Färdigsnackat om fönsterputsning. Så!

Sitter och dricker en bärs på balkongen. Är nu thru med fönsterputsning. I och med att jag skrivit så många gånger om detta tema kan man lätt få för sig att jag äger 25 fönster. Det gör jag inte. Jag bor ju i en etta. Däremot är det faktiskt sammanlagt 16 fönsterglas på sammanlagt 4 fönster att putsa. Jag har helt enkelt delat upp arbetet i omgångar. Tänkt att jag har semester. Då kan man inte jobba ihjäl sig. Dessutom har jag rensat och fejjat och tvättat och dammat och putsat av fönsterbrädor och allt som står på dem. Det tar en jävla tid kan jag meddela! Mellan varven har jag så klart pustat och stånkat. Vilat och runkat. Svurit åt måsarna. Tagit en cigg och beskådat mitt rena hem. Nu skulle man kunna bjuda in självaste kungfan här. Han kommer dock inte innanför den här tröskeln, så jag får väl nöja mig med att bjuda in en dammallergiker som kan slicka på mina fönsterbrädor. Stå och sniffa och andas in atmosfären i min otäckt rena lya. Doften har gått från gammel gobbe till ajaxschlyna.

Ska nog knäcka en öl till. Det står en ledsam och ensam rackare kvar i kylskåpet. Jag är en hyvens man och ibland måste man ju bjuda lite på sig själv. Sen får det nog bli en dusch och sen vet i fan... Livet är fyllt med förtret och möjligheter!

Sköjeri, fönsterputsning och en sol och en bärs.

Om man googlar ordet "sköjeri" kommer min blogg, johans yxa och gloria fram i googles index. Högst upp och fyra gånger på raken.  Smått fantastiskt. Kan även konstatera att ordet sköjeri är ett alldeles underskattat ord som uppenbarligen används för lite. Konstigt med tanke på hur sköj det är med sköjeri.

Har putsat ännu ett fönster. Vardagsrumsfönstret för att vara exakt. Trodde aldrig att jag skulle skriva om fönsterputsning här på bloggen, men nu är det för sent att göra något åt. Bruden som bodde här innan som inte verkar vara den smartaste människa jag träffat har skruvat upp rullgardinen så man inte kan öppna fönstret. Därmed kunde jag inte tvätta mellan fönstren, så nu är fönstret renare, men långt ifrån rent. Enormt stressande. Jag fick yrsel och stånkade och var tvungen att sätta mig. Sen fräste jag ordet fitta tre gånger och hoppade ut genom fönstret och bröt benen och krälade till krogen och beställde in en flaska gammeldansk på momangen... Oj, oj, oj! Okej nu överdrev jag lite. Försöker bara skapa lite dramatik i mitt inlägg om fönsterputsning. Nå äl, hon som bodde här innan har dessutom pajat handtaget och låset till balkongdörren så man måste slita sig svettig för att stänga dörrjäveln. Hon hade pajat duschhantaget och tvättstället så en stor skärva hade gått ur. Det är fixat nu. Varannan gång man öppnar kylskåpsdörren får jag dörrhelvetet i hoodet för att hon har vinklat kylskåpet i ren dåraktig överdrift. Det går naturligtvis inte att ändra tillbaka. Jag har försökt. Hon har bättrat på eller målat över fläckar på väggarna med vit färg, vilket så långt är bra, tyvärr med en högblank färg. Vilket gör sig otroligt dåligt när väggarna är målade med vit, matt färg. Hennes utlovade flyttstädning var ett joke. Ketchupfläckar på väggarna och brödsmulor i kökslåddorna. Man blir ju ledsen. Vilken jävla människa. Hon skröt dock med sin generositet när hon berättade för mig att hon efterskänkte rullgardinen i vardagsrummet. Alltså den som gör att man inte kan öppna fönstret.

Sköja inte med mig. Den sortens sköjeri köper jag inte! Skit in, skit ut!

Sitter på Vickys Pizzeria. Det är solens fel. Den säger: "Johan, den här solen är en öl. Lägg undan din yxa och sätt på dig din gloria." Jag lyder och följer med i tidens gång tempo. Jag har aldrig varit omöjlig.

Ajöken!

Det må vara hänt...

på möllajävel!

Jag ljuger och kompenserar sen lögnen med sanning.

De sista meningarna i det förra inlägget är rent ljug. Alltså när jag berättar vad jag har tagit bilder på. Är tvungen att erkänna det nu, eftersom det var min bästa polarkompis i malmö som hade frågat i kommentarsfältet om jag inte kunde lägga upp några av bilderna. Det kan jag ju inte. För de finns inte.
Tänkte kompensera det hela genom att lägga upp en bildserie nu istället. Dock inte fullt lika fantastisk som "ljugbilderna" hade varit.


Så här ser jag ut när jag funderar. Just nu funderar jag ganska mycket. Bland annat över att fylla fyrtio. Laddade ner en betaversion av ett bildbehandlingsprogram (testversion innan den helt färdiga versionen utkommer) för några dagar sen. Så känns min existens lite grann. Som en betaversion. Det kändes okej när jag fyllde trettio. Då sket jag i vilket och knäckte en bärs till. Jag anade inte att livet skulle springa så fort. Det gör det. Inget är för sent. Jag är bara lite sen. Till bussen. Och ibland till livet...
Toapappret som står på bordet är inget runkpapper. Det används till att torka sig runt munnen efter pizzan eller köttfärssåsen. Saltkaret som står där är inte till för maten. Det strör jag på ollonet. Det ger tur i kärlek. Eller var det bakom sig man skulle kasta saltet? Eller var det när man ser en svart katt? Eller var det en svart katt man skulle kasta bakom axeln när man snubblar på ett saltkar? Ja, vad fan vet jag?


Det här skivomslaget står längst fram i en utav mina sju vinylrader. För att väcka kommentarer när någon ser det och är och hälsar på. Men det är det nästan aldrig någon som är. När min mamma såg det sa hon "ush då!" När min syster såg det sa hon "oj då".


Här är mitt kylskåp. Vin eller bärs till pizzan? Eller bara vin och bärs? Fanns väl någon programserie för längesen där de gick hem till kända figurer och lagade ihop något fräsigt av deras junk i kylskåpet. Om jag nu hade varit känd hade de bara behövt plocka ut grunkerna från kylskåpet och sätta sig äta upp skiten under tystnad. Kanske det var så det var. De kom hem till Skara-Bert och hittade bara semlor och princesstårta och insåg att de fick lägga ner hela programidén.

That's it boy!

En rapport deluxe.

Filar på ännu en text till ännu en av våra låtar. Det går lite trögt. Jobbar helg med start idag. Går ännu trögare. Känns som ett fängelse här. Straffet innefattar att räkna ner tid till att man får gå hem. Får smått panik av att inte komma ifrån detta kneg. Vet inte vad jag vill göra istället. Samma visa som alltid. Bara med skillnaden att jag fyller fyrtio i år.
Trivs fint hemma i mitt nya palats. Längtar efter att sitta på balkongen och dricka kaffe och öl. Stannar helst hemma för tillfället. Min ekonomi är ett skämt nästan hela tiden. Hade jag haft fet a-kassa hade jag sagt upp mig. Hade jag haft en tjej hade vi knullat dagligen och gått promenader när vårsolen gjort debut. Om jag hade haft en moped, hade jag kört upp till Stockholm och druckit en bärs för att åka hem igen. Om jag hade varit en grävling så hade jag grävt mig till Kina. Ja, ja osv....

Ny lya.

Har fått en lägenhet efter att ha bott hemma hos syrran i fyra månader. 1:a handskontrakt. Något jag inte har haft på typ 10 år. Helt fantastiskt. En etta med ganska stor balkong i Johanneberg. Allt efter att haft kontinuerlig kontakt med en hyresvärd i ett halvår gav det resultat. Eftersom jag har betalningsanmärkningar trodde jag att det var kört för mig att få en 1:a handslägenhet. Den här hyresvärden verkar dock inte bry sig om sånt tjafs. För tjafs är det. Om jag har en betalningsanmärkning för att jag inte betalat min telefonräkning säger väl inte det något om jag kommer sköta min hyra eller ej. Jag har fan aldrig misskött en lägenhetshyra. Om det sen gäller hyresskulder är det en annan sak. Då har man visat att man inte är kapabel att hyra en bostad. Det finns ju fan t.o.m. jobb som du inte kan få om du har betalningsanmärkningar.  Vissa yrken där pengahantering ingår. Så med andra ord är man en tjuv, en kriminell om du har anmärkning. Ett effektivt sätt att stänga ute människor från samhället, som det har gått snett för. Vi stryker det där som kallas en andra chans...
Därför är jag (och mina betalningsanmärkningar) överlycklig just nu. Jag har fått en andra chans. Tack vare en hyresvärd som har visat en human sida. I detta duktiga järnsamhälle.
Hur som helst. Det ska bli underbart att kunna kliva in genom sin dörr och känna: Det här är mitt place och det är ingen som kan det ifrån mig. Oslagbart.
Känns även skönt att jag inte har några speciella kopplingar till stadsdelen Johanneberg. Har ju bott större delen av min  tid i Östra Göteborg. Samtidigt är det infekterat av minnen i varenda buske, varenda gata och bänk. Tre av mina ex har bott där. Total tvåsamhet varvad med ensamhet har upplevts där. Gång på gång.
Men nu, jag kommer gå på nya gator från och till min lägenhet. Äta pizzor på andra pizzerior och dricka bärs på nya krogar.

Bates motel och halvdeppig resturang.

Sitter på en grekisk sylta vid kungstorget. En grekeria. Tittar ut över ett dött blött torg. Det hela ser lagom deppigt ut på något vis. Syrran och jag satt här. Sen kom hennes böy. De skulle på bio Jag blev kvar med min halvdruckna öl. Par går på bio. Singlar dricker öl, köper 3-pack fryspizzor och sover ensamma på nätterna. För det mesta. Njae... eller inte. Jag fick följa med på bion om jag ville. Då hade jag dock som krav att jag skulle sitta i mitten och ljudligt prassla med godispåsen, tugga baconsvål (vilket jag aldrig smakat) med öppen käft och hysha till dem om de stör mig i filmen.
Igår fick jag och syrran den briljanta iden att gå och ta en öl på Apple hotel i munkebäck. Hon har aldrig varit där trots att hon har bott i området i åtta år. Hade dessutom hört av en snirkelmustaschprydd kompis att det skulle finnas en hotellbar i källaren med ångestladdad 70-talsinteriör. Den existerade såklart inte. Istället tog vi en bärs i matsalen. Klockan var middagsdags. Folket vällde in in till buffen. Publiken var knappast de slipsklädda. Det var mjukisbyxor och crocks. Hängmagar, immiga glasögon. Portionerna som togs var nåt i hästväg. Folk låg och sov överallt i foajens soffor. Som en campingplats, fast inomhus. På innergården fanns en pool som kunde varit rekvesita i en skräckfilm. Omgiven av tvåvåningsannex, the american style. Sjuk ångest hela stället. Vi nöjde oss med en bärs. Sen blev det pizza och Fasadklättraren.

Har tillslut växt ur min sammetskavaj som jag köpte 1995. Den spänner över axlar och armar så man blir galen. Eftersom jag aldrig växte till mig i tonåren har jag äntligen gjort det vid 39 års ålder. Fantastiskt.

En till åtta öl.

Bakfull, hängig, trött. En öl med syrran igår, blev istället åtta eller fler. Ölen var helt enkelt mycket godare än vad man trodde den skulle vara, men se sköjigt var det. Vi träffade en snubbe igår som jag under lång tid alltid tyckt var dryg. Vi har liksom aldrig dragit jämt. De sista gångerna jag träffat honom har jag dock upplevt honom som trevligare. Han har väl blivit äldre har jag tänkt. Han satte sig bredvid oss och tog några bärs. En av diskussionen handlade om bamse, tintin och asterix. Jag sa att jag tyckte om tintin bäst. Då blev det mothugg. Allt för att det aldrig figiuerar några kvinnor i tintinalbumen. Kändes lite överdrivet politiskt korrekt kan jag tycka. När jag sen berättade att jag ogillade övervåldet i asterix, att det skulle vara helt i sin ordning att man står och hoppar på någons huvud typ tretton ggr, som faktiskt förekommer i en sen,blev det mothugg igen. Jag hävdade att det också sker i verkligheten (inte pga asterix), då ville han inte prata med mig mer. Han pratade med syrran istället. Så fort jag sa något vände han ryggen till. När sen syrran vände sig mot mig för att fråga när vagnen hem gick, blev han förbannad för att hon hade avbrutit honom. Ni vill inte diskutera med mig, sa han ilsket och reste sig och försvann från krogen.
Hyfsat uppsvullet självego. Patetiskt.
Åkte hem med en svarttaxi. Han hette Hassan. Han var utbildad massör och bilförsäljare. Jag sa att han hade en fin bil. Då ville han sälja den till mig. Avbetalningsplan, 4000/mån. Jag frågade om det var risk för att få några skott i knäskålarna om man hamnade efter med betalningen.
Om jag behövde massage skulle jag ringa. Om jag behövde få ryggen utsträckt skulle jag ringa. Hassan - handlingens man.

Nåväl, nästa man till slakt... Som man bäddar vänder man oftast liten tuva, om och om igen.
Minnerna av vad som har varit gör ont ibland. Slår ner som blixtar rakt i skallen.

Da da da på lilla resturangen i samhällsjävlet.

Sitter på lilla resturangen och tar en kaffe. Fick den till personalpris i ett glas för tolv kronor. Hade det varit en kaffekopp hade det blivit tjugoen kronor lät  han meddela. Saken var biff. Bakom mig har jag en enormt dampig unge som slår alla rekord. Hon hoppar på stället och vrålar da da da da. Om och om igen. Föräldrarna skrattar och fyller i. Det maler sig in i min hjärna. Trummhinnernas vax kryper långt in för att slippa delta. Det  totalsaboterar min lugna stund.
Framför mig har jag en alkis, vilket i och för sig inte är så ovanligt om man sitter på lilla resturangen. Han var tillfälligt arg för några minuter sen. Inte på en annan alkis som annars brukar vara fallet, utan vädret.
"De sa att det skulle bli varmt idag, de jävlarna. Vad får man? Ett förbannat regnhelvete! De där jävlarna bara ljuger och lurar oss hederliga människor. Nån borde åka upp dit och slakta hela jävla förbannade bunthelvetet."
Är väl inte själv helt dålig på att reta upp mig på samhällets dumheter mellan varven, men i det här fallet känns det inte riktigt som att det skulle vara en kupp utförd av samhället mot oss vanliga dödliga för att regnet öser ner och solen lyser med sin frånvaro... Sen undrar man ju såklart vilka det är som ska slaktas och var denna horibla plats "dit" ligger. Nu en bärs. Da da da.

Tömde mitt möblemang igår från vårt forna hem hos min forna tjej. Ingen rolig historia precis, men nu är det gjort. En del av grunkorna är magasinerade och resten intryckta i två olika förråd hos två olika vänner. Själv befinner jag mig i Torpa på syrrans soffa i vardagsrummet om någon nu skulle vilja mig något.
Jag tillhör numera kategorin ensamstående människor. Jag är fri att göra vad jag vill inom rimliga gränser inom staden allemansrätt utan att någon lägger sig och jag njuter av det... knappt ingenting.
Det där med tvåsamhet ligger mig varmt både om pung och hjärta även fast det verkar gå åt fanders varenda gång.

Kaffe och bloody mary

Jag sitter på bishops arm och super ner mig. Tänkte  börja i tid idag. Neeeej.... nu sköja jag allt till det.
Jag dricker en kaffe. Och om man gillar bryggkaffe som jag gör och inte vill dricka det hemma som en fattig pensionär så får man gå till krogen. Det finns nämligen knappt några fik som serverar vanligt brygg längre. Det kanske det gör, men det finns väldigt många som inte gör det. De står där med sina high-tech-automater och glänser, men i slutet smakar det ändock skit. Anyway, krogen har nästan alltid bryggkaffe. Nu vet vi det. Sen har ju krogen massa andra goa grejor. Det vi också.
Det satt en prålig tant här innan med massa bling bling på sig och drack en bloody mary. Frukost eller lunch antar jag. Det såg godare ut än man kunde tro om man ser till den tidiga timmen.

I övrigt har jag haft en enormt ensam helg. I fredags var det olidligt. Ville dricka öl med nån, bli full med nån, men nån var upptagen. Så jag gick ut och drack själv. Ringde och smsade. Men alla nån hade den goda smaken att inte svara. Med tanke på att jag var ganska full, bladig och blödig. Och såna människor är inte så givande att prata med om man är vid sina sinnens fulla bruk. Köpte hur som helst hem ett tio-pack 3,5or och fortsatte festen allena. Det var ungefär lika deppigt som det låter. Baksmällan var också deppig. Och verklig. Den fanns på riktigt. Igår tröstade jag mig med pizza till lunch och kebabtallrik till middag. Jag tittade på film i sex timmar.

Jag är lika fattig som en fattig pensionär denna månad. Det ska bli en utmaning att se om man klarar sig. En jävligt trist utmaning låter livsnjutaren hälsa.
Man kanske skulle ta en öl och fundera på saken?

Cement och öl

Ska köpa en kamera idag. Modellen finare. Sen ska jag krypa runt i buskarna och fota idioter och kackelackor.
I övrigt är vardagen ganska tung nu. Någon har hällt cement i mina skor och på nätterna drömmer jag om hästar som tar mig till stränder där allt vilar i ett oändligt skimmer och där vinet flödar som öl, som dom säger i dum dummare.
Har sett Timo Räser med göteborgssymfonikerna och deras kör. Det var väldigt lite "nothin else matter" känsla med stråkar. Arrangemangen var mera sparsmakade. Kan vara något av det vackraste jag hört.
Annars har jag haft en trevlig och glad kväll med Em. Ölet flödade som vin. Eller om det var tvärtom. Senare joinade syrran. Hon var omtänksam nog att spy ner badrummet. Är det fest så är det.

Nu gick solen i moln. Det kanske var fö att jag nös. Nu kom solen fram. Det kanske var för att jag nös igen.

I jakt på bättre dagar.

Blev magsjuk i tisdags. På jobbet. Kräktes som en kalv. Somnade som ett genomruttet träd på spårvagnen hem. Klarade mig hela resan, men hade en spypåse och toa papper med mig om olyckan skulle vara framme. Den första spyan var brun. Det var kaffe. Den sista var lila. Det var blåbärssoppa.
Allt skedde efter ett besök på farsans korttidsboende. Där är hela avdelningen sjuk och farsan sitter i karantän på sitt rum.
Nu är det mest trötthet som regerar. Magen är fortfarande ett halvöppet sår. Det värker i skuldrorna. Humöret är inget vidare och jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om mig själv trots att hela tokyo har det befogat tio miljarder gånger jävligare än mig... i min lilla pruttmisär.
Jag är sugen på en bärs, tror dock inte magen håller med. Det får nog bli tomatsoppa med ostmackor istället.
Ska jobba hela helgen. Det hela känns som ett långsam utdraget självmord.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Små timmar av småtimmar.

Ölen är alltid godast när man bara SKA dricka två.
Jag sitter på Sejdeln. Det är lugnt och skönt. Har alltid gillat eftermiddagarna på krogen. Musiken är låg, man tittar ut på människor som stressar hem efter sina kneg med matkassarna i nävarna. Till och med alkisarna i baren är lugna och har troligtvis sina bästa timmar nu. Lite som ett bibliotek.
Förresten, Kanske nåt att starta. Ett bibliotek med alkoholtillstånd. så kan man sitta och samtala om huruvida alkad Bukowski var bakom kulisserna. Eller om Camilla Läckberg borde jobba på fiskfabrik istället för att skriva böcker. Sen framåt småtimmarna när fölk börjar bli odrägliga och mindre trevliga kan man ha bokkrig. En speciell hylla med bara riktigt tungt vägande böcker som man vräker på varandra. Första testamentet, mein kampf och hela Margit Sandemoserien inbunden, ihopbunden.
Någonstans på vägen känns det som den här iden kan falera.
Eller som Bob hund sjunger: så länge det finns ideer lär de aldrig ta slut.

Hur som, föredrar jag begynnelsens småtimmar före avslutningens småtimmar. Åtmindstonde idag. Åtmindstonde exakt just nu.

Allright, nu börjar folk drulla in. Snart höjer de musiken. Min öl är strax slut. Om en stund kommer alkisarna hamna i högljudda gräl gällande om Stig Dagerman trillade ut ur det fönstret på nyårsnatten med vilje eller ej. Kidsen kommer trängas ungefär 24 personer runt ett bord och berätta saker för varandra som vi brukade berätta för varandra men inte längre vill veta av.

Im getting the out of here. Så att säga.

Vi hette Temperance

Jag har träffat min bror ikväll. Det händer numera lika ofta som kungen skakar hand med uteliggare. Vi spelade i samma band i femton år. Vi spelade i elva länder sammanlagt. 120 spelningar totalt. Vi gjorde alltid turnerna med interrailkort. En och en annan räls har vi klarat av. En och en annan korv åt vi i tyskland. En och en annan piva i polen. Vi har snackat om det ikväll, men jag glömde fråga brosh om han är sugen på att plocka upp gitarren igen, så här tio år senare. Allt detta avhandlades under några bärs på rover. Lyxdrickarnas ölparadis. Där är jag lika ofta som min flickvän är på västerhus.