mew

En rapport om ett allmänt tillstånd på Helleforsgatan 5C

Det såg ut som inbördeskrig här innan. Ifyllnad av mitt allmäna tillstånd. Disk, strumpor på golvet, ölburkar på diskbänken, tobak på golvet... Nu är allt skinande blankt. Om man tittar sig omkring ser det ut som jag mår bra igen. Saker är inte alltid vad det ser ut att vara.
Krogrunda på den långa gatan igår. På nian återfanns ett gubbgäng som diskuterade huruvida Arsenal fotbollslag bestod av bögar eller ej. Kände hur blodet började rinna uut genom mina öron. På sejdeln var vädret lite bättre. På Lönnmördaren var det burleskshow. Cylinderhattar, 30 lager smink, frackar, Alabama song och falsksång. Draperier längs alla fönster och en knackning på dörren för att vakten skulle öppna. 150 bagis för att få komma in på ett ställe där man har slösat bort en årslön. Jag och Em fick komma in gratis. Tjosan, ölen förrädiskt god, bara glada miner. En homosexeuell spårvagnschafför bjöd upp mig att dansa. Jag nöjde mig dock att vicka lite på höfterna. Jag blev kysst. En blöt på handen. En blötare i nacken. Synd att man inte är bög tänkte jag, men kanske kan bli? Em trodde att han tyckte jag var sexig på grund av min enorma manlighet. Jasså? Jasså? tror du det?

Nu... Minnerna finns. Finns inte ett litet skrymsle i denna stad där man inte hållit hand, skrattat, pratat, kramats, hånglat... eller grälat. Minnerna finns. Dom är många. Dom gör ont.Vissa värmer. Vissa smakar arsenik. Hade gärna varit en eremit om det inte vore för den där ensamheten som våldtar mig. Den kan utan förvarning komma över mig när jag diskar eller vänder på mig i sängen.

Är det? Är det? Är det? Ja men jag vet inte!

Jag vet inte... Jag tycker det kliar på hela kroppen. Och sticker i hela kroppen. Det kittlar i organen och sprattlar i benen...

Vad är det frågan om?
Vafalls?!?!?

Har jag ätit för mycket kött? Har jag druckit för lite rött?
Är det längtan efter löve i min kropp? Är det saknad av blod som rusar till min snopp?
Är det för varmt väder för så här mycket kläder?
Är det hon som kuckelikurar i mitt blod? Är det min lek med tanken att dränka sig i närmsta flod?
Är mitt hår för tunt? Eller mitt huvud för runt?
Är det för att radion alltid spelar den där bedrövliga låten?
Eller för att jag, efter 39 år fortfarande inte funnit gråten?
Är det för att kärleken kommer och går. Först med öppen famn och sen i slutet med stängda lår?
Är det för att kärleken kom och gick?
Inget kvar, och det här är allt man fick?
Är det? Är det? Är det?
Ja... jag vet inte.

Ställ mig på ett berg.
Så jag får skrika mina lungor rena.

I could have walked a thousand miles just for one of your smiles.

Johan, kärlekskrank på morgonkvisten.

Robert Smith sa i en intervju när han just hade fyllt fyrtio, att han var lycklig för första gången i sitt liv. Han hade träffat den stora kärleken.

Girlie, woman, löve, honeybunny, baby, just bring me some love.

In her heart where the sadness grows

I'd operate with this knife.
And cut a big fat giant hole
to fill with gold and light.

Något har hänt.

Duggregn och totalt jävla mörker. Gatulampor är släckta. Det här kan vara den mörkaste dag som gud har skapat. Jag sitter vid ett fönster. Människor går förbi. Fula, smala, vackra, feta. Jag har min kupa på mig. Den saknar visir. Tvingen är åtskruvad strax ovanför vänstra örat. Tankarna studsar runt i skallen hur dom vill.

Jag tänker mycket. På hur saker har varit genom åren. Jag tänker på den ilskan som har varit lagrad i min kropp. På hur mycket jag har förlorat och hur många människor jag skrämt iväg med mina vredesutbrott. Jag tänker på mina fyllespel och hur jävla väck och redlös jag har varit och dagen efter inte kommit ihåg vad man har spytt ur sig för dryg och elakheter. Och dessutom haft svårt att tro på att något sådant skulle kunnat komma ut ur min mun. Idag äcklar det mig. Det gör ont att tänka på. Kanske det är därför jag nu för tiden nästan aldrig blir red-redlös längre. När jag ser andra par stå och skrika på varann är det inte långt ifrån att det vänder sig i magen på mig. Jag ryser när folk skriker och om någon skriker på mig formas jag till ett frågetecken. Jag har fått nog helt enkelt. Jag talar ju från egen erfarenhet.
Känns ändock smått overkligt att tänka på att man har gått runt och varit arg i typ trettio år. Något har hänt. Ilskan verkar inte lagras i min kropp längre. Tror jag har blivit bättre på att säga till eller fråga direkt om jag blivit sårad över något som någon har sagt. Hur som helst känns det skönt. Som att bli botad från någon tärande sjukdom. Visst fan kan jag bli arg fortfarande, men inte på det sättet och visst fan blir jag gärna full fortfarande, men jag är inte road av att vakna under ett köksbord bland massa människoben med en uppdrucken jägermeister flaska i handen medan andra sitter och äter frukost. Vilket faktiskt har hänt.

Tror jag har blivit äldre. Nej, det vet jag ju. Men jag känner mig mognare och en aning visare... och jag tackar inte nej.

Hur som haver... Jag har skurit ett hål i min kupa. Jag går ut och tager en cigarett. Jag hade kunnat tänka mig att kyssa en vacker kvinnas läppar exakt nu, men det är en annan historia.

Ett hål i gatan II eller en grav i asfalten.

Jag vaknade halvåtta i morse. De sågade i gatan. Ljudet var helt öronbedövande. Jag gick upp och rökte i kalingarna och beskådade. Hålet hade formen av en grav. Undrade vem de skulle begrava.

När jag somnat om drömde jag att det var mig de begravde. Jag föreföll ganska lättad och ingen av människorna som stod runt omkring verkade särskilt ledsna. Snarare otåliga att få sörpla i sig begravningskaffet.
Nån slängde ner en död pelargonia. Någon annan slängde ner en tom kattmatsburk. En tredje slängde ner ett bildäck. Sen följde en flod av gamla håliga trosor, en trasig sko, ett bananskal och en soppåse. Sist kom en tom ölburk. Någon avslutade det hela genom att dra ner gylfen och pissa på gravstenen. Gatuarbetarna gick på lunch. Folk försvann. Ensamheten tog vid. Precis som i det verkliga livet.
Väckarklockan ringde. Den var nio. Dags att gå till jobbet. Kändes fan så mycket jobbigare att gå upp än att lägga sig i ett hål i gatan.

Ett hål i gatan och ett i själen.

Dom gräver ett hål i gatan. Utanför syrrans köksfönster. DOM jävlarna. Sen står DOM och tittar på hålet. Sen gräver DOM igen hålet och står och tittar. Nu gick DOM på lunch.

Jag var ute och promenerade igår. I gamla nejder och på kyrkogårdar. Satt på bänkar och rökte cigaretter. Det är något visst med söndagar. Promenerande par överallt. Med eller utan barnvagnar. Jag gick och tog en kaffe på Halta Lotta. Nästan uteslutande ätande par överallt. Jag var den enda enstöringen på hela stället. Par som skrattade. Par som höll varann i handen. Par som smekte varann på organen, eller kanske inte... Par som slutat prata med varann för längesen och som delar såsen till potatisen och som delar notan. Broderligt. Systerligt. För att sedan resa sig och gå därifrån under tystnad. Tystnaden är det enda de tar med sig. Dom har delat den lika. Precis som med såsen och notan. Fuck, jag har varit där... och jag längtar inte tillbaka.

Nu är DOM jävlarna tillbaka från sin lunch. Tro det eller ej, men nu börjar DOM fan gräva upp samma hål i gatan igen. Vad har den stackars gatan gjort DOM för ont? Jag bara undrar.

Rosa villan

Det brukade ligga ett rosa trähus från början av 1900-talet här. Råkar veta det eftersom jag bodde där i fem år. Nu är det rivet som sagt och ersatt av tegelklumpen på bilden. Huset hade tre lägenheter. En stor femma som beboddes av en smått nervös människa som bankade i elementen om man var för högljudd, vilket jag efter hans mått nästan var jämt.
En gång när jag hade kräftskiva såg vi hur någon stod och tände och släckte en lampa i vardagsrumsfönstret. Det var min smått neurotiska granne. Inte nog med det, han stod dessutom där helt näck, förutom en vit virkad basker på huvudet. Fullt normalt. Speciell granne du har Johan, tyckte mina vänner.
Mitt emot bodde en 74-årig periodare vid namn Rune. Den sannaste misantrop jag träffat. De flesta var skojare, typer, lurendrejare och staketrävar(?) i hans ögon. Han var gammal murare och flaggstångsmålare. Hans suparperioder var hårda. Brak och dunsar hördes där innefrån. När man knackade på och öppnade hans dörr för att kolla läget låg urdruckna flaskor och omkullvälta blomkrukor överallt. När man tittade in vardagsrummet låg han och snarkade med min katt i famnen. En människa med större hand med djur har jag heller aldrig träffat. Han föredrog djur framför människor.
När han kom ut ur sina suparperioder gick han milslånga promenader och lyfte skrot. Han hade en kropp som en muskulös trettioåring. Han blev automatiskt skygg för människor när han var nykter. Ett par gånger i veckan knackade det på min dörr. När jag öppnade var han redan borta. På golvet kunde det stå stora kastruller eller fat med biffar, potatis, skyer, falukorv, stroganof. Välagade, välsmakande gubbrätter. Han hade svårt att äta när han var nykter. Ibland när jag öppnade stod min katt där och tittade på mig med stora ögon. "Han vill in till dig", sa Rune med blicken bortvänd. Sen smällde han igen sin dörr och försvann. Vi hade delad vårdnad för katten.
Själv bodde jag i en tvåa med tvättställ i sovrummet. Tvättstället tjänstgjorde som urinoar eftersom den delade toalletten låg i svalen.
Rosa villan som vi kallade den var lite
som kåken 34:an i låten med samma namn. Skamfilad, blåstbiten, lite ledsen i "lacken", men den hade en sjuhelvetes själ och charm. Och när jag tittar på tegelshabraket på bilden känns det lite sorgligt att rosa villan gick samma öde till mötes som kåken 34an.

Kunde inte beskrivit läget bättre själv (faktiskt)

I can't sleep because my bed's on fire
I can't cope for another hour, oh no
I'm tired of being tired
I can't sleep because my bed's on fire
I stay awake until the morning hour - indifferent
I'm running out of desire

To face another day in the city on my own
Although I am surrounded I carry this stone
It owns the weight of the world, but still it can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
They're always creeping up from behind

A tank of water floats above the fire
I try to reach it but the flames grow higher and higher
Until I'm out of desire
I can't sleep because my bed's on fire
I stay awake until the morning hour - indifferent
So tired of being tired

Well I wanna face another day in the city on my own
Although I'm in a safe place I can't remove this stone
It owns the weight of the world, but still it can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
Their always creeping up on me

The weight of the world, a solution can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
They're always creeping up from behind

Johnossi - Bed on fire

It takes two to tangle.

Jag har sovit tre timmar i natt. Jag går omkring på små svampiga moln. Tankeverksamheten är slö. Nåväl, sömn är överskattat. Precis som det är att somna eller att vakna upp ensam.

Det är skönt att vara ensam, men inte lika roligt när man är det.

Jag tänker på henne ofta. Miss Deluxe, hon med ett grönt och ett blått öga.

This is my mouth. Kissin your feets, your eyes, your brain, your ass, your mouth, your breasts. Kissin your fears and demons away forever.

This is my nose, sniffin your cunt, your bellybutton and your hair in the back of your neck.

This is my good eye watchin you sway naked in the moonlight.

Bates motel och halvdeppig resturang.

Sitter på en grekisk sylta vid kungstorget. En grekeria. Tittar ut över ett dött blött torg. Det hela ser lagom deppigt ut på något vis. Syrran och jag satt här. Sen kom hennes böy. De skulle på bio Jag blev kvar med min halvdruckna öl. Par går på bio. Singlar dricker öl, köper 3-pack fryspizzor och sover ensamma på nätterna. För det mesta. Njae... eller inte. Jag fick följa med på bion om jag ville. Då hade jag dock som krav att jag skulle sitta i mitten och ljudligt prassla med godispåsen, tugga baconsvål (vilket jag aldrig smakat) med öppen käft och hysha till dem om de stör mig i filmen.
Igår fick jag och syrran den briljanta iden att gå och ta en öl på Apple hotel i munkebäck. Hon har aldrig varit där trots att hon har bott i området i åtta år. Hade dessutom hört av en snirkelmustaschprydd kompis att det skulle finnas en hotellbar i källaren med ångestladdad 70-talsinteriör. Den existerade såklart inte. Istället tog vi en bärs i matsalen. Klockan var middagsdags. Folket vällde in in till buffen. Publiken var knappast de slipsklädda. Det var mjukisbyxor och crocks. Hängmagar, immiga glasögon. Portionerna som togs var nåt i hästväg. Folk låg och sov överallt i foajens soffor. Som en campingplats, fast inomhus. På innergården fanns en pool som kunde varit rekvesita i en skräckfilm. Omgiven av tvåvåningsannex, the american style. Sjuk ångest hela stället. Vi nöjde oss med en bärs. Sen blev det pizza och Fasadklättraren.

Har tillslut växt ur min sammetskavaj som jag köpte 1995. Den spänner över axlar och armar så man blir galen. Eftersom jag aldrig växte till mig i tonåren har jag äntligen gjort det vid 39 års ålder. Fantastiskt.

I throwed attention...

...she throwed an ashtray.

En lägesrapport.

Huvudet bränner. Kinderna hettar. En tving har skruvats åt en bit strax ovanför vänstra örat.. händerna darrar. Den stenhårda uppblåsta fläskfilemagen är platt. Punka.

Någon frågade mig om jag var trött. Fan, ser jag så trött ut. Tyckte nämligen jag såg sjukt pigg ut när jag tittade mig i spegeln. Jesus han skulle bara veta...

Snart ska det bli roligare här. Jag lovar. Ska berätta en runkstory.

Ångest, megaångest och ensamhet

Har totalångest idag. Över allt. Mår fruktansvärt. Jag har svårt att sitta still. Rastlös. Jag skakar och fryser. En och en annan panikattack ploppar upp då och då. Med jämna mellanrum. Jag stod precis och läste på ett rispaket hur man kokar ris. I fem minuter. Jag förstod inte. Har för mig att jag har kokat ris nån gång innan. Det har varit för mycket vansinne. För mycket lek med elden. På fler än ett sätt. Själen kan vara på väg att brinna upp. Jag har botat min ensamhet med promenader och öl. Men det botar bara en stund, sen knackar ensamheten trofast på dörren igen. Ensamhet kombinerat med tid är bedrövligt. För tiden finns där hela tiden. Rinner seg som sirap längs köksväggarna. Mina krav på introverta ensamhetsstunder rann av mig för några år sen... det enda jag undrar nu är om jag skattar tvåsamhet så högt, varför har jag inte vårdat den bättre?

Läste lite här och där i min blogg igår. Såg ut som jag hade ett mer tjosan och fräsigare liv då. Kan mer handla om att jag bara skrivit ner de dagarna det tedde sig så och utelämnat resten.

Kärleksvisa av Allan Edwall

Som dagg och honung är din ljuva mund
som rosor doftar du i junilund
och lik en duva så vit och ren
är kärleken, är kärleken.

Men svart som natten är en trolös vän
och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå
att vänta på, att vänta på.

Men nu är kärlekens ljuva stund
när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt
vi skratta åt, vi skratta åt.

Horrible dicto.

Jag nosar helvetet i röven. Jag knyter näven och stoppar in den där solens strålar aldrig hittar in. Sorgen bor alldeles bakom hörnet. Min kropp tömdes på tårar 1976. När jag blir led på att gå i cirklar går jag i åttor. Sen måste jag stanna upp. Jag sätter mig i den brinnande sanden. Tittar rakt in i dina. De är oemotståndliga. Vackrare än vilken kungasal eller regnbåge som helst. 99 karat. Dom är blöta...

Jag öppnar upp ett fönster. Glimrande stoft rasar ner från en sargad himmel. Gud, gråter han? Satan, flabbar han?

Jag stänger fönstret. Omfamnad av den likbleka ensamheten. Upphånglad av den sotsvarta saknaden. Allt ska nog blir bra en dag.
Sen somnar jag i fosterställning på hallgolvet.

Skål och åttan.

Tager en bier på skål. Här har man haft mycket sköj tänker den numera något mer resignerade 39 åriga mannen. Glädje, sorg, gräl, skratt, upptåg, möten, flingar, kärlek. En och en annan spya över räckets uteservering när man inte hann in på toaletten. En epok på flera år. Det känns som en svunnen tid. Och det är det väl. Troligt är att andra har tagit vid. Frågan är hur fan man orkade.

Tänkte på en helt annan sak. Då när jag var 14 bast. Vi hade flyttat till Växjö. Jag hade börjat åttan där. Allt startade fel. Morsan och farsan insisterade på att följa med till skolans första dag trots mina vilda protester. Har frågat morsan ett antal gånger efteråt hur dom tänkte.... "Hemskt" brukar hon säga "hur tänkte vi?"
Minns när de stängde dörren och gick. Eftersom det stod "blyg tönt" i pannan på mig gjorde läraren troligtvis ett halvhjärtat försök att mildra upp situationen genom att spela hygglig kille.
"Vad är det nu ni brukar kalla skolans matsal i Göteborg igen?"
Jag ville dö, milt sagt, men sa väldigt tyst med en klump stor som en medecinboll i halsen.
"Bamba..."
"Vad sa du?", sa den skäggklädde glasögonprydda pajasen framför mig. Som dessutom hette Gunnar.
"Bamba", försökte jag igen.
"Ja just det", sa han med kraftig och exalterad stämma. "BAMSE!!!!"
Asgarvet bredde ut sig i klassrummet. Det satt bara en solmogen knallröd tomat mitt i klassrummet som inte drog på smilbanden. En svettig period hade precis börjat.

Det är tufft att växa upp. Vare sig det är i klassrummet eller i baren på nån krog.

Tja... sova kan man väl göra i ett annat liv där allt är fult och svart och där månen har dränkt sig och solen har brunnit ut och kärlek är något som har gått och hängt sig och kistlocken är igenspikade för alltid.

I göteborg heter alla Glenn.

Jag var på hockey igår. För första gången i mitt vuxna liv. Frölunda - Djurgården. Fantastisk känsla att göra helt nya saker vid 39 års ålder. Även fast det bara handlar om hockey. Flög ju för första gången för två år sen. Om du inte flugit förr så kan det beskrivas som att åka rymdraket. Vågrätt(Och för er som har flugit så har ni ju rymdresan kvar). Fantastiskt och skrämmande och just helt nytt. Bungyjumpingen och bergsklättringen upp för mount everest lämnar jag dock över till nån annan. Någon måtta får det ju vara på actionen. Jag är ju ingen entummad Göran Kropp!
Hur som haver (i Göran Kropps entummade kropp... christ!) så var hockey en sköj upplevelse. Lite som ett familjärt jippo. Körv, öl i plastmuggar, en dj som vrölar: "Kom igen nu reser vi oss alla och applåderar för frölunda. En enormt energisk hejarklack. Driven av en ännu mer energisk hejarklacksledare i glamrocksutstyrsel (som hade missat en spelning med The Darkness.): röda leopardtights, svartfärgat pasch, megauringat linne, bandana. I pauserna går supporter till lag och motståndarlag ut och röker tillsammans. Familjärt. Folk över lag ser jävlit risiga och räliga ut. Estetik återfinnes på andra arenor.
En stund innan vi gick på matchen tog jag och syrran och hennes kille en bärs på en närliggande krog. De bedyrade för mig hur "frendly" stämning det är på hockeymatcher jämfört fotboll. Här finns minsann inga huligantendenser. När vi sen var på väg in på scandinavium, mitt i trängseln, vände jag mig och tittade på något bakom min axel. När jag sen vände min skalle i fötternas riktning Igen slog jag huvudet i något. En stolpe? Det kändes så, men det fanns ingen stolpe där. Jag såg hur syrrans kille sprang iväg. Sen stod jag där och undrade vad fan det var frågan om. Han kom tillbaka med något i handen. En "mjuk puck". Det visade sig att det var en djurgårdare som hade skickat in den i folksamlingen och den träffar naturligtvis hockeygröngölingen i pannan. En neutralt svartklädd sådan också. Ingen halsduk, ingen matchtröja. Bara nyfikenheten i behåll.
Pucken är numera ett givet ölglasunderlägg.

Landala torg kl.11:26

Jaha? Hörru Nisse-Pisse Päronpung, are you talking to me?

En till åtta öl.

Bakfull, hängig, trött. En öl med syrran igår, blev istället åtta eller fler. Ölen var helt enkelt mycket godare än vad man trodde den skulle vara, men se sköjigt var det. Vi träffade en snubbe igår som jag under lång tid alltid tyckt var dryg. Vi har liksom aldrig dragit jämt. De sista gångerna jag träffat honom har jag dock upplevt honom som trevligare. Han har väl blivit äldre har jag tänkt. Han satte sig bredvid oss och tog några bärs. En av diskussionen handlade om bamse, tintin och asterix. Jag sa att jag tyckte om tintin bäst. Då blev det mothugg. Allt för att det aldrig figiuerar några kvinnor i tintinalbumen. Kändes lite överdrivet politiskt korrekt kan jag tycka. När jag sen berättade att jag ogillade övervåldet i asterix, att det skulle vara helt i sin ordning att man står och hoppar på någons huvud typ tretton ggr, som faktiskt förekommer i en sen,blev det mothugg igen. Jag hävdade att det också sker i verkligheten (inte pga asterix), då ville han inte prata med mig mer. Han pratade med syrran istället. Så fort jag sa något vände han ryggen till. När sen syrran vände sig mot mig för att fråga när vagnen hem gick, blev han förbannad för att hon hade avbrutit honom. Ni vill inte diskutera med mig, sa han ilsket och reste sig och försvann från krogen.
Hyfsat uppsvullet självego. Patetiskt.
Åkte hem med en svarttaxi. Han hette Hassan. Han var utbildad massör och bilförsäljare. Jag sa att han hade en fin bil. Då ville han sälja den till mig. Avbetalningsplan, 4000/mån. Jag frågade om det var risk för att få några skott i knäskålarna om man hamnade efter med betalningen.
Om jag behövde massage skulle jag ringa. Om jag behövde få ryggen utsträckt skulle jag ringa. Hassan - handlingens man.

Nåväl, nästa man till slakt... Som man bäddar vänder man oftast liten tuva, om och om igen.
Minnerna av vad som har varit gör ont ibland. Slår ner som blixtar rakt i skallen.

Söndagsfakta

Det finns enligt hitta .se 1111st Göran Persson i Sverige...

...men bara en Johan Ernerot.

Tack och lov. Det känns mer än tillräckligt.

Smörrebröd i helvetet.

Jippi! Loket är tillbaka i bingolotto. Med samma mustasch, fast uppbyggd på andra mustash-hår. Med lite repigare glasögon och några centimeter oxfile extra runt midjan. Med samma bländande leende. Loket - snubben som vet i vilket landskap varenda liten småort hör hemma. Jag saknar ord. Yeahhh...

Annars är Rickard Sjöberg den sista personen jag skulle kunna tänka mig att ta en bärs med. Troligtvis dricker han bara mjölk. Kan inte tänka mig någon vidrigare människa. Sektkristen, överpräktig, skenhelig (med tanke på att han är programledare för en spelpengamaskin). Med ett helt ofattbart plastigt, falskt, påklistrat smil.
Tycker han kan duka upp ett smörrebrödsbord i helvetet och bjuda in resten av tv-kanalernas programledare som leder alla lekprogram. Sen kan dom stanna där. Länge. Det är slut nu. Färdiglekt om man säger så.

Mycket krossade busskurer i morse. Tonåringarna har haft en lyckad kväll. Själv fyller jag fyrtio nästa år. Ibland kan man få en känsla av det skiner igenom. TV-snack och bitterhet.