måndag 13 september 2010

Miltals av räls och dårskap.

Igår efter att tagit den där ölen i Skövde som nån måste ta, promenerade jag till tåget. Jag ställde min väska på ett säte och gick ut på perrongen och rökte tre cigg på raken medan jag väntade på tågets avgång.
Jag hatar att åka tåg av två orsaker. Det ena är att jag får små panikattacker som jag alltid väntar på att de ska bryta ut till rejält stora. Tåget svänger och kränger i varje kurva. Skakar och ruskar sig. Jag sitter och analyserar allt i detalj. Numera dämpar jag alltid ångesten med ett par bärs, snus och hög volym i hörlurarna.
Det andra är att beblanda sig med andra jeppar, och jag menar jeppar. Det finns alltid minst en jeppe i varje vagn och de verkar alltid hamna i min närhet. De packar ner sina ovanor och husbehov i väskan och packar upp dem redan innan tåget rullat iväg. Allt genom att smaska för högt, snattra hej vilt eller bjuda på deras musiksmak som långt ifrån alltid träffar mitt i hjärtat.
Nåväl, jag sitter där på perrongen och konstaterar nöjt att det inte verkar vara så många som ska resa med tåget jag ska med. Min blick sveper över min vagn. Tomt.... förutom en person....som har valt platsen bredvid mig, fast vid fönstret mitt emot. Jag tittar in igen och... Vad i helvete pysslar han med? Snubben står och stretchar, han lägger sig på sätena och stretchar, sätter sig på huk i gången, står och hoppar jämnfota. Springer fram och tiilbaka i gången... och han har naturligtvis tagit platsen närmast mig.
Tåget rullar iväg. Jag öppnar en öl och förbereder en och en halvtimmars dubbelt helvete. Krängeri och dårskap.
Nästa gång jag tittar åt snubbens håll har han börjat med en ny aktivitet. Med uppspärrade ögon och vansinnig blick sitter han och luftdirigerar. Alltså som en symfonidirigent. Han tar ut rörelserna maximalt. Jeeesus, jag koncentrerar mig på mitt. Nästa gång jag tittar har han hittat på nåt nytt. Han sitter och gräver djupt i näsan. Det han hittar, och det verkar vara en hel del, smätter han iväg rakt upp i luften. Alltså vad fan är det för fel på folk? Är det inte rälsen så ä det en komplett galning...

En polare till mig berättade för mig att han tagit bussen från Stockholm till Malmö. Han fick en tjej bredvid sig som tog av sig barfota. Stanken hade varit olidlig. Hon nöjde sig inte där. Halva resan tog hon hand om sina fötter. Rullade bort ludd mellan tårna. Drog loss hudflikar. Vad är nästa grej? Klia sig i röven och fråga om passageraren bredvid vill lukta?

Kollektivt, samåkning, statligt, kommunalt i all ära. Visst, visst, men till vilket pris?