Matberusning

Jag och min syster tillbringar helgen med att hälsa på min morsa. Hon bor i Tibro. En gudsförgäten håla två mil från Skövde (stan som ingen behövde). Det är en trygg tillflyktsort. Långt ifrån alla Göteborgs vattenhål. Här blir jag alltid matberusad. Jag tar alltid om morsans mat minst tre gånger. Sen måste jag lägga mig ner och magen är uppsvälld i ca 6 timmar. Passar ju bra, för i den här hålan är typ 70% av de 10 000 invånarna överviktiga eller jättefeta. De syns ofta på ortens enda ICA. Kundvagnarna är av xl-storlek. Alltid fyllda till bredden.

En gång när jag var här för typ två år sen såg jag en enormt stor kvinna inne på ICA. Hon var kanske i 30-årsåldern och såg helt ilsken och farlig ut. Hon stod vid lösgodiset och fyllde en stor påse med skumsvampar och geleråttor. När jag gick förbi tittade hon argt på mig. På hennes T-shirt stod texten:
RIKTIGA KVINNOR RAKAR MUFFEN MED MOTORSÅG!
Jag blev nästan lite rädd.

Beware! ..moooooaaaahhh!

En förrvirrad man på jakt efter något ogreppbart i ditt närområde...

Från sinnesrubbad till botad

Jag saknar att ha katt. Hade en katt för massa år sedan. Han var sinnesrubbad när jag fick honom. Men det hade nog vilken varelse som helst blivit om nån försökt sticka blyertspennor i ögonen och öronen på en. I början när jag fick honom så sprang han runt i lägenheten sidledes med kroppen formad som en banan, svansen uppburrad och formligen skrek i vånda. Detta höll på i en period. Det tog lång tid innan han ens lät sig bli klappad. Hans själ var sargad. Sen hittade jag en leksak till honom. En liten grön mus som var fäst i ett resår band. Jag fäste den i taket. När den studsade upp och ner hoppade katten efter. Jag såg en ljusning. Problemet var bara att han aldrig slutade. Han var neurotisk. Det var jag som var tvungen att sätta musen i studsning. Han nöjde sig inte med att slå igång den själv. Så fort jag slutade började han springa runt i lyan igen. Skrikande. Om jag hade besök var han som en vakthund som vaktade mig som sin egendom. Om gästen kom i närhet tog han några steg mot densamma och lade sig på mage i attackläge och började fräsa till gästen var på behörigt avstånd igen. Från mig.
En gång ställde sig kattskrället i vägen för mig vid ytterdörren och började fräsa. När jag skulle smita ut genom dörren hoppade han på mig och klamrade sig fast runt mitt ben och högg mig. Då bestämde jag mig och ringde till min hyggliga kompis jag fått katten av och sa att han fick ta tillbaka den. Det sa han att han kunde göra... och sen åka och avliva den. Jag behöll katten.

Några månader senare, på midsommarafton bestämde jag mig för att göra honom till utekatt eftersom jag ändå bodde i miljö där det fanns minimalt med biltrafik. Vi satte oss till bords jag och några vänner plus min alkisgranne, 74 årige Rune. Vi högg in på sillen. Katten gick skeptiskt runt i trädgården och inspekterade allt. När det var gjort tittade han på mig och plötsligt såg jag bara ett streck som försvann rakt ut i intet. Jaha tänkte jag, det var den katten. När en lång stund hade gått stod katten plötsligt där igen vid bordet. Helt slut med tungan hängande som på en hund och bara flåsade. Han drack lite vatten sen stirrade han på mig med en skrämd blick. Rädd för att plocka upp honom och bära in honom i lägenheten igen. Jag sträckte mig ner för att klappa honom. Svish så var han borta igen. Försvunnen i motsatt vädersstreck. Så höll han på till han hade utforskat alla riktningar. Det tog större delen av kvällen. Efter det följde han med mig upp till lägenheten och gick och la sig på min säng. Han låg kvar vid fotändan när jag gick och lade mig och även när jag gick upp. Efetr att blivit utekatt var han botad. Han förvandlades på kort tid till en overkligt trygg varelse. Världens lugnaste katt. När jag sov, sov han också. Han gick inte upp förrän jag gick upp. Ofta samma sak när jag åt, då åt han också.
Han blev också kompis med Rune och bodde där när jag var bortrest.
När jag flyttade blev han kvar där han var. Rune tog över vårdnaden. Han hade det bra i den där miljön och det kändes helt fel att låta honom byta miljö en gång till. Alla de där miljöombytena, (tillsammans med människorna och blyertspennorna) som troligtvis också hade varit stor orsak till att han blivit helt fucked up bakom pannloben.

Katten på bilden är extremt lik katten jag hade, men är en katt från ”hoodet” Angered där jag knegar. Den brukar hoppa upp i knät när jag går ut och tar en cigg.

He, he, föck osv.

Har precis kommit hem från en spelning med Hästpojken på pustervik. Huvudet är fyllt med musik och själen (den där omskrivna prylen som ingen har hittat och kan ta på) med ljuva toner. Sjukt klockrent bra spelning. Blandat med känslan av att se en fulländad spelning samtidigt som känslan av att sakna scenen man själv stått på oräkneliga gånger, då allt fungerar. Fantastiskt/hopplöst.

Annars gör min dator som en vill. När jag tex ska skriva ett inlägg här, börjar den rensa vad den tycker är onödiga filer. Samtidigt visar den upp en bild i traditionellt jpg-format på en brunstig ko som dricker te i ett brittiskt vardagsrum. Datorn är japansk. Min mobil är också japansk. Den gör också som den vill. När man ska skicka iväg ett sms börjar den promenera runt på angereds torg och skrika död åt alla bolsjeviker. Verkar oroande att det där landet har hand om teknik ibland. Kanske de skulle nöjt sig med "ett hål i väggen".

Vidare och avslutningsvis tänkte jag tillägga att jag alltid får diarré innan jag ska gå på en spelning om jag ska gå på en spelning utan att svept en öl innan. Den kommer speciellt om man måste köa i éntren. För mycket tokskallar överallt som inte vet vad space är. Men ikväll lyckades jag med sånt som jag inte brukar lyckas med ens när jag är redlös: Att beställa kvällens första öl. Ta en klunk, och sen spilla ut den över hela baren. Nästa steg: Har aldrig slarvat bort en bricka. Jag har överlägset tänkt på alla misslyckade tjommar som lyckas slarva bort sin garderobsbricka när man väl ska hämta ut sin jacka. Hur jobbigt det måste vara. När jag väl kom fram till garderoben, rotade jag igenom mina fickor. Tror ni den fanns där? Njaee. Femtio kronor i böter + garderobsavgiften. Allt detta efter tre öl. Man blir ju nervös och orolig för sitt närminne.

Jo, jo. En ganska dyr spelning, kanske var det därför jag upplevde den så bra medan resten av publiken inte fattade ett dugg. He he, eller som gamle Uffe har sagt: En inställd spelning är också en spelning.

Om det finns mycket stav, syftnings, verbal och mongofel i det här inlägget så är det för att jag inte korrektuuuuurläst det och för att närminnet är japanskt och för att jag bjuder på mig själv.

För några dagar sen dog min morfar. Han blev 100 år. Slå det om ni kan. Kanske skriver om det nästa gång.

Godnatt och Godbajos era jävla typerrrrrrrrrrr!

there´s always something missing... and searching is killing me.

Även om...

livet är för jävligt ibland,
så kan vi lära nåt viktigt av varann.

Bröööööööl!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag är full.
Gött mos,
säger dom.
Kanske det värsta uttryck jag vet.
Men ikväll eller inatt
var det gött mos.

För jag mår ganska fint.
Trots att:
Jag har förstått mig på
andra människor jag
aldrig kommer förstå mig på.
Beställt en öl till.
Spytt i en taxi
och sen varit misstänkt
för attt kissat ner mig
i samma taxi.

Nåväl,
det är bara rykten.
Byxorna stinker öl
och röven
är röd som en kräfta.

Själv...
det ska vi inte rota i.

Hissen

Det är rätt så tomt här just nu. Jag menar i huvet. Inspirationslöst.

Igår skrev jag ett inlägg om när jag och min familj fastnade i en hiss när jag var liten. Men det kändes också menlöst så jag plockade bort det direkt. Det var i en hiss på Billhälls (Matkedja i Västra Götaland som numera förvandlats till hemköp) i Kungsbacka. Vi satt fast i kanske 1 1/2 timme. Kom ihåg att jag tänkte att om vi blir kvar här för alltid kommer min farsa snart tända en eld på kvitton och grilla någon av oss. Tänkte att det nog skulle bli mig eftersom mitt kött var yngst och saftigast.
När jag var tjugo åkte jag hiss upp och ner i typ 45 minuter efter att jag hällt i mig en 37:a sprit. Det var en utomhus-hiss vid Växjö tågstation. När man tryckte på larmknappen var det en kvinnoröst som sa nåt i stil med "SOS: invänta hjälp om du fastnat i hissen". Det som jag fann mest fascinerande var att det inte bara lät i hissen utan ekade ut över hela stationsområdet. Det var en levande tjej med i hissen också. Hon bad mig hela tiden att sluta att åka upp och ner och att lägga av och trycka på den där knappen, vilket naturligtvis trissade min tjugoåriga underutvecklade hjärna ännu mer.
Eventuell hissnoja bearbetades nog bort under den där kvällen.

Med tanke på hur mycket efterblivna dumheter man hittat på i diverse fylletillstånd finner jag det helt obegripligt att man aldrig har spenderat en enda natt i fyllecell...

Fuck nu känns det så där tomt igen. Undrar om man ska ta en dusch eller runk eller kanske tömma kylskåpet på gammal klumpig mjölk...