Så kommer låten impad med lyckliga kompisarna. Jag tänker på den där gången när jag och broshan var på turne med vårt band Temperance i Litauen. Första utländska metalband i världshistorien som gjorde en turné i detta land. En helturné på 10 gig. Långt innan alla andra underground-metalband började lira i öst.
Vi hade en ledig dag i någon bonnhåla. Då dricker man sprit. Det hela började som ett skämt när en väggfast radio som inte var jätteväggfast lossade från just väggen. Jag sjöng duett med den och stoppade till slut ner den i kalsongen när jag tröttnade. Detta var startskottet. Sen drack vi mer sprit och blev allt fullare och började vråla ut genom fönstren mot gamla tanter och gubbar. Det var tidig eftermiddag. Metalsnubbar som fick syn på oss klev in med mer att dricka. Det uppstod en läcka på dass och ljusbrunt vatten flödade ut på golven. Det kom fler pers. Med fler spritflaskor. Plötsligt kom en snubbe in med en hel stereoanläggning. Vi satte på Lyckliga Kompisarna. Snart låg vi en jättehög och vrålade. Ännu fler människor anlände. Till slut var vi säkert 40-50 metalgubbs som stod, låg, satt och låg i högar på golv och sängar. Allt i ett rum på 20 kvadrat. När festen var som vildast klev plötsligt en klunga militärpoliser in i rummet och skingrade festen. Broshan och basisten drog sen ut på någon dansbana i närheten. Själv blev jag kvar på rummet med min dåvarande tjej som hade följt med på turnén. Basisten hade satt sig bakom pianot på dansbanans scen. Folk hade applåderat. När jag och min tjej hade som trevligast i sängen sparkades dörren upp. In kom broshan utan basisten. De hade blivit ovänner där nere på dansbanan. Broshan hängde ut genom fönstret och vrålade: "Maaaange!! Diiiiittttt sviiiiiin!!!!" Maaaaange, jag ska dööööda diiig!!!" Till slut gav han upp och lade sig i sängen, hittade en halv limpa på armlängds avstånd som han tuggade upp tills han deckade av. När vi vaknade upp dagen efter stod de två andra litauiska banden med sura miner och och stampade och väntade på oss. Demoleringen och misären var total i hotellrummet. En decimeter vatten över hela golvet, flaskor som badade runt. Fimpar överallt. Blöta kläder som flöt omkring. Den mest obetalbara scenen var ändock när broshan reste sig upp yrvaken i sängen. Hela hans tjocka lockiga hår var fyllt med vita brödsmulor. Såg ut som en förvildad fågelskrämma. Det var bara pippifåglarna som saknades.
Vi lämnade inte rummet i samma skick som vi fick det.
Kan numera sakna de här tiderna helt enormt. Då jag tycker min tid står still. 90-talet. Det värsta eller bästa är att jag har partyt inspelat på video. Dokumentation av en svunnen tid.
